Vita Andersen: ”Jag tror att de veckotidningar jag läste under uppväxten räddade mitt liv”

”Det är alltid fel människor som skäms”. Så skriver Helena von Zweigbergk i förordet till den pinfärska nyutgåvan av Håll käften och var söt – och det är något man påminns om när man läser den här feministklassikern. Boken har 40 år på nacken men besitter fortfarande förmågan att beröra.

Vita Andersen föddes 1942 i Köpenhamn. Hon debuterade med diktsamlingen Trygghetsnarkomaner 1977, och året därpå kom novellsamlingen Håll käften och var söt. Båda böckerna blev stora försäljningsframgångar och betraktas i dag som danska klassiker. Kvinnors villkor och vuxnas svek mot barn är teman som återkommit i hennes författarskap, och de är tydliga i novellsamlingen som nu finns att upptäcka för en ny generation läsare.

Den danska författaren skrev Håll käften och var söt när hon på 70-talet bodde med en pojkvän i Iowa, i USA. Han gick på en känd författarskola där, medan Vita Andersen själv aldrig har studerat, varken på skrivskola eller universitet. Novellsamlingen fick mycket uppmärksamhet när den kom ut och 1978 tilldelades hon pris för Årets författare i Danmark.

– Jag blev överraskad över de reaktioner som kom – både från manliga och kvinnliga läsare. De var övertygade om att jag inte gillade män. Jag minns till exempel att jag var på postkontoret en dag och att mannen som jobbade där berättade för mig att hans fru hade lämnat honom och att det var mitt fel. Man menade helt enkelt att jag hatade män, och jag var oerhört överraskad över att man kunde tolka budskapet på det sättet. Jag fick en hel del verbala påhopp för både Trygghetsnarkomaner och Håll käften och var söt – framför allt från manliga läsare.

Skriver utifrån egna erfarenheter

Utan vare sig ironi eller sentimentalitet skriver Vita Andersen om olyckliga kvinnor och barn som lider. Det är noveller om vanmakt och skam. Om flickor och kvinnor som anpassar sig och drömmer om en annan tillvaro. Vita Andersen skriver utifrån egna erfarenheter och vet något om det utsatta barnet. Hennes egen barndom var otrygg och hon tillbringade delar av uppväxten på barnhem och familjehem. De tolv novellerna skildrar psykisk sjukdom, fattigdom och missbruk, men också den kanske mer allmängiltiga ångesten i vardagen.

Novellerna från 70-talet skildrar på olika sätt kvinnors villkor. Vad tycker du har hänt på det området?

– Jag tror dessvärre att kvinnor om möjligt har en ännu större press på sig i dag. Det har blivit värre att vara kvinna och leva upp till dagens ideal, på den tiden fanns ju inte sociala medier. I dag ska kvinnor vara ännu mer perfekta, smarta och äta rätt. Upplevelsen av ångest måste vara ännu starkare.

Utsatta barn är ett tema som återkommer i dina böcker – varför har du varit intresserad av att skildra det?

– Jag har velat skriva om det eftersom jag själv var ett utsatt barn. När jag var omkring ett år skickades jag till min moster på Fyn, men hon klarade inte att ha kvar mig och jag placerades i stället på barnhem. Det var tufft att vara på barnhem på 60-talet, och jag tror att det var samma sak i Sverige. Om du som barn inte har några föräldrar är du mycket utsatt.

– Jag tror fortfarande att det är en mycket hård värld. Även om vi har det gott ställt rent materiellt så är de villkor vi sätter upp väldigt hårda. I Danmark pågår det just nu en stor debatt om huruvida barn ska tvångsomhändertas. Jag menar att man ska vara mycket försiktig med det. För i det ögonblick man tvångsomhändertar ett barn skapar man en skräck hos både barn och förälder, och barnen tror att det är deras fel att de måste lämna hemmet.

Du var 35 år när du debuterade med Trygghetsnarkomaner. Hur började egentligen skrivandet för dig?

– Jag har haft omkring 15 olika jobb som inte krävde någon utbildning, bland annat på en lakritsbutik och på resebyrån Spies. Under den här perioden var jag väldigt olycklig och jag började därför att skriva ner rader om det på olika papperslappar. Jag hade ingen föreställning om att bli författare, men texterna på de där papperslapparna blev början på min debut Trygghetsnarkomaner.

När dina böcker kom ut i Sverige jämfördes du med poeten Sonja Åkesson. Vilka författare har betytt mycket för ditt skrivande?

– Eftersom jag inte är akademiskt skolad var jag inte heller inspirerad av någon särskild författare. Det var först som vuxen jag började läsa riktigt mycket. Jag har däremot alltid läst det som fallit mig in, och jag har aldrig haft favoritverk som jag ständigt återkommit till. Det stället där barnskyddsenheten placerade mig hade många veckotidningar, och det tror jag räddade mitt liv. Jag har läst otroligt många veckotidningar.

3 frågor till Susanna Romanus, förläggare på förlaget Romanus & Selling.

Varför ville ni ge ut Håll käften och var söt? 

– En av våra intentioner med det nya förlaget Romanus & Selling är att lyfta fram böcker av kvinnliga författare som har betytt mycket för oss, men är oförtjänt bortglömda. På Bokförlaget Alba, där jag arbetade mina första förlagsår på 80-talet, gav vi ut den danska författaren Vita Andersen, bland annat Håll käften och var söt. Den stod där i min bokhylla och jag beslöt att läsa om den på semestern förra året, och det gjorde även min kollega Åsa Selling. När vi sågs igen efter sommaren var vi överens om att berättelserna är kraftfulla, och sorgligt nog – i och med att de skildrar barn, flickor och kvinnor som far illa – också fortfarande aktuella.

Är det någon novell som berör dig särskilt starkt? 

– Jag tycker mycket om flera av dem, ett par är ju också dråpliga på ett ganska rått sätt, exempelvis På söndagar knullar man.  Jag gillar den sista mycket också – Jag gör det i alla fall – den har en särskild kraft.

Håll käften och var söt fick ett stort genomslag både i Danmark och Sverige när den kom ut. Vita Andersen fick priser och novellsamlingen blev en storsäljare. Det här var i slutet av 70-talet. På vilket sätt skulle du säga att den är aktuell i idag?

– På flera sätt, tyvärr.  Missbrukande föräldrar finns naturligtvis även idag, den psykiska ohälsan bland unga växer, det vi kallar nyfattigdom breder ut sig i vissa områden och klassklyftorna ökar i Sverige. Dessutom är utseendetrycket på kvinnor, kanske särskild de som är unga, väl känt och där spelar sociala medier en stor roll. Längtan att vara perfekt hänger ju också ihop med psykisk ohälsa, tänker jag. Men berättelserna är också tidstypiska på många sätt.