Skippa "Ring klocka ring" — här är andra vackra nyårsdikter

NYÅR

Av Malte Persson

Snön stirrade vitt, som ett inbjudningskort
fastsatt med järnmagnet på kylskåpsdörren,
och natten gjorde mig förlägen :
Hög på mörk materia blinkar himlen stjärnbesatt,
en tusen ljusår hög hatt som en kal
Subarktist hjässa mot sin vilja tvingas bära.
Kråkaktigt hukad Skyndar jag mig fågelvägen,
i min bästa kostym (den är bättre än jag!)
till sist placerad mellan världen och värdinnan
längs en älv av vitt tyg, där förrätter,
likt årets oförrätter, flyter upp till ytan.
När vänder obevekligt vinden, tänker jag,
och blåser från jägaren mot björninnan?
När retas rymden, klädd i kolsvart äkta päls,
att labba till vårt uppkäftiga vulgära klot?
”Konversation betyder omvändelse” –
vitsar jag agnostiskt ut-och-inåtvänd,
motströms simmande uppför den
första delen av en trerätters laxtrappa.
Jag har druckit för många välkomstdrinkar
för att längre känna smaken
av pilgrimsmusslornas starka muskler.
Jag tänker att man snart skall fiska
också mig ur det elektriska ljuset,
för att krossa mitt kritstreckade skal
och anrätta min enda muskel:
hjärtat. – Champagnen döper om mig som ett fartyg;
den första raketen harpunerar himlen som en val.

(Ur Dikter)

NYÅRET
1816

Av Esaias Tegnér

Hvem rider så sent på sin svarta häst?
I natten droppar det blod.
Hvad flyktar han för, den främmande gäst?
Bida, du riddare god!
Förgäfves! Han ser sig ej om, får ej stanna,
och stjernorna slockna omkring hans panna.

Försvundna år, var det du? Farväl!
För en stund sen var du vår kung;
nu är det förbi: på din arma själ
har du mycket, din räkning blir tung.
Deruppe, deruppe en domare sitter,
försvara dig, bleknade, om du gitter.

Din son – det är skönt att ej slägten ännu,
den legitima, dör ut –
din son bli vår konung och hyllas som du,
och på hyllning det tager ej slut
Till honom, till honom vi krypande vädje,
och tigge af honom vår lumpna glädje.

NYÅR

Av Dan Andersson

Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö –
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå –
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!