Ulrika Nandra om hedersförtryck: ”Vi måste förstå förövarnas perspektiv”

Hur kan en förälder förskjuta sitt eget barn? I debutromanen Ett färgat liv försöker Ulrika Nandra närma sig svar.

Ett färgat liv handlar om en far och en dotter: Amal och Saskia. Amal har en indisk bakgrund och har emigrerat till Sverige från de forna kolonierna i Östafrika. Han är konstnär och hans tavlor är bland det viktigaste i hans liv. När vi först möter Saskia är hon gravid, och hennes barns far är muslim. Reaktionen från den allt mer radikaliserade och rasistiska Amal är ”Du är inte min dotter längre”.
Romanen växlar mellan Amals och Saskias perspektiv och berättar en historia om familjeband, kärlek, rasism, utanförskap och hedersproblematik.
– Jag har velat utforska inte bara vad som händer med den som blir bortstött utan också den som stöter bort. Det går emot allt som det innebär att vara förälder och säger något om komplexiteten i att vara människa. Romanen är ett uppriktigt försök att förstå det där som vi kanske helst inte vill förstå, säger Ulrika Nandra.

Under uppväxten i Göteborg är Amals relation till sin dotter trevande. Han har själv ingen bra fadersförebild att jämföra med och är ovan vid att ha den nära relation som Saskia förväntar sig.
– Han har inte sett fäder vara nära sina döttrar på det sättet, det är så han är uppvuxen och det är en del av hans kulturella kontext. Då går man över en gräns. Men så är det inte i Sverige. Han älskar sin dotter, men uttrycker inte kärleken i ord, gester eller kroppsspråk. Saskia ser en far som alltid letar efter nya motiv, hon upplever att hon får fragment av honom. Det är en trevande, ganska vilsen relation men där man vill väldigt mycket av varandra.

Som ung är Amal närmast ateist, religion är inte en viktig del av hans liv. Rasismen i den brittiska kolonin följer honom tätt i hälarna och när han väl emigrerar till Europa är han full av förväntningar. Allteftersom åren går och upplevelser av rasism nöter ner honom undrar Amal om migrationen och alla de uppoffringar han har gjort inte varit till någon nytta. Amal blir med tiden själv rasistisk gentemot muslimer och söker sig till det sikhiska templet.
– För Amal spelar paradoxalt nog religionen en mindre roll i egenskap av religion. Det handlar snarare om att hitta en hemvist och ett kulturellt sammanhang där landsmännen finns. En plats där han kan känna igen sig. För att förstå den vändning han gör, till en närmast fanatisk syn på världen, tror jag man behöver förstå den besvikelse han känner. Han vill bli sedd, förstådd och bekräftad.

Ulrika har närmat sig ämnet hedersproblematik med en önskan att nyansera och förstå, utan att för den sakens skull ta ställning för förövaren.
– Jag tycker att det är ett väldigt underberättat fält. Det finns så många perspektiv på den här frågan som är outforskade och som det finns lite av i svensk medierapportering och i kulturen. Vi har intresserat oss alldeles för lite för migrationens pris ur emigrantens perspektiv. Jag upplever också att det finns en rädsla för att närma sig förövarens perspektiv, att det skulle innebära att man tar ställning. Men för att komma åt problemet måste vi förstå vad det är för mekanismer i omlopp inom en människa.

Hon menar också att hedersfrågan i Sverige har fokuserat allt för mycket på en viss etnisk grupptillhörighet, och endast när problemet haft dödliga konsekvenser.
– Hedersproblematik kan se väldigt olika ut och är alltid en tragedi för familjen, men det är även en större samhällsfråga.

Medan Saskia gräver i sin familjs förflutna i ett försök att förstå sin far blir Amal allt mer sjuk. Hans tvivel kring sina beslut blir starkare när det religiösa samfundet ifrågasätter hans konst, Amals ledstjärna i livet. Saskia och Amal gör till slut ett trevande försök till försoning.
– Vi har alla idéer om hur en försoning ska gå till. Jag försöker i boken visa att vi inte behöver låsa fast oss vid en bild av försoning. Man ska inte underskatta det som trots allt blir, även om det inte blir som du tänkt dig. Jag funderade på vad som kan rucka en person som är fastlåst vid det här svart-vita tänkandet som Amal har. Och jag tror att det krävs att man kommer i kontakt med något sårbart i sig själv. Amal kommer till en punkt då han tvingas tänka tillbaka till den pojke han en gång var. Då infann sig en mottaglighet. Han blir successivt avväpnad och känner sig blottad.

Ulrika har till viss del hämtat inspiration från sitt eget liv i skrivandet av boken. Hon har själv upplevt att ha blivit bortstött av en förälder, något som har skapat ett stort existentiellt tomrum. Skrivandet har fått henne att se på sina erfarenheter på ett annat sätt.
– Jag kan se på det med en mer ömmande blick, samtidigt som jag har kunnat släppa taget om förväntningarna. Jag kan lättare placera problemet där det hör hemma och kunnat frigöra mig från en slags skuldkänsla av att ha orsakat en splittring i familjen. Men i ett större perspektiv har det varit utvecklande att skildra de uppoffringar som alla emigranter ställs inför mer eller mindre, att hitta en plats som blir ett hem kan vara en livslång resa.

Det här är långt ifrån första gången som Ulrika skriver, hon har jobbat som journalist i över 20 år och skrivit essä- och reportageböcker. Men det skönlitterära skrivandet är nytt och i processen har hon hämtat inspiration från författare som Zadie Smith, Chimamanda Ngozi Adichie och Yaa Gyasi som alla på olika sätt skildrat rasism och ärren som vandrar över generationer och kan splittra familjer.
– Det har varit väldigt roligt, spännande och svårt. Jag har försökt leva mig in i det som gör ont. Det har varit en fantastisk möjlighet att utforska vår mänskliga natur och vårt komplexa känsloliv. Jag har redan påbörjat ett nytt manus, den här gången om en kärlekshistoria med svåra livsval och etiska dilemman. Några teman kommer igen, som rasism, ärren vi ärver och om strävan att hitta sin plats i världen.