Läs ett utdrag ur "Sarajevo – minnen från en belägring" av Jasenko Selimovic

I början av 90-talet studerade Jasenko Selimovic på scenskolan i Sarajevo. När inbördeskriget hade brutit ut 1993 lämnade han Bosnien för Sverige och här försörjde han sig som målare innan han kom in på Dramatiska institutet. Drygt fem år efter ankomsten till det nya landet blev han som 29-åring chef för Göteborgs stadsteater. Sedan dess har han hunnit byta bana och varit både statssekreterare för Liberalerna och EU-parlamentariker i Bryssel. Nu är författaren, regissören och politikern aktuell med boken Sarajevo – minnen från en belägring där han skriver om sina erfarenheter från det belägrade Sarajevo som han lyckades fly ifrån. I en intervju i Dagens Nyheter säger han att han kände en moralisk plikt att berätta, och att boken blev en läkning för honom personligen.

Månaderna innan kriget kom trodde inte Jasenko Selimovic och hans vänner att det skulle nå dem. De levde i förnekelse och i samma intervju i DN säger han bland annat så här:

– Att ta in krigets verklighet kräver för mycket. Du tvingas överväga att fly. Och så avslöjar kriget saker om dig som för alltid kommer vara en del av din självbild. Du kommer få veta vad du är kapabel till i fruktansvärda situationer. I en av sina böcker skriver Primo Levi om hur han lägger sig nära en död fånge som ännu inte kallnat. Han försöker utvinna den sista värmen. Skulle jag göra detsamma? Skulle jag vara beredd att mörda? Om man inte måste ska man inte sysselsätta sig med sådana frågor – som kan underminera ens existens. Att vägra ta in dem är nödvändigt. Titanicorkestern som spelar in i det sista är därför rimlig.

Jasenko Selimovic. Foto: Henrik Folkesson

Läs ett utdrag ur boken:

Mannen utan namn

Vukovar gick att bortse från. Stadens ändlösa rader av armeringsskelett och de massakrerade liken på gatorna i någonting som nu bara vagt påminde om en stad – det var så främmande att det inte kunde ha något med mig att göra. I Vukovar våldtog serbiska armén sjukhuspatienter, tvingade fångar att sova nakna på trägolv i veckor; gränslöst hat och en halvsekellång bitterhet regerade. Det var en avlägsen planet.

Jag, upptagen av min scenskola i Sarajevo och mina första stapplande steg ut i vuxenlivet, befann mig inte bara trehundra kilometer bort – avståndet mellan mig och Vukovar kändes som flera århundraden. Det som hände i Vukovar utfördes av människor som inte liknade mig, som inte hade likadana vita Converse och inte avgudade Tom Waits. Det hände av orsaker som jag varken kunde förstå eller identifiera mig med.

Dubrovnik var svårare, kriget där annorlunda. Bilderna från beskjutningen av Dubrovnik trängde in objudna. Granater som avlossades från bergen fick staden att sluta fungera. Dubrovnikborna tvingades uppfinna vardagen på nytt, bygga en ny fysisk och mental infrastruktur formad av kriget. På teve visades om och om igen hur människor sökte sig mot hamnen hukande under ständig eldgivning. En gång var denna hamn med sina yachter det yttersta beviset för rikedom, catwalk för den kommunistiska modevisningen, jag hade promenerat där med min första kärlek, kysst henne vid en pollare så att hela hamnen såg. Nu brann dess båtar, förvandlade till sjunkande vrak av granaterna. Bilderna av skräckslagna människor, flyktingar som trängdes i improviserade skyddsrum, den gamla kvinnan som riskerade livet för att rädda sin hund, var omöjliga att värja sig mot. Jag stängde av ljudet, men olusten inför att se människor förödmjukas försvann inte. I min lägenhet i Sarajevo såg jag dessa filmsnuttar om och om igen och kände igen något mänskligt. De ljudlösa bilderna etsade sig fast i tystnaden.

Men inte ens förståelsen för vad dessa människor upplevde räckte för att föreställa sig att kriget skulle komma till oss i Sarajevo. På scenskolan ägnade vi oss åt livet i det korta perspektivet: studentsupande och ändlösa bisarra diskussioner. Ramones dånade från källare inpyrda med lukten av gräs och vi hade sex överallt: på parkbänkarna, i teaterlogerna, i baksätena på våra pappors trånga Zastava-bilar. Som en permanent Titanicafton. Orkestern på båten var utbytt mot Sex Pistols, men den spelade frenetiskt bra.

Vi åt mammas mat långt efter tonårsgränsen, kräktes billig öl och rakija i studenttoaletter och sedan, fem över tolv, var vi hemma i familjesoffan igen, nykammade och med bh:n knäppt. Sarajevos familjer garvade varje tisdagskväll åt Monty Pythonska teveparodier om en framtid då muren delade Sarajevo i öst och väst och det rådde brist på mat, om artiga svenskar som på grund av hemlandets instabilitet sökte asyl i Sarajevo men bara fick lågkvalificerade jobb hos brutala utsugare. Skratten vrålade genom staden. Att lyfta blicken skulle kräva att vi erkände det som var omöjligt att erkänna: att båten inte längre kunde svänga – isberget var för nära. Den hösten, och ända in på våren 1992, övertygade vi oss om att kriget inte skulle komma hit, inte till Sarajevo. Sådana nederlag hände någon annanstans, och hände andra, okända människor i Slovenien, i Kroatien. Det hände inte oss.

Naivt, tycker ni? Absolut. Näst intill bisarrt i efterkrigets perspektiv. Men vi hade innankrigsperspektivet. Varför gjorde vi så? Vi hade ju sett dussintals krigsfilmer där människorna inte förstod att kriget var på väg. Vi hade läst Remarque, Hemingway, Levi, Zilahy, Kertész, hur kunde vi luras in i samma misstag som de beskrev? Det enkla svaret är att vi trodde att Bosnien var ett undantag. Landet var blandat, sammansatt av många religioner och nationaliteter. Ett krig i Bosnien skulle inte stå mellan två eller tre etniska grupper, utan mellan familjer som själva var blandade, närmsta vänner, släktingar. Vem skulle vilja det?

Inte ens när samma serbiska armé i jugoslaviska uniformer som begått massakrerna i Vukovar och Dubrovnikställde upp hundratals artilleripjäser i bergen runt Sarajevo ville vi tro att kriget var förestående. ”Det är bara militärövningar!” sade vi. ”Arméns kommando sade det. Det är vårt lands armé, våra söner, vem skulle de skjuta på? På sina föräldrar nere i staden?” Arkan och hans paramilitärer från Serbien fångades på bild i östra Bosnien när han intervjuades på stadens torg med en luftvärnskanon bakom sig, men vi trodde fortfarande att det var enskilda incidenter. Kriget var de andra.

Vi lyckades, på gränsen till det absurda. När de två kvinnor som kommer att bli ihågkomna som krigets första offer, Suada Dilberović och Olga Sučić, sköts ihjäl i april 1992, så nära mig att jag hörde skotten, såg vi det fortfarande som något för ordningsmakten att ta itu med. ”Polisen tar de här kriminella galningarna snart, vi äter hemma så återvänder vi till fredsdemonstrationen sedan”, sade min flickvän Amira. Det gjorde vi inte. Istället hade vi så mycket sex den kvällen att soffan i vardagsrummet gick sönder.

Naturligtvis var vi inte oförmögna att inse vad som pågick, man kunde till och med läsa om det i tidningen. Men vi ansträngde oss för att inte ta in det. Tanken att kriget kan hända dig kräver för mycket, förpliktigar till saker du inte orkar med. Om vi på riktigt hade trott att kriget kunde hända oss och att armén inte kunde försvara oss mer än en vecka, då skulle vi vara tvungna att säga upp oss från våra jobb, sälja våra hus, rycka upp barnen från deras skolor, lämna vänner och den dagliga lunken och flytta till ett annat land. Vem vill göra det? Då bedrog vi oss hellre, hörde det vi ville höra, utvecklade en selektiv hörsel.

Förnekelsen hade dock även en annan, mycket viktigare orsak. Vi gjorde det för att det är mänskligt. Detta självbedrägeri är en förutsättning för mental överlevnad. Vägran att acceptera att kriget ska bli en del av en är ett villkor för att kunna leva med sig själv. För det är ohyggligt svårt på ett existentiellt plan att erkänna för sig själv att man skulle vara kapabel att döda okända pojkar eller skjuta granater på huset som ens föräldrar bor i. Därför låter vi bli att tänka den tanken.

Missförstå inte. Alla kan föreställa sig att bli anfallna. Övergrepp, våldtäkter, skjutningar och till och med mord ryms i vår tankevärld. Men krig är något annat. För krig krävs det ett svar. Att du själv hatar och skjuter tillbaka, att du vill döda människor du inte vet något om. Det är det vi inte kan föreställa oss. Krigets mest ohyggliga tanke är inte att ens son ska bli skjuten eller ens dotter våldtagen. Krigets mest ohyggliga tanke är att ens son ska tända eld på gråtande tjejer som han tvingat att dansa nakna på bordet framför honom. Tanken att ens dotter ska skära huvudet från kroppen på ett barn. Att du själv ska vilja en okänd pojkes död så mycket att du är beredd att skjuta honom så fort han kommer in igenom dörren. Man kan inte vänja sig vid en sådan tanke. Det är svårt att leva med den. Därför spelar det liten roll vad som rapporteras i medierna eller händer runt omkring oss. Lögnen om fred, om att ”det kan inte hända här”, upprätthålls av oss själva. Det är därför vi kan upprepa samma misstag om och om igen. Det är för att vi är mänskliga.

När jag skriver detta, tjugoåtta år efter kriget, är jag beredd att hävda att det är nödvändigt. Titanicorkestern behövs. För det som kriget avslöjar om en, det underminerar hela ens existens.

***

En månad senare händer kriget oss. Granater har redan skövlat staden, människor har dödats, bestialiteter begåtts,fördömanden uttalats. Men nu blir vi en del av kriget, indragna på ett sätt som vi kommer att förstå först långt senare.

Krypskytten träffar barnet. Den lilla treåriga flickan ligger nästan livlös i famnen på en sjuksköterska som skyndat sig fram. Tätt efter henne följer barnets far, sökande efter en möjlighet att föreställa sig att detta inte hade hänt, viskande: ”Din pappa överger dig inte …pappa överger dig inte …”

Den lilla flickan läggs på en sjukhusbår som är för stor för henne, de små skorna är placerade vid sidan om henne för att inte smutsa ner britsen. Vi ser flickans ögon som rör sig, rädslan i det lilla ansiktet, håret som sjuksköterskan försöker få bort från pannan. Journalisten ställer frågan som kräver ett hatfyllt svar. Den måste ha varit: ”Vad skulle du vilja göra med den som skjutit din dotter?”

Pappan flackar med blicken. Men den här gången kan han inte vakna ur mardrömmen. Frågan står rakt framför honom. Långsamt, mycket långsamt och utan ett spår av hat, säger han:

”Hur kan man skjuta ett barn? Jag skulle vilja träffa honom, dricka en kopp kaffe med honom och fråga honom varför han gjorde det … Jag måste förstå …”

* * *

Städerna brukar slicka sina sår snabbare än människorna, påstod Stig Dagerman. Kanske. Men han förstod inte att människor bör minnas längre än hundar. Det var sent på kvällen när jag såg den här händelsen på teve i min lägenhet i Sarajevo. Debatten om detta barmhärtiga, men i förlängningen också besvärliga svar skulle komma att pågå länge, lika länge som kriget, och ett bra tag till. Var denna pappa självaste definitionen av en barmhärtighet som gränsar till vansinne? Eller en far som mitt i lidandet vägrade förlora sin värdighet? Jag visste inte. Men jag hoppades redan då att minnet av denne man som kriget inte kunde knäcka, oavsett vilka frågor det ställde, måste bevaras.

Mannen, vars namn jag inte lyckades uppfatta, var det mest olyckliga som kriget orkade uppbåda. Hans dilemma hade ingen anständig respons, frågan man ställde honom visade rakt mot krigets innersta, frusna krets, mot dess självaste väsen. Men hans lidande var inte vedervärdigt, inte smutsigt, inte lågt, inte endemiskt för Balkan, inte omöjligt att upprepas hos någon annan, inte meningslöst. Därför bör man skriva om det.

Ur Sarajevo – minnen från en belägring av Jasenko Selimovic