Torrey Peters: "Queerhet är en fråga om önskan"

Torrey Peters var den första transkvinnan någonsin att publiceras på ett stort amerikanskt bokförlag. Hennes roman nominerades till Womens Book Prize — också det smått sensationellt eftersom det fanns starka transfobiska röster som inte tyckte att en transkvinna ens hade rätt att ingå i urvalet till det stora prestigefyllda priset. Men att boken blivit så hyllad blir genast uppenbart när man läser den. Inte bara ger den en bred läsarkrets en nyttig inblick i transpersoners liv, den är dessutom en sällsynt träffsäker relationsroman. I år kom den äntligen i briljant svensk översättning av Julia Gillberg, som fått expertishjälp av Edward Summanen, sakkunnig i transfrågor.

Torrey Peters bokades till Kulturhuset Stadsteaterns internationella författarscen, och jag fick tid för en intervju med världsstjärnan från Brooklyn, som dessutom visade sig vara något av ett fan av Stockholm och Skandinavien.

Vad är dina intryck av Stockholm hittills?

— Åh, jag tycker mycket om det. Stockholm ser verkligen precis ut som en europeisk stad, mycket mer än någon annan stad i Europa jag besökt. Grand Hôtel, båtar som lägger till mitt i stan, växtlighet överallt… det här är en av de vackraste städerna jag någonsin varit i, säger Torrey Peters.

Jag har fått känslan av att du har en särskild svaghet för Skandinavien?

— Det är sant, och framför allt för litteraturen. Jag är särskilt förtjust i manliga skandinaviska författare och hur de skriver om manlighet. Det är som att läsa Hemingway fast utan allt skryt! Jag menar, det finns så mycket som är vackert med manlighet, sådant jag aldrig funnit hos någon manlig författare från USA.

Detta får vi skäl att snart återkomma till, men först ber jag Torrey Peters om hennes ”hisspitch” av romanen.

— Detransition, baby är berättelsen om Reese — en transkvinna i Brooklyn som lever ett något kaosartat liv. Det handlar också om hennes ex Ames, som tidigare var transkvinnan Amy men som nu detransitionerat. Ames kontaktar Reese med nyheten att han råkat göra sin chef Katrina gravid. Ames föreslår för Reese att de går samman i en otraditionell familjekonstellation och uppfostrar barnet tillsammans alla tre. Allt detta låter kanske invecklat, men faktum är att det bara är det första kapitlet, säger Torrey Peters med ett leende på läpparna.

I romanen är både könsidentitet men också andra aspekter av identitet mer eller mindre upplösta. Detta tack vare Torrey Peters briljant träffsäkra humor.

En queerteoretiker skulle beskriva romanens upplösta syn på könsidentitet som ett synliggörande av så kallad performativitet. Att kön är något vi gör snarare än har. Men hur beskriver Torrey Peters själv begreppet queer?

— För mig är queerhet mest ett förhållningssätt till resten av världen. Ett sätt att tänka på kön och genus som något inte fullt så naturligt kodat utan tvärtom mer som olika sätt att uppträda. Men det är inte heller så enkelt som att man väljer sitt kön. Resten av världen kommer också att ha sin syn på din könsidentitet. Kanske kan man sammanfatta queerhet som en fråga om önskan och begär. Vem du önskar att vara i världen och vem du önskar att vara tillsammans med, till exempel.

Så åter till Torrey Peters fäbless för manliga författare från Norden. I en intervju med Karl Ove Knausgård som Torrey Peters skrev visar hon på varför Knausgårds författarskap är intressant från ett queerperspektiv.

— Knausgård är som Abba. Först var hans författarskap superpopulärt bland straighta, men efter ett tag var han inte cool längre. Folk tyckte plötsligt han var inget annat än en narcissistisk vit man som skrev 4000 sidor om sig själv, för att avsluta med ett långt kapitel om Hitler — jag menar, what the fuck? Men på sista tiden, på samma sätt som med Abba, har queera läsare upptäckt Knausgård och gjort honom cool på nytt.

Vad är det då som är intressant med Min kamp när det kommer till kön?

— Han skriver om manlig osäkerhet och mäns känsloliv bättre än någon annan. Begär och skam, som fungerar som teman mycket i hans författarskap, är stora teman även i queerlitteraturen. I min intervju frågade jag om Knausgård kände till några queera författare. Han sa nej. Men om han skulle läsa queer litteratur skulle han nog inse att hans böcker konverserar med det vi skriver. Han vet bara inte om det själv.

Torrey Peters berättar att hon inför tillblivelsen av Detransition, baby läste en hel del romaner av frånskilda cis-kvinnor. Då insåg hon att hon som transperson kunde relatera till mycket av det de skildrade.

— Det är en av skönheterna med skönlitteratur. Att man kan känna igen sig i berättelser man kanske inte trodde man skulle känna igen sig i.

Likadant fungerar Detransition, baby. På samma gång som romanen handlar om transpersoner och är skriven från en transpersons perspektiv är den djupt allmänmänsklig. Det är helt enkelt en riktigt stark relationsroman som inte lämnar någon oberörd.

Torrey Peters har inte som främsta syfte med sin roman att undervisa läsarna om transpersoners erfarenheter. Hon vill underhålla. Samtidigt kan romanen vara en lika delar lättsam som lärorik första inblick i queerteori.

Jag frågar vilken läsare Torrey Peters såg framför sig när hon skrev Detransition, baby. Vilken var ”den osynliga publiken”?

— När jag började skriva skrev jag inte för någon speciell, eller kanske för vem som helst. Det funkade inte alls. Så då försökte jag skriva specifikt för andra transkvinnor. På så sätt behövde jag aldrig sakta ned berättelsen och förklara saker som icke-transpersoner kanske inte skulle förstå. Jag kunde köra på 100% story. Det här har jag lärt mig från svarta författare. Ta Toni Morrison som exempel, hon skrev helt och hållet för andra svarta kvinnor.

Blev det lättare att skriva då?

— På ett sätt blev det svårare. När jag började skriva enbart för transkvinnor insåg jag att jag måste berätta något de inte hade hört förut. Dessutom är inte alla transkvinnor likadana och kommer inte alla uppskatta samma sorts berättelse. Jag kan omöjligen vara talesperson och representant för alla transpersoner. Så jag började så småningom i skrivprocessen tänka mer på samhörighet än identitet. Jag upptäckte att jag med min berättelse kunde skapa samhörighet med många olika sorters läsare.

Vad är Sex and the City-problemet för något?

— Alltså. Jag menar inte att det är ett verkligt problem. Men min idé med Sex and the city-problemet är enkelt förklarat att man som kvinna i 30-årsåldern, när betydelsen av festandet och ungdomen börjar minska, har fyra alternativ som symboliseras av de fyra karaktärerna i Sex and the City. Antingen finner du mening i karriären som Samantha, i att bli mamma som Miranda, i äktenskapet som Charlotte eller i konsten som Carrie. Detta är de fyra kvinnorollerna som varje generation återupptäcker. Så, jag ställde mig frågan: gäller samma problematik för mig som transkvinna.

Så hur löste du själv Sex and the City-problemet?

— Genom att skriva Detransition, baby. Jag ser mig själv mest som en Carrie-figur. Men kanske är romanen lika mycket som ett barn för mig…

När man läser intervjuer med Torrey Peters tycks en viss sorts fråga återkomma gång på gång, nämligen: Varför skrev hon inte en annan roman? Ständigt får hon försvara sina val av karaktärer och story, eftersom det finns så många andra perspektiv hon istället kunnat skriva boken ifrån. 

Känner du igen dig i detta?

— Eh, ja det gör jag verkligen… ”Varför använder du det där ordet?” ”Varför finns det inte mer representation av rasifierade karaktärer?” Till exempel. Men det finns ju ingen anledning att min historia, och sådana som liknar min, ska vara den enda som berättas. Vill du läsa en icke-binär historia? Då kan du läsa T Fleischmanns Time Is the Thing a Body Moves Through. Söker du en transmans berättelse? Läs Jordy Rosenbergs Confessions of the Fox. Är det en svart transkvinnlig författare du söker, då ska du läsa Lote av Shola von Reinhold. Medan ni gör den hemläxan tänker jag fortsätta skriva från mitt perspektiv.