Varsågod! Vi ger dig: en julnovell av Jeanette Winterson

I Juldagar bjuder författaren Jeanette Winterson oss på 12 berättelser och 12 julrecept för 12 dagar.  Kliv in genom dörren till en magisk jul. Här kan du låta dig förtrollas av de muntra andarna, tidsexperimenten, reflektioner kring kärleken, spökhusen, frostlandsskapen och slädarna. Och här kan du låta dig serveras Wintersons egna recept på festliga maträtter att laga när andan faller på.

Vi har valt ut en favorit ur boken Juldagar. 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar. Dessutom får vi  Jeanette Wintersons, eller snarare Ruth Rendells, recept på rödkål! Varsågoda!

LYSHJÄRTAT

JULAFTON

Marty var på väg att lämna middagen som hans vän Sarah hade haft. Sarah hade alltid fest på julafton och, precis som alla andra judar de kände, gick de på kinarestaurang på juldagen. Marty var sist kvar. Han stod och tittade ut genom fönstret i lägenheten. Snön föll i belåtna flingor. Gatan låg tyst.

”Julen är larvig”, sa Sarah och övergav högen med tallrikar som hon just satt in i diskmaskinen och kom och ställde sig bredvid honom. Hon lutade sig mot hans axel.
”Jesus var en jude som föddes i Betlehem. Varför snöar det alltid?”
”Ja, visst snöar det, man kan inte säga annat”, sa Marty. ”Jag gillar när det blir en vit jul. Bing Crosby. Judy Garland. ’Have yourself a merry little …’ etcetera.”
”Var inte så sentimental”, sa Sarah.
”Vad är det för fel på lite schmaltz?” sa Marty. ”Det var vi som uppfann det.”
”Vi uppfann kristendomen också, och se hur det gick. Hundratals år av förföljelse.”
”Vi kanske uppfann den men vi trodde aldrig på den – vi var alldeles för praktiskt lagda. Som berättelse betraktat är den löjeväckande, en snickar-Messias som återuppstår från de döda och så himlen där i slutet av vägen. Men tänk om vi behållit copyrighten.”
”Ja, det var en usel affär, men man kan inte skriva om historien.”
”Vad tror du att jag sysslar med på kontoret dagarna i ända? ’Ursäkta, kan vi bryta det här kontraktet?’ ’Ursäkta, kan vi hindra de här människorna från att bryta kontraktet?’”
”Det är ju bara business. Jag talar om livet. Allas vårt liv.” ”Stopp ett tag – är inte du psykiater? Har jag missat nåt?” ”Nej, du har inte missat nåt. Om du vill prata om hjärnspöken – och det är vad jag tycker att religion är, ett hjärnspöke – så uppfann judarna psykoanalysen eftersom alla judar skulle vilja förändra det förflutna: Oy vey! Hon åt av äpplet … Visst, maten är god, men då skulle du ha ätit här före syndafloden … Är det där det Förlovade landet? Kan vi dela en Uber tillbaka till Egypten? Kanske att alla skulle vilja förändra det förflutna – våra snedsprång, våra misslyckanden, våra misstag, men det kan vi inte.”
”Men man kan förändra det förflutna”, sa Marty, ”inte den stora historien men den lilla. Som grupp är vi förlorade och desillusionerade, det håller jag med dig om. Men som individer kan vi ändra på saker. Det vet jag att du också tror.”
”Borta bra men hemma pest”, sa Sarah. ”Mitt jobb är alltid som svårast vid jul. Folk mår sämre, inte bättre. Och du? Hur mår du? Jag är ledsen att vi inte har hunnit prata i kväll – så mycket folk och alla pratar vi i munnen på varandra. Vill du ha en whisky?”
Marty skakade på huvudet. ”Jag ska strax gå.”
”Sitt bredvid mig i morgon på Chine-Ease.”
”Jag kommer inte. Jag vill vara med David. Han älskade julen.”
”Marty … det är ingen bra idé …”
Marty kysste Sarah på kinden till svar och tog sin rock. Han glömde sina handskar.

Så tyst det var. Hade alla redan gått och lagt sig för att vänta på jultomten? En sådan gudabenådad röra julen är. Jultomten, granar, nissar, paket, ljusgirlanger, prydnader, magi, en jungfrufödsel. Och med vintersolståndets kortaste dag precis bakom oss, och behovet av någonting som liknar hopp framför oss.
Marty började sjunga på en Judy Garland-sång – var den från Vi mötas i St Louis? ”’Someday soon weallwillbetogether, if the fates allow. Until then, we’ll have to muddle through somehow …’”
David var död. Det här var andra julaftonen i rad som han gick hem ensam från Sarah.

Första julaftonen hade han sovit över hos henne, på soffan, under filtar som var tjocka nog för att hålla kylan borta, men inte värma hans hjärta.
Att älska är att sakna, tänkte han. Det ultimata ”tänk om”. Den förföriska omsvängningen i tiden där livet ändrar riktning två gånger. När man möts. Och när man skiljs.

David hade varit den drömske, den trädgårdsodlande, den sportige, den friluftsälskande. Marty föredrog bio och middag med vänner. David åt inte varm mat om inte någon annan lagade den åt honom. När han var ensam åt han ostsmörgåsar eller sardiner direkt ur burken, med en flaska riktigt gott vin. Han åt sallad och morötter färska ur trädgårdslandet. Marty protesterade och försökte ta in grönsakerna i huset för att testa dem i ett nytt recept. David tyckte att man skulle laga mat intuitivt – ”Det är bara för att du aldrig lagar mat”, sa Marty.

David trodde på tecken – ”Titta efter tecknen”, sa han när de behövde fatta ett beslut om något och Marty suckande försökte väga för- och nackdelarna.
”Det var tur att vi inte försökte bli ihop på en dejtingsajt”, sa Marty, ”för då skulle vi aldrig ha blivit det.”

De var inte varandras motsatser, mer som olika tidszoner. Marty jobbade till sent på natten, David var uppe tidigt och påtade i trädgården. David sov gott. Marty låg och stirrade upp i taket i minst två timmar efter mörkrets inbrott.
Marty tyckte om att komma i tid. David var alltid sen. Det fanns en acceleration i honom, tänkte Marty. Hans kropp hann inte med hans hjärna. Hans hjärna drog i väg. Hans kropp drog ut på tiden.

Staden hade äntligen slutat räkna ner till jul som om alla var sina egna privata rymdraketer och julen deras egen privata stjärna.
Affärerna hade stängt tidigt. Expediterna hade gått hem. Marty visste att miljontals människor fortfarande handlade på nätet men de var åtminstone ur vägen och han kunde gå på gatorna – om inte i lugn så i alla fall i ro. Han tyckte om att promenera. Han tyckte om att promenera inne i staden. Han ville inte behöva åka ut till det man kallade landet för att promenera. Han ville stoppa händerna i fickorna, ta ut sin inre kompassriktning mot ett vagt öster- eller söderut och sedan gå tills han var trött nog att ta bussen hem. Han hade gjort det ofta sedan David dog. Det var ett sätt att vara med honom.

Det Marty hatade med döden var det faktum att man tänkte på den andra personen nästan hela tiden – det var överväldigande och inkräktande. Utmattande. Det man inte längre gjorde var att bestämma att man skulle ses klockan sex och gå på en ny restaurang. Man skyndade sig inte att avsluta jobbet så att man kunde gå tidigt för att tillbringa helgen tillsammans. Och den där ljuvliga förvirringen då man fullständigt glömde bort någon – för att man hade den förmånen – för att sedan titta upp, se vad klockan var, känna det där hugget av förväntan, sexuellt, emotionellt, och vetskapen om att man snart skulle vara tillsammans, gå från jobbet, flyta nerför gatan med tusentals andra, men röra sig med säkerheten av att vara ni två tillsammans, allt det där fanns inte heller längre. Och alltid det där leendet, hej, puss, hans hand på din axel, vilken dag, vad vill du äta, åh, det är så fint att se dig. Och att inte skiljas åt när man ska gå hem sedan. Nattens tystnad när han vänt sig från dig, sovande, och du osedd rör vid hans bara rygg, och den här sängen är din flotte mitt i tiden.

De hade vandrat genom London tillsammans, och nu var promenaderna ett sätt för Marty att få vara med mannen han älskade. Som om han vore där. Och vid dörren, hemma, sa Marty hej då – ibland lämnade han sin döde David vid en busshållplats, kysste honom och gick vidare utan att se sig om. Och då, när han kom hem, hällde upp en drink eller kokade te eller satte sig med en bok, då kändes det bättre en liten kort stund. Men han vaknade fortfarande alldeles för många nätter, trots allt, och vände sig om i sängens tomhet.
”Du borde försöka träffa nån”, sa Sarah.
”Jag är inte redo.”

Sarah bodde i Camden Town. Marty bodde i Shoreditch i ett gammalt georgianskt hus som hade varit hans föräldrars. De hade aldrig sålt det – det hade inte varit värt någonting på den tiden. I stället hade de flyttat ut till förorten bort från de hårda stadsgatorna, och hyrt ut huset, rum för rum, till studenter som alla delade på det enda badrummet.

Marty hade ärvt huset, fortsatt att hyra ut rummen och själv bott i källaren som bara hade kallvatten, tills han fick råd att säga upp hyresgästerna. Han renoverade huset år efter år och han gjorde så mycket som möjligt själv.
Han levde ensam för att han tyckte om det. Han hade män, men inga förhållanden. David var den förste han hade blivit kär i. David hade aldrig flyttat in – det fanns mer än tillräckligt med plats, men David gillade den lilla ljusa ateljén han hyrde vid King’s Cross.

Marty misstänkte att David hade sex med andra män, men han frågade inte. David gillade att festa. Han var modigare, mer flamboyant. ”Exakt vad tycker du är ’flamboyant’ med att hålla varandra i handen?” hade han sagt till Marty, som blev nervös av det när de promenerade hem på kvällarna, och generad av det på dagarna.
David tränade, gillade sin kropp, hade hål i örat. Marty köpte en diamant till honom kort efter att de hade träffats.
”Den var flamboyant”, sa David. ”Ordet betyder böljande som en dansande låga – och kolla hur ljuset dansar runt mig nu!”

Marty hade väntat, osedd, utanför Davids ateljévåning en kväll. Han såg en äldre man följa med David in. Mannen kom ut igen efter ungefär en timme. Marty och David skulle träffas den kvällen och sedan gå på en sen film på bio. Han skickade David ett sms och ställde in. Han angav inget skäl. Han berättade aldrig för David vad han hade gjort, men han insåg den kvällen att han antingen skulle bli tvungen att börja spionera på sin älskare, eller sluta på en gång. David var David. Varför förälskar vi oss i människor på grund av deras storslagenhet, för att sedan omedelbart börja försöka ändra på dem?

Det var först efter att David hade dött som Marty började hemsöka hans hus igen. Han gick förbi det minst en gång i veckan, och det gjorde honom arg och ledsen. Det fanns inget att hämta där, gav honom ingen lättnad, men han fortsatte ändå. Han gick förbi huset nu. Davids persienner hängde fortfarande i fönstret. Halvt nerdragna, precis som han hade velat ha det. I kväll lyste också en julljusstake i fönstret. David skulle ha tänt ett ljus. Ett enda ljus.
När de träffades första gången hade David tagit med Marty till sin ateljé och tänt det levande ljuset. De hade kysst varandra framför kylskåpet, vilket fått Marty att känna sig poetiskt inställd till kylskåp sedan dess. Ibland klappade han på dem när han gick förbi, som om vartenda kylskåp i hela världen var en välvillig birollsinnehavare i deras romans.

Men Marty var blyg, och det tog honom en hel vecka efter den där första kvällen att höra av sig till David igen.
David, som precis hade kommit tillbaka från en joggingtur, såg meddelandet, kastade upp telefonen i luften och sprang ut igen. Han sprang hela vägen till blomstermarknaden på Columbia Road som låg i närheten av Martys hus.
Marty öppnade dörren i morgonrock den där tidiga söndagsmorgonen, bara för att hitta David där, i shorts och joggingskor, lutad mot dörrklockan och med famnen full av blommor som lyste upp den trånga hallen med sina klot av rosa pioner.
”Jag trodde inte att jag gillade snittblommor”, sa Marty.
”Det är ett tecken”, sa David.
Inom kort hade David förvandlat Martys långa, smala bakgård till ett Förlovat land av klättrande skärbönor och blåregn och engelska rosor och lavendel, och fönstren stod öppna mot gatan och livet fyllde alla rum som musik.
”Tack för att du gjorde mig lycklig.”

Marty sa det högt till ljuset. David hade älskat små blinkande ljus. När han gjorde i ordning trädgården till Marty, den där första sommaren, hade han tagit ut Marty på middag på en bar den kvällen då det var sommarsolstånd, och han hade insisterat på att de inte skulle gå hem förrän i skymningen – den inföll strax före klockan elva den kvällen, och Marty skulle upp till jobbet morgonen därpå. Men David var upphetsad över någonting. När de kom hem sprang han in i förväg medan han lämnade ytterdörren på vid gavel och ropade: ”Tänd inte lyset!”

Hela vägen genom den långsmala hallen ut i den långsmala trädgården fladdrade stearinljus. Marty följde dem. Han stod i trädgården. Hela platsen var upplyst av någonting som såg ut som kinesiska lyktor – fast avlånga, inte runda – överallt – ovan- på muren, mellan rosorna, i salladslandet där salladshuvudena lyste i en underlig grön färg som grönsaker från Mars.
”Lysmaskar”, sa David. ”Eftersom solen står stilla i dag – det är vad solstånd, solstice betyder. Från latinets sol, och verbet sistere, stå stilla. Jag vill att vår sol ska stå stilla, just här, just nu. Låt den här världen och tiden vara nog för oss.”
De älskade på utdragssängen i trädgårdsskjulet.

Marty tittade upp mot ljuset som inte längre stod i fönstret. Sedan vände han sig om och genade genom Clerkenwell. Hans hjärta var ett tungt bagage numera.

David hade tryckt hans hand den där sista gången och viskat: ”Jag kommer att ge dig ett tecken.”
Men han hade inte fått något tecken. Man får aldrig det, eller hur? Marty trodde inte på ett liv efter döden. Det gjorde David. ”Det är inte intressant som tankeexperiment”, var Martys argument. ”Varför pratar vi ens om det här?”
David sa: ”Det är femtio procents chans. En av oss har rätt och en av oss har fel. När vi dör, i den där sista bråkdelen av en sekund när vi fortfarande är vid medvetande, kommer en av oss att säga: ’Åh, fan.’”
Ett liv efter döden, tänkte Marty, och sedan sa han högt, till ingen alls, eftersom gatorna var tomma: ”Och då sa jag, tror du på jultomten också?”

Allt det vita var bländande ljust. Djupt och nytt och jämnt reflekterade det gatlyktorna. Men Marty, som såg sig om i tomheten efter ett svar på sin fråga, märkte plötsligt hur ljuset skiftade och hur en stor skugga lade sig över det vita. Han tittade upp.
Mitt i den vita, snötäckta himlen, rakt ovanför hans huvud och stor som ett luftskepp, flöt en enorm, fridfull jultomte fram med en svans av HO HO HO:n efter sig. Marty såg tydligt de svarta stövlarna och den röda luvan och säcken som var kastad över axeln. Hade han slitit sig från något av de lyxiga kontorshusen? Var han ett julrelaterat reklamjippo? Varför flög han där, tyst över den tysta staden?
Marty stod med ansiktet lyft mot jultomten som svävade i midnattstimmens kalla luftström. Det såg ut som om han vinkade till Marty. Det fanns ingen orsak för Marty att vinka tillbaka men det gjorde han. Och när han gjorde det verkade det som om jultomten bytte riktning: han flög inte västerut längre.
Han flög österut, åt samma håll som Marty.
Marty stack händerna djupare i rockfickorna och skyndade på stegen. Han gillade julen, han gjorde verkligen det, men bara för den sakens skull behövde han väl inte följas hem av en jättelik uppblåsbar jultomte?
”Du”, hade David sagt, ”visst är det underbart att man får både kameler och rödhakar på samma julkort?”
”När uppfanns julkorten?” sa Marty. ”Det måste vara ett viktorianskt påhitt, eller hur? Det måste det bara vara.”
”Bra postgång och billiga tryckerier”, sa David. ”Ja, du har rätt. Henry Cole 1843 i England – snubben jobbade på London Post Office, som var helt nytt då, och han startade Pennyposten. I Amerika kom det första julkortet 1874 – för en gångs skull var vi först.”
”Jag tycker om när du berättar saker för mig”, sa Marty.

Det var David som ritade och skrev deras julkort. Den sista julen var han för trött, men han hade skickat ut Marty för att köpa femtio sådana där platta, runda klockbatterier och han tillbringade hela dagen i sängen med att klippa papper. En kompis till honom hade kommit dit och David bad Marty att gå och köpa champagne till dem.
När Marty kom tillbaka med flaskorna gick han upp till Davids rum. Sängen var tom. Han sprang i panik genom huset och ropade DAVID! DAVID! Vännen hade gått sin väg och lämnat dörren till bakgården öppen. Marty hörde Judy Garland – ”Next year all our troubles will be miles away …”

Marty gick ut på gården. Och i spaljén och på alla krokarna och i en krans på dörren och på blompinnar i varje kruka och varje blomlåda var lysande pappershjärtan fästa, vita, röda och ljusgröna. David satt insvept i en filt i rullstolen i det strålande mörkret. Han log, nöjd med sig själv och sin överraskning.
”Du älskade ju lysmaskarna jag gjorde åt dig den där sommaren då vi träffades. Så jag gjorde de här åt dig. Jag kallar dem lyshjärtan. Och de är mina och dina och jag älskar dig.”

Marty knäböjde vid Davids stol och lade sitt huvud på filten över hans knän och grät alla de tårar han hållit tillbaka. Och David grät också, så att Martys hår blev alldeles blött, och David sa: ”Det var en gång en prinsessa mitt i en vinter som aldrig blev sommar och hon grät så mycket över allt hon hade mist att hennes tårar frös till pärlor och fåglarna tog dem med sig och prydde sina bon med dem. En prins som red förbi, som prinsar gör i sagor, såg de pärlklädda bona och frågade fåglarna var de hade hittat alla dessa rikedomar, och fåglarna flög i väg med honom till prinsessan som hade gråtit så mycket att hon var helt omgiven av pärlor. Och berättelsen slutar när han kysser henne, förstås, och den dagen upphörde vintern.”
”Det var det mest sentimentala jag nånsin hört”, sa Marty genom tårarna.
”Vad bra!” sa David, och de började skratta och Marty öppnade champagnen och de satt där tillsammans bland lyshjärtana som fortsatte att lysa hela julen. Alla utom ett. Marty smugglade undan det och tog ut batteriet så att det för alltid skulle vara David för honom.
David förstod vad Marty tänkte. Han kramade honom hårt. ”Det här är det som händer nu”, sa David. ”Denna natt. Detta nu. Det förlovade landet finns aldrig i framtiden eller i det förflutna – det finns alltid nu.”
”Lämna mig inte”, sa Marty.
”Titta efter tecknen”, sa David.

Marty hade kommit hem nu. Två fyllon som låg i en portgång pekade upp mot himlen. Marty gav dem pengar utan att titta upp. Han visste att den heliumfyllda jultomten fanns där ovanför. Nu svävade den över hans hus som stjärnan i berättelsen.
Marty låste upp och gick direkt till sängs. Klockan var runt kvart i två på natten. Han föll i djup sömn, men vaknade efter en stund av att David sa: ”Jag sa ju till dig att titta efter tecknen.”
Marty blev klarvaken. Han tittade på de självlysande visarna på klockan – fortfarande kvart i två, den måste ha stannat. Rummet var svagt upplyst av gatlyktan utanför. Och David satt på sängen med benen i kors. Han hade på sig pyjamasbyxor och en tweedkavaj. Han var barfota och bröstet var bart.
”Jag tog inte med mig några kläder”, sa han. ”Man gör inte det när man dör. De här är dina.”
”Jag drömmer”, sa Marty. ”Men väck mig inte.” ”Gillade du jultomten jag skickade?”
”Skickade du den?”
”Jag var desperat – det här var min sista chans.” ”På julafton – är inte det lite töntigt?”
”Du är så svår att nå! Det går inte att komma fram till dig!” ”Jag tänker på dig hela tiden!”
”Det är det som är problemet – du är så upptagen av att tänka på mig, den döda delen av mig, att jag inte når fram. Jag har skickat så många tecken!”
”Som vadå?”
”De två kometerna på stranden i somras – kommer du ihåg dem?”
Marty kom faktiskt ihåg dem, men han tänkte inte leka den leken.
”Kometer är rymdfenomen, inte tecken.”
”Den där första sommaren, efter sommarsolståndet, då såg vi två kometer i Frankrike – och jag sa: ’De där är till oss.’”
Marty kom ihåg. Han hade älskat hur David gjorde hela universum delaktigt i deras kärlek. Men han hade blivit tvungen att protestera. ”Romantiskt, men ovetenskapligt!”
”Så jag skickade dem igen – för att påminna dig. Och den där dagen på biblioteket – kvinnan som gick raka vägen fram till dig och sa: ’Hej, David.’”
”Jag hade aldrig sett henne förr i hela mitt liv. Hon var en galning bara.”
”Det var min moster”, sa David. ”Hon är synsk. Hon kunde se att jag gick alldeles bredvid dig.”
”Hur skulle jag kunna veta att det var din synska moster? Varför sa hon inte det?”
”Du hade redan försvunnit in i mängden – hon fick aldrig en chans! Jag skickade henne hela vägen med tåg från Milton Keynes!”
”Jaha, varför berättade inte DU det då?”
”Det gjorde jag ju! Du tänkte inte gå till biblioteket den där dagen – jag fick tvinga dig. Jag stod bakom dig och skrek: MEN GÅ TILL BIBLIOTEKET NU DÅ FÖR FAN! Nu kan jag ju inte skrika förstås, för jag har inget struphuvud – men du fattar vad jag menar.”
Marty skämdes. Han hade ignorerat sin älskare och varit oartig mot sin älskares synska moster från Milton Keynes.
”Borde jag skicka ett julkort till din moster?”
”Det vore trevligt. Hon finns i min iPhone – hennes adress står under MM – Medial Moster. Har du kvar min iPhone?”
Marty nickade. Han hade försökt bläddra igenom adressboken en gång men sedan slutat – det var för många män där som han aldrig hade mött.
”Det är vad det är”, sa David, som om han kunde läsa Martys tankar.
Marty kom på en sak: ”Men hur kan du prata med mig om du inte har nåt struphuvud?”
”Jag har din fulla uppmärksamhet. Vi kommunicerar via tankeöverföring.”
”Det är omöjligt.”
”Det är bara det omöjliga som är mödan värt.”
Marty sträckte ut handen för att röra vid David. Men det var som en ljusbarriär mellan dem. Hans hand lyste. Han drog tillbaka handen och torkade sig i ögonen. Han blev plötsligt rädd och trött.
”Jag kan inte leva utan dig, David. Det är som att vara en skugga bara. Du var solen.”
”Det är därför jag är här. Alltså, du såg ju inte ens sopptecknet förra veckan. Du var på Chez Henri med Dan och Dan beställde min favoritsoppa, och när kyparen kom ställde han den framför dig i stället. Det var jag som gjorde bytet.”
”Finns du alltid här?”
”Nej, men jag kommer och hälsar på dig.”
”Håll om mig.”
”Jag kan inte. Det är Einsteingrejen, E=mc². All massa är energi, men all energi är inte massa. Du är i mass-form. Jag är i energi-form. Jag är inte förintad, jag är inte försvunnen, men jag kan inte hålla om dig. Fast jag kan värma dig. Känn – här – sträck ut din hand igen.”
Marty sträckte fram handen mot Davids bröst. Det fanns inget fast där. Han hade haft så mycket muskler tills de började tyna bort – men kanske handlade det inte om att tyna bort, kanske handlade det om att övergå i något annat. Energi i stället för massa.
Marty kände hur det pirrade i fingrarna och handen blev varmare. Han sträckte fram sin andra hand också, som om David var en brasa som sprakade på hans säng. Han började gråta.
”Gråt inte, prinsessan”, sa David. ”Det är därför jag är här. Du måste sluta, för bådas vår skull. Jag måste gå och du måste stanna kvar. Jag kommer alltid att finnas i närheten, men du måste börja leva igen. Livet är underbart och kort. Slösa inte bort det.”
”Jag kommer aldrig att kunna glömma dig”, sa Marty.” Jag vill inte det.”
”Du kommer inte att glömma mig – du kommer att hedra det vi hade och det vi gjorde. Kärleken är inte ett fängelse. Du kan inte vara fängslad i din kärlek till mig. Ta med dig vår kärlek – den finns alltid hos dig. Du ska inte komma över mig eller gå vidare eller nåt av det där tramset; du ska ta mig med dig.”
”Låt mig få följa med dig i stället”, sa Marty. ”Jag vill inte vara kvar här ensam.”
David såg på honom med en blick fylld av oändlig kärlek. ”Du måste lita på mig, som du alltid har gjort – okej?”
Det var tyst en lång stund. Sedan sa Marty:
”Vad ska jag göra?”
”Gå upp i morgon bitti – ta ut ditt kaffe i trädgården och där kommer jag att finnas. Du kommer att känna det. Du ska få se. Sen går vi tillsammans till lunchen på Chine-Ease och där utanför säger jag hej då till dig – jag äter inget just nu, magen är inte riktigt i form.”
Marty skrattade men han ville inte skratta.
”Och sen”, sa David. ”Sen vill jag att du börjar om på nytt.” Marty somnade. När han vaknade nästa gång var klockan strax efter åtta och det hade slutat snöa. Han såg ut genom fönstret.
Den uppblåsbara jultomten var försvunnen. Han gnuggade sig i huvudet.
Och David då? En dröm.
Han suckade och gick ut till duschen, rakade sig, svepte in sig i morgonrocken. Dricka kaffe. På bakgården. Det var vad dröm-David hade sagt åt honom att göra. På bakgården? Det var iskallt ute.
Marty gjorde kaffe, hett och starkt, klev i kängorna utan att knyta snörena, låste upp dörren och gick ut på gården. Det fanns iskristaller i luften och kattspår i snön. Han kunde se de grova konturerna av blomlådorna och det dockskåpsliknande trädgårdsskjulet.
Och sedan fick han syn på det. Lyshjärtat.
Från en gren i äppelträdet hängde det sista lyshjärtat, det som Marty hade sparat från deras sista jul tillsammans.
David?
Lyshjärtat rörde sig lite i vinden, men det blåste ingen vind. Marty tog ner hjärtat från trädet och hängde det runt halsen.
En liten puls av värme strålade från det mot hans bröst.
Och senare, med lättare steg än förut, eller så kändes det i alla fall, gick han till restaurangen. Sarah var precis på väg in. Hon höll ut sin arm.
”Jag måste bara säga hej då till nån”, sa Marty. ”Jag kommer strax. Paxa stolen bredvid dig åt mig.”
Sarah såg förvånad ut, men gick in.
”Hej då, David”, sa Marty högt. ”Tack för att du följde med mig.”
Marty öppnade dörren. ”Jag tror att de spelar er sång”, sa Sarah.
“Have yourself a merry little Christmas now …”

Av Jeanette Winterson, Illustration Katie Scott