Läs ett exklusivt utdrag ur prinsessan Christinas bok ”Hon kallades Daisy”

Kapitel 1
Vad visste jag om farmor?

I farfars våning på Slottet i Stockholm hängde ett porträtt i helfigur av en ung kvinna iförd gul klänning – det var det första man såg när man kom in i salongen. Otaliga gånger har jag betraktat det, men jag kan inte minnas att farfar och jag någonsin talade om det. Porträttet fanns där, man kan säga att det dominerade rummet, men vi talade aldrig om vare sig målningen eller den avbildade unga kvinnan. Det är egentligen egendomligt; vi delade intresset för konst, men – än viktigare – kvinnan i gul klänning angick oss ju båda. Om nu porträttet kan sägas ha dominerat det trivsamt inredda rummet, kom det också att prägla min bild av min farmor Margareta.

När Oscar Björck 1909 signerade sin målning var hon tjugoåtta år gammal, gift med farfar, kronprins Gustaf Adolf, sedan fyra år, tvåbarnsmor och sedan två år kronprinsessa. Hon var i full färd med att göra sig hemmastadd i sitt nya land och i sina nya uppgifter, ambitiös, ivrigt verksam. Hon hade just återvänt från Dalarna där hon givit namn åt och invigt en vårdanstalt för sjuttio tuberkulösa barn. Hon hade börjat ta sånglektioner och besökt Svenska Slöjdföreningens konstindustriutställning på Djurgården. Dessutom hade den ryske tsaren Nikolaj II och hans hustru Alexandra, som var farmors kusin, avlagt besök i Stockholm.

Med det jag numera vet om farmor kan jag tänka mig att professor Björck kan ha haft vissa problem med att få sin modell att stå stilla några längre stunder i taget. Dessutom vet jag att hon mycket hellre var den som avbildade än lät sig avbildas. Hon är vacker i sin guldgula långklänning, håret är uppsatt i för tiden moderiktiga valkar och hon har varit sparsam med smycken. Blicken möter inte betraktaren. Hon tittar åt sidan, lite i fjärran, precis så som jag nu har förstått att hon så gott som alltid gjorde. Det finns nästan inte ett fotografi där hon ser in i kameran, istället väljer hon att titta på någon annan eller i annan riktning, som om hon ville rikta uppmärksamheten bort från sig själv.
Platsen, som jag så väl känner igen, är just Gröna salongen i den våning hon själv med stort intresse tillsammans med farfar hade inrett några år tidigare. I arkivet har jag funnit ett brev, daterat den 18 april 1905, som farfar skrev till sin blivande hustru där han bekräftar att de kommer att få den stora våning hon sett en ritning på. Han tillägger att det tyvärr kommer att ta två år innan våningen står klar, under tiden får de bo i en gästvåning.

Av andra brev framgår att de, på var sitt håll, börjar leta lämpliga möbler och inredningsdetaljer. Den 2 maj 1905 skriver farfar att han, tillsammans med »uncle Eugen«, tänker ge sig ut på stan för att se ut möbler och glas, också för Sofiero. Han tillägger, med aningen bekymrad humor, att han av breven förstått att hennes garderob kan bli en fråga för sig eftersom hon verkar ha väldigt mycket kläder:

»You really do seem to get lots of clothes, my darling …« Han tillfogar att han befarar att han måste låta bygga ett särskilt hus på Sofiero »for all your clothes!!«

Så farligt blev det ju inte. Farfars oro handlade nog mest om ovana vid att tänka på vad själva tiden och kunglig konvenans och representationsplikter krävde av kvinnliga familjemedlemmar. Uppvuxen som han var med två bröder och en ofta frånvarande mor, och efter att ha fått en militär utbildning, hade hans värld dittills naturligtvis mest haft en maskulin prägel.

Kapitel 5
En ny familj på slottet

»HKH Hertiginnan af Skåne har söndagen den 22 april klockan 11,10 [23.10] e.m. blifvit lyckligen förlöst med en duktig och välskapad prins.«

Kommunikén som förkunnade min fars födelse kompletterades med uppgiften att som »vittnen närvoro excellenserna statsminister Staaff och utrikesminister Trolle«. I tidningarna meddelades att kung Oscars sonsonsson utgjorde en märkvärdighet i den svenska monarkins historia eftersom det var första gången en kung under sin livstid »fått en afkomling i tredje led«. Märkvärdigheten skulle komma att upprepas
precis fyrtio år senare då min bror Carl Gustaf föddes. Också dokumentationen upprepades. Min far döptes i Vita havet på Stockholms slott den 15 juni 1906 och fotograferades då vilande i kung Oscars famn med sin far och farfar strax bakom. I samband med min brors dop i Slottskyrkan den 7 juni 1946 togs också en officiell men något mindre stel bild där kung Gustaf V med den nye avkomlingen i tredje led är i fokus för fars och farfars blickar.
Farfars och farmors familjebildning hade med andra ord gått fort. På dagen ett år efter bröllopet i Windsor döptes deras första barn – att det blev en son var det ingen som sörjde över, det är jag säker på.

I arkivet finner jag en hel packe telegram med lyckönskningar. Redan den 23 april kom ett från farmors bror Arthur, »delighted at good news«, och så glad blev han tydligen av nyheten att han skickade ytterligare ett telegram, från Niagarafallen, med en undran om när dopet skulle bli. Från Bagshot Park kom följande telegram som svar på brev:

»Grateful letter Delighted how well all going on Love to Daisy Mama still in bed. Papa«

Morfar Arthur i London var naturligtvis förtjust, far var hans första barnbarn, därtill en tronarvinge, och allt hade gått väl. Varför nyblivna mormor Louise fortfarande låg till sängs förtäljer inte det korthuggna telegrammet. En gratulation vill jag gärna återge i sin helhet. Den är ställd till farfar och indirekt till farmor, anlände måndagen den 23 april och syftar förstås på att pappa hade fått titeln hertig av Västerbotten.

»Innebyggarna från Westerbottens nordligaste del, Norrbottens läns innevånare, våga att till Eders Kungl. Höghet och hennes Kungl. Höghet Hertiginnan uttrycka sin lifliga glädje öfver ynnestfulla utmärkelsen genom att deras Kungl. Högheters förstfödde uppkallats efter Sveriges nordligaste landskap. Underdånigt Bergström«

Den inte närmare presenterade underdånige Bergström bör ha varit det som då kallades Kunglig Majestäts befallningshavande, alltså landshövdingen i dåvarande Norrbottens län. Det de glada invånarna kanske aldrig fick veta kan jag berätta nu: under min fars första år kallade farmor sin förstfödde son Västerbotten! Det lät ju så roligt! Och man kan ju bara tänka sig hur lustigheten förstärktes i hennes då ännu »engelska« mun av något som lät ungefär som Westerbottom …

En anekdotisk och oväntad sak som jag finner i farmors klippbok för 1906 är att tidningarna hade kritiska synpunkter på fars namn. Trots att han fick sex ståtliga namn, Gustaf Adolf Oscar Fredrik Arthur Edmund, kom det klagomål över att han inte fick heta Carl. Det var dock ingenting mot när hans lillebror Sigvard föddes i juni året därpå – det ansågs vara ett besynnerligt val, och i jakten på etymologi och namnhistoria sökte man sig tillbaka ända till Eddan. När så Bertil såg dagens ljus fem år senare var det dags igen – lika lite ett furstenamn som Sigvard, ansågs det. Nog tror jag att det var med visst nöje som farmor så noggrant sett till att kommentarerna fick sin plats i klippböckerna.