I vår kommer flera nya diktsamlingar som alla kan få tillvaron att gunga. Men en dikt kan också få oss att sakta ner, och påminna om vad som verkligen betyder något i livet. Ellinor Skagegård har fördjupat sig i frågan: Varför ska vi läsa poesi? 

Att byta perspektiv. Kanske är det vad poesi handlar om. Att få en bild av världen man inte haft förut, sätta sig in i någon annans universum.

– För mig handlar poesi mycket om att motarbeta ledan, att man försöker se saker på ett nytt sätt, säger Erik Bergqvist som är aktuell med sin sjunde diktsamling, Skuggas vikt.

– Det är som med kärlek. David Bowie sjöng i en låt att ”I’m so glad that we’re strangers when we meet”. Och det är ju lite därför en kärlek kan fortgå, för att den är oavslutad. Om det finns en slutversion, om främliggörandet är borta, så slutar vi att se det vi har och uppskatta det. Jag tror att poesin kan hjälpa oss i detta.

Årstider som symbol för förändringar

Skuggas vikt är den sista delen i en löst sammanhållen trilogi. Här finns tydliga teman som går igen i Erik Bergqvists skrivande – vårt förhållande till tiden, alltings slut och alltings början. I sin diktning använder han sig gärna av årstiderna som figur, som ett sätt att gestalta yttre förändringar som också får symbolisera de förändringar som sker inuti oss.

– Det låter nog pretentiöst för vissa, men i någon mening handlar det om att försöka förstå vad tiden är. Och alla är vi fångade i olika slags tid. Jag tror man kan säga att min poesi är en sorts filosofisk grundforskning, fast givetvis utan anspråk på att vara filosofi. Men frågorna som utlöser dikterna är på många sätt filosofiska – även om den här senaste boken också handlar ovanligt mycket om kärlek.

Diktsamlingar som får tillvaron att gunga

I vår kommer flera nya diktsamlingar som alla kan få tillvaron att gunga. I Robotsand utforskar Åsa Maria Kraft dockan som leksak och avbild, och som representation för mänskligt liv. Eva Stina Byggmästar skriver som tidigare fram ett eget parallellt universum i Orkidébarn, Ulf Eriksson behandlar ljus, minne, rörelse och plats i Skalornas förråd och i Till dikten gör Malte Persson en räddningsaktion för dikten.

Evelina Stenbeck, forskare i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, tror att det finns ett mer eller mindre medvetet behov hos oss av språk som bryter upp vår verklighet.

– På ett sätt är poesi mer likt musiken än annan läsning. Man tillåter sig själv att försätta sig i tillstånd där man både kan minnas gamla känslor och knyta dem till nya.

Ett tydligt exempel på det, menar hon, är naturdiktning där man kanske påminns om hur man som liten kunde ligga och titta på en blomma eller på en myra som kröp på ett strå. Att man riktar uppmärksamheten mot något annat än det man brukar. Även om poesin kan tyckas ha en undanskymd roll i Netflix-eran behöver vi den kanske mer än någonsin.

Poesin – en långsam läsart

– En viktig sak tror jag är långsamheten, att poesin hela tiden talar om för oss att vi måste sakta ner. Det är så mycket mening som går förlorad om vi går för snabbt fram. Poesin är en långsam läsart på alla vis och den pekar på hur viktig långsamheten och eftertänksamheten är för oss som människor, säger Evelina Stenbeck.

Debutanten Erik Vernersson är inne på samma spår. Han är aktuell med Kroppsspråk, döda i vilken en avgörande fråga kan urskönjas – finns det någon tröst?

– Stadslandskapen, skärmarna, trycksakerna: de intalar oss att värdet finns utom oss. För att finna trygghet uppmanas vi till förändring och förbättring. Men det litterära tilltalet visar att det värdefulla redan finns inom människan.

Han menar att läsningen i sig, snarare än innehållet, gör att det som egentligen är en handling i ensamhet, blir till något gemensamt, något som binder oss samman. Däri ligger också hoppet.

– Därför inspireras jag av alla er som läser idag. För att ni vet att även enkla ord kan förmedla inom- och mellanmänskliga värden. Motiv, känsla, tro… Det som verkligen betyder någonting.

Utdrag

Ur Skuggas vikt av Erik Bergqvist

Nära vintern. Men högan ljus.
Inget går fram. Inget. Sista
solen. Den sista solen. Inget
är den. Allt är den och summan
är noll. Inte ens noll. Den
sista. Inget går fram.

Ur Kroppsspråk, döda av Erik Vernersson

Vid tidvattnets vadställe
sjösätts en barkbåt
bäckahästen står vid brinken
sänker mulen för att dricka
det söta vattnet
synliggjord för den som tror
på det som flyter bort men kvarstår

Längre bort på trollskogsleden
kokas kitteldalen full
vyssjar forsens cantilena
ur strömvirvelns speldosa
frammanas en vaggvisa
medan månen är i nedan
blänker kattguldssmiden till

Ur Skalornas förråd av Ulf Eriksson

En servett av den rektangulära sorten,
kanske från korvkiosken,
bläddrar iväg sig själv
längs trottoaren. Tack
för besöket säger en sida, och
på den andra skymtar det röda
avtrycket av en mun. Resten
är vitt. Även löv bläddras
och vimlar, denna dag
då sommaren togs i slutligt förvar
i landet vi alla känner
men dit ingen kan resa.

Ur Orkidébarn av Eva-Stina Byggmästar

Samlar ihop
näsdukar, vantar och halsdukar,
gungstol, pälsmössor, trasmattor,
hyvelbänk och kökssoffa,
liksom hyllmeter efter hyllmeter
med fågelböcker och väggbonader
med ordspråk på marsianska, pelargoner,
ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar
jag in –
jag drar in allt
i holken –
gör det
mjuka mjukare
och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska
ägget: för poesin, dikternas dikt,
för barnet med gammelmansansiktet
och tusenårssjälen

Satt ofta
vid trampsymaskinen i köket –
mellan vedlår och kökssoffa,
mellan hägg och syren,
mellan barndom och ålderdom
När stygn lades
till stygn,
men det var så jag sydde
alla dessa trilskande
och livshungriga skrattrynkor,
rynka vid rynka, i livets ansikte!

Ur Robotsand av Åsa Maria Kraft

Jag trodde inte kunde vara så enkelt enkel enkla
orsaken. Att vissa oförmögna tänka sig tänker tänkte
sig ska hade tanken tänkts tänkande formad i form
enkla misskända tanken att vi dockor skulle skapas
vara skapade platta skapade av simpelt
organiskt material som trä. Drog ansiktsmusklerna
neråt, uppåt åt sidorna hårdare allt desperatare sökte
sära läpparna. Till slut mitt svar: »Plast är
också organiskt material från början.«

 

Det var länge sedan de var av plast. De minns.
Det var svårt förklara hur tiden vänt åt andra hållet.
De förvirrade trodde historien var förfluten de
gnostiska visste den vänt i framtid. Framtiden vänd
i dåtid. Tillbaka. Dockorna kunde förklara. Fast nu kunde
de det inte. Inte med munnarna stängda. Munnen
en antydd skåra i plast och kanske färg runt
om. Ibland var mun litet streck ibland tjockare
längre. Ingen mun riktigt lik nästa dockas
förutom: alla stängda. »Men vi ska prata senare då vi
pratat tidigare« sade dockorna med sin stängda
gnostiska öppnade mun

Ur Till dikten av Malte Persson

Gravdikt

Vandringsman, hör på nu här:
En iPhone är en mycket liten gravsten
i något blankt svart stenslag.
Kanske från en kyrkogård för smådjur.
Marsvin i rustning och dansande
papegojor och andra virala succéer.
Alla inför förgängligheten lika.
Också Grumpy Cat skall en gång dö!
Varje inskription i stenstil
får vara max 140 tecken.
En. Gång. Fick. Du. Tiotusen. Likes. /
Nu. Säger. Ingen. Mera. Lol.

Av Ellinor Skagegård

Relaterade artiklar

Hur kan jag börja gilla poesi, Magnus William Olsson?

7 Instagrampoeter att älska

Johan Jönson skriver kommande generationers klassiker