Valborg: vänskap, alkohol och en brasa

Harry Anderson, aktuell med serieromanen Livet är inte alltid Hawaii, har skrivit en valborgskrönika för SelmaStories. Betänk boktiteln, kvällens begivenhet … och varsågoda!

Mitt namn är Harry Anderson och den femte maj kommer min serieroman Livet är inte alltid Hawaii ut i bokhandlarna. Den är självbiografisk och handlar om alkohol och vänskap. Jag har skrivit några rader om valborgsmässoafton för att den oftast också innehåller alkohol och vänskap. Det finns även en brasa och så är det kungens födelsedag. I år blir det hans 70-första.

Som Stockholmare har jag ingen anknytning till valborg, för mig har den alltid känns som en forcerad högtid. Skulle valborg firas på riktigt så var det nog i en av studentstäderna jag borde huserat. Uppsala är närmast, bara en tågresa bort, men jag åkte aldrig på champagnefrukost, champagnegalopp eller nationsfester. Med tanke på mina ofullständiga gymnasiebetyg så skulle jag nog känna mig mer som en katt än en hermelin. Plus att champagne är dyrt och ger mig huvudvärk.

När jag var runt sjutton så var det alltid en ständig jakt på att hitta en vuxen som kände sympati nog för att köpa ut. Mina kompisar och jag brukade skicka fram den av oss som såg äldst samt minst huliganlik ut i en vuxens ögon. Ett gammalt trick som mer sällan än ofta gav utdelning. Min bästis och jag lade alltid en beställning på sex stycken 5,2:or för dom var billigast eller en flaska Diamant. Vi hade fått höra att det var sånt punkarna drack. En flaska kostade 49 kronor och köpte vi en påse till blev det femtio spänn jämt. Diamant var ett sött vin som smakade cassis och var helt odrickbart, men vem ville vara sämre än en punkarna? Om studiebidraget tillät så köpte jag även en liten flaska gin att ha innanför fodret i jackan. Mot hjärtat låg den och pulserade, som en extra klaff.

Ungdomen var utöver en fixa-sprit-från-systemet-tid även en tid då vi inte hade någonstans att ta vägen. Hemmafester var guldet vid regnbågens slut men många av nätterna spenderades med att gå runt på stan efter ha blivit nekad från hemmafest efter hemmafest. “Nej tyvärr det är fullt” eller “Jag känner inte er” var vanliga välkomstfraser vid Södermalms ytterdörrar. Så vi drack vår öl, gin eller punkvin utomhus, oftast i motvind och pissregn. En gång rodde det ett sådant desperat behov av hemmafest att jag hade lite folk över i tvättstugan hos mina föräldrar.

Valborgsmässoafton eller brasan framförallt var inget som jag och mina kompisar direkt jublade över. Det var för svennar och ocoola, vi lyssnade ju på Black Sabbath och indie. Enda anledningen till att vi tillslut släpade oss till Riddarholmen var för att (som jag tidigare sa) det inte fanns något annat att göra. Tvättstugefesten var inte värd en repris.

Tanken på att vi skulle kunna träffa någon som kanske bjöd med oss på hemmafest eller hångel fick oss ändå på lite bättre humör. Väl på plats så frös vi för att barnfamiljer alltid tog de bästa och varmaste platserna framför elden.

Dikten The Waste Land av T.S. Elliot börjar med raden “April is the cruelest month”.
Jag har läst The Waste Land ett antal gånger, men jag kommer aldrig ihåg vad den handlar om. Jag vet inte ens hur den slutar, kanske förklaras det varför T.S Elliot tycker att april är den grymmaste månaden. Jag tvivlar på att han hade högtiden Valborg i åtanke, som bekant rullar in den sista april. Jag vet inte heller om just Valborg är en sådan grym tillställning att den skulle kunna definiera hela april. Jag har dock hört av en som jobbade på Maria Pol att under högtider så som midsommar, nyår och valborgsmässoafton hade hon gummistövlar på sig. Det är så mycket lättare att tvätta av tonårs-fylle-spya från dom än från sneakers.

Kanske mer äckligt än grymt.

Jag minns Valborgsmässoafton som ryggtavlor, främlingars ryggtavlor och den enda brasa jag såg var de lågor som slet sig loss och som med en retsam frihetsdans valsade upp i aprilnattens svarta himmel. Jag önskade att jag blivit uppbjuden men precis som på skoldiskot i femman uteblev dansen.