Tom Malmquist: ”Jag har själv varit suicidal, ensam och försökt att bli förstådd”

Läs också: ”Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.”

Av en slump hittar Tom Malmquist en gammal notis i en lokaltidning från 1991 om ett ouppklarat mord i hans hemort Huddinge. Man hade hittat en naken, brutalt mördad man i en grotta vid sjön Orlången. När Tom läser notisen väcks någonting till liv och han kastas genast tillbaka till sitt trettonåriga jag som cyklade till polisens avspärrning i skogen i hopp om att kunna förstå det som har skett. Med notisen i handen bestämmer han sig för att han måste ta reda på vem den unge mördade mannen Mikael K var och orsaken till hans brutala död.

Det beslutet kom att leda till en tio år lång process fylld av research, funderingar, skrivande och självrannsakan. Romanen är å ena sidan en lång research av mordet och personen Mikael K, inte helt olikt en utredning i en välskriven kriminalroman, å andra sidan en uppgörelse med Toms förflutna. Det visar sig att Mikael K var en mycket ensam människa, och hans öde och författarjagets lindas samman i en lång, stundvis mörk fläta.

– Han blir min projektionsyta, förklarar Tom. Min ensamhet, min längtan, mina tillkortakommanden.

Kände igen sig själv

Exakt vad det är med Mikael K som har fått Tom att fastna så för honom vet han fortfarande inte. Vad det var som gjorde  att han som trettonåring satte upp en karta över Huddinge på sin vägg och med nålar markerade ut grottan och sitt eget hem. Som gjorde att han, när han hittade notisen, kände en så stark dragning till den för honom helt okände mannen att han bestämde sig för att tillägna hans öde en hel bok.

– Det är just det jag har försökt att ta reda på genom min research och genom mitt skrivande. Vad i mig gjorde att jag aldrig kunna släppa honom? Ett snabbt svar är ändå att det handlar om rädslan och skräcken, men också fascinationen, av det ändliga livet, att alla våra liv är utmätta. Döden. Vad är det?

Det visar sig att den ensamme mannen Mikael K gick omkring med självmordsfunderingar och existentiella frågor – något Tom kunde identifiera sig med.

– Jag har själv varit suicidal, ensam och försökt att bli förstådd. Min poäng med den här boken är att väcka empati: vi är alla människor, vi ska alla en dag dö, vi kommer alla att en dag vara ensamma, sjuka eller befinna oss i existentiella kriser, berättar han.

Blev pappa under svåra omständigheter

Döden och livet tycks vara ett tema i Toms författande, något han tyvärr även har erfarenhet av i sitt privata liv.
Efter att hans andra diktsamling, Fadersmjölken, blivit publicerad år 2009 började han att arbeta med vad som skulle komma att bli All den luft som omger oss. Planen var att lämna in manus till boken i maj 2012, lagom till hans barn skulle födas. Hans fästmö Karin var nämligen gravid. Men ingenting gick som planerat. I slutet av graviditeten fick Karin svårt att andas och blev gradvis sämre. Det visade sig att hennes andnöd berodde på akut myeloisk leukemi och hon dog hastigt i sjukhussängen. Barnet klarade sig och Tom blev pappa under svåra omständigheter. Om detta handlar Toms första roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.

Livsprojektet som behövde avslutas

Efter några år som pappa hade Tom i stort sett glömt bort manuset om Mikael K, eller åtminstone inte tänkt på det på länge. Men han kände tydligt att något fattades inom honom.

– Jag behövde bli klar med manuset om Mikael. Det var en alldeles för stor historia, ett slags livsprojekt, som jag behövde avsluta, förklarar Tom.

När han börjar skriva på romanen igen blir titeln All den luft som omger oss en självklarhet för honom. När fästmön Karin låg på sjukhuset behövde hon hjälp med att syresätta sig av en maskin och även Toms dotter, som förlöstes med kejsarsnitt två månader för tidigt, behövde syrgas till en början.

– Det blev så påtagligt verkligt för mig hur nödvändigt syre är. Det livsnödvändiga syret. Och när jag kom hem ensam med min dotter Livia, utan Karin, blev det också väldigt påtagligt för mig hur luften kan kännas som tomhet, det ofantliga mellan oss människor. Jag talar om livets skörhet, om de andetag vi tar för givet.

”Det enda jag kan göra är att ge allt”

Föregångaren I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv blev flerfaldigt prisbelönad och låg på listan över ”anmärkningsvärda romaner” i New York Times – en hyllning som heter duga. Men pressen för den nya boken sträcker sig långt högre än så.

– Mina prestationskrav är nog högre än att bli lovordad av New York Times, mina prestationskrav är överjävligt höga. Men det är som det är. Jag har alltid pressat mig själv till bristningsgränsen. Jag försöker ge allt jag har i varje bok, och kommer aldrig att sluta med det förrän jag är död och begraven. Jag menar: det enda jag kan göra är att ge allt.

Om planerna för sin nästkommande bok kan Tom inte säga någonting.

– Jag planerar inte så längre. Det blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Se på mig! Jag trodde att jag och Karin skulle ta hand om ett barn tillsammans och tänkte kanske också överge skrivandet för ett konventionellt jobb med fast inkomst. Men så blev det inte. Det enda jag vet är att jag måste läsa och skriva för att känna mig meningsfull och det jag gör som meningsfullt.

På frågan om hur hans relation till Mikael K ser ut idag svarar han:

– Jag måste släppa honom. I alla fall som karaktär i en bok. Precis som jag måste släppa Karin. Livet måste gå vidare. Men visst, i mitt privatliv kommer jag inte att släppa dem, varför skulle jag?