Vår inneboende längtan efter att bläddra oss tillbaka

I vårens litteratur finner vi flera skildringar av en och samma period. 1900-talets första hälft ger oss sammanhang och verklighetsflykt när vi som mest behöver det.

På gott och ont är vi ett nostalgiskt folk. Med en fot på väg in i framtiden släpar vi gärna den andra efter oss i jakt på mark som känns tryggare än morgondagens okända. Med en digital utveckling som fullkomligt rusar framåt och vardagar som uppdateras med information i rekordtakt är det inte sällan i de svunna tiderna vi finner en stunds ro. Vi flockas kring tv-serier som Downton Abbey och SVT-succén Vår tid är nu – där den sistnämnda fångade 1 488 000 tittare redan till första avsnittet. Och det är någonstans där under första hälften av 1900-talet vi allra helst tycks vilja bädda ner våra trötta sinnen för vila. Kanske är det därför heller ingen slump att vårens böcker är fyllda med skildringar av just den här tiden. Men varför har vi ett sådant behov av att nostalgiskt vaggas till ljudet av tidigare decenniers kluckande?

– Historieskrivning innebär att vi förenklar det förflutna, annars skulle historieböckerna bli lika omfattande som verkligheten. Därigenom är all historisk fiktion en verklighetsflykt till en föreställd tid som verkar tydligare, enklare och befriad från vår egen samtids bekymmer, säger författaren Alexander Cavalieratos.

Hans debutroman Släpp ingen jävel över bron kommer ut i april och tar avstamp i Stockholm 1939. Den sökande och tvivlande Karl har då flytt landsbygden med vacklande förhoppningar om att bli mer än den han varit, men tidens politiska motsättningar sliter honom mellan olika läger. Han faller för den tillsynes otillgängliga Viola och håller fast i drömmen om henne även när krigsberedskap och maktmissbruk sätter honom i interneringsläger i norr.

Bryggan mellan vår historia och våra liv

Ja, på många sett ter sig början på förra århundradet säkert lättare för oss. Inte till den grad att vi bagatelliserar tiden innan, mellan och efter de stora krigen. Ett skälvande Europa, vacklande ekonomi, tydliga klasshierarkier och könsroller kan naturligtvis inte kallas en simpel miljö. Men att titta tillbaka med nutidens kunskap är att uppfatta dåtidens regler som tydligare – eftersom vi är mitt uppe i att formulera och förstå våra egna.

– Att växa är att gradvis förstå i vilken kontext man forma(t)s. Vi söker alltid svar på frågor som överväldigar oss i vårt nu och jag tror att det är vanligt att man blickar ett par generationer bakåt för att göra det, fortsätter Alexander Cavalieratos.

Första halvan av 1900-talet är alltså tillräckligt nära i tid för att vi ska känna igen människorna och livet, som på många sätt liknar vårt, men samtidigt tillräckligt långt bort för att vi ska kunna distansera oss från det. Perioden blir bryggan mellan vår historia och våra liv.

Längtan efter kunskap och förståelse

Att vi törstar efter att historien ska levandegöras för oss är när man tänker efter ganska begripligt. Att tittat tillbaka och minnas – även tider en själv inte upplevt – är att göda det kollektiva medvetande som är ramverket för vår grupptillhörighet.

–  Jag tror att det även handlar om en uppriktig längtan efter kunskap och förståelse av den tid vi är på väg att lämna. Vad var det egentligen som hände? Hur hamnade vi där vi är nu?

Det säger Marie Hermanson, just nu aktuell med romanen Den stora utställningen som utspelar sig på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Här får vi parallellt följa den unga och ambitiösa journalisten Ellen, den rekorderlige polisen Nils, åsneföraren Otto och så förstås fysikern Albert Einstein. Den stora händelsen i Göteborg blir navet som drar deras berättelser samman.

Genom Ellens reportage om utställningen får vi också höra hennes egen röst beskriva sin omgivning och inramning:

Göteborg rustar sig inför utställningen. Överallt runt staden kämpar flitiga arbetslag med spadar och släggor. Vägarna stensätts och breddas, en välkommen åtgärd för bilisternas ökande skara.
Vid Östra Hamnkanalen håller gaslyktorna på att bytas ut och arbetare är i färd med att dra in elkablar i pelarna. De nya lyktorna ser inte alls ut som lyktor. I dagsljus liknar de stora kulor som balanserar högst upp på stolparna och förefaller att kunna rulla ner när som helst. I Kungsparken är dessa underverk redan installerade och om kvällen verkar ljuskloten sväva mellan trädkronorna i sitt kalla, elektriska sken, likt en luftburen armada från framtiden. (Utdrag ur Den stora utställningen av Marie Hermanson)

Och just att förmedla människornas egen upplevelse av den tid de levde i var viktigt för författaren.

– När jag läste tidningar från 1923 slogs jag av hur medveten man var om att man levde i en ny tid, som väsentligt skilde sig från den gamla. Man blickade framåt och var stolt över att vara en modern människa. Vi kanske ser på denna tid med nostalgi idag, men tjugotalsmänniskorna var själva inte det minsta nostalgiska, säger Marie Hermanson.

Jazz och snygga kläder inspirerade

Historieskildringen domineras av de omvälvande händelserna som sätts som röda knappnålar på vår tidslinje: krig, regimskiften, tronföljder och landsgränser. Men den nostalgiska vilan finns minst lika mycket i mellanrummen: i litteraturens gestaltning av människors vardag. Som Lätta ditt hjärta, Karin Wahlbergs fortsättning på romanserien om livet på lasarettet i Ekstad under 50-talet, där kvinnornas liv får stå i fokus. Eller John Boynes Hjärtats osynliga raseri som utspelar sig på Irland och tar avstamp 1945 med en brutal scen där den gravida tonåringen Catherine Goggin blir förnedrad och förnekad framför sin församling.

För Alexander Cavalieratos var det många saker med tiden som attraherade och skapade vissa känslor av nostalgi hos honom själv under skrivprocessen.

– Allt från snygga kläder, schysst jazz och mörka bilar till överklassens lyx kontra arbetarklassens enkelhet. Jag rördes över att se det förflutna spelas upp framför mig varje gång jag hittade ett bra källmaterial och jag kände en märklig saknad efter de människor, byggnader, kläder och språket som hörde tiden till, berättar han.

Det förflutna skänker trygghet just därför att det är förflutet

Men nostalgi är också mer än att bara mysa till det vi önskar att vi hade mer av i vår tid. När begreppet nostalgi formulerades i slutet av 1600-talet beskrevs det just som en stark och sönderslitande känsla. Det var då faktiskt en diagnos som ställdes, ofta på soldater och unga kvinnor, och som i värsta fall kunde innebära döden för den drabbade. Ordets grekiska ursprung skvallrar ytterligare om att nostalgi inte behöver vara något uteslutande angenämt: nostos (hemkomst) och algos (smärta). Att litteraturen skildrar till exempel brutala krigsskeenden och tragiska människoöden är alltså helt enligt nostalgins spelregler.

– Det förflutna skänker trygghet just därför att det är förflutet och inte kan röra oss. Det behöver inte handla om idyller, det finns till exempel andra världskriget-nostalgi. Vi tar gärna till oss ruskiga skildringar så länge de utspelar sig i en annan tid än vår egen. Så sitter vi med facit och har full kontroll. Och denna visshet kan fungera som kompensation för ovissheten om vårt eget öde, menar Marie Hermanson.

av: Karin Andersson, frilansskribent