17 år efter att Thordis Elva blivit våldtagen av sin dåvarande pojkvän bestämmer de sig för att träffas för att försonas och boken På andra sidan förlåtelsen kom till. Inför pocketutgivningen har Thordis skrivit ett förord som vi här bjuder på. 

Läs en unik intervju med Thordis Elva här. 

Dagen då vi höjde våra röster

Förord av Thordis Elva.

Vissa människor kommer ihåg var de befann sig när Olof Palme blev skjuten. Andra minns exakt vad de gjorde när World Trade Centers tvillingtorn rasade. Jag kommer aldrig att glömma dagen när #metoo spreds över nätet som en löpeld. Jag visste omedelbart att detta var stort. Detta var revolutionerande. Detta skulle förändra hur vi ser på världen.

Några månader tidigare, i februari 2017, berättade jag min egen historia i en TED-föreläsning som blev viral. Jag berättade om hur jag blev våldtagen när jag var sexton år gammal, och jag gjorde det stående brevid mannen som våldtog mig. Tom och jag var förälskade tonåringar, fram till en mörk decemberkväll när han fattade ett beslut som förändrade båda våra liv för all framtid. Det tog åtta år av grundlig analys och ett veckolångt möte, sexton år senare, för att förstå konsekvenserna helt och hållet. Det var den tid jag behövde för att släppa taget om skulden jag felaktigt hade tagit på mig, och det var den tid som krävdes för att Tom fullständigt skulle ta ansvar för sina handlingar.

Så vitt vi visste hade en våldsutsatt kvinna och hennes förövare aldrig förut samarbetat genom att berätta sin historia tillsammans, offentligt. Vårt syfte var enkelt: Vi ville genom vår berättelse bidra till en växande, global debatt om sexuellt våld i nära relationer, och vi ville understryka hur viktigt det är att alltid be om samtycke i alla intima situationer.

De mest rasande kritikerna hävdade att någon som gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp inte ska få synas eller höras i offentligheten.

Föga förvånande var vårt samarbete kontroversiellt. Jag förväntade mig inget annat och det gjorde inte heller de som stöttade mig och Tom i våra förberedelser. Majoriteten av reaktionerna från allmänheten var positiva och stödjande, men de som ifrågasatte vårt samarbete gjorde sina åsikter mycket tydliga. De mest rasande kritikerna hävdade att någon som gjort sig skyldig till ett sexuellt övergrepp inte ska få synas eller höras i offentligheten.

Jag kunde inte låta bli att undra om vi verkligen bor på samma planet? I min verklighet ser och hör vi förövare hela tiden. De regisserar filmerna vi ser, de representerar sina hemländer i internationella idrottstävlingar och en av dem har till och med klättrat så långt upp på samhällsstegen att han numera sitter i Vita huset, trots att han har skrutit om sina sexuella övergrepp mot kvinnor.

Dessa män formar vår världsbild varje dag – samtidigt som de förnekar sina gärningar och minimerar dess konsekven- ser, vilket resulterar i en normalisering av våld. De fortsät- ter att skada sina offer genom att vägra ta ansvar för vad de gjort, precis som Harvey Weinstein gjort i decennier innan #metoo-rörelsen avslöjade hans mörka hemligheter.

I motvind är det lätt att tappa modet, men det är också då det är viktigt att minnas att det är i motvind, inte medvind, som en drake lyfter.

I en värld där vi ser och hör förövare ljuga eller försköna sina handlingar varje dag har vi ett stort behov av att se förövare som gör raka motsatsen. Som tar ansvar för sina gärningar, som fördömer sexuellt våld och är redo att göra allt de kan för att bidra till en lösning, istället för att vara en del av problemet. Vi behöver dem inte minst för att öppna ögonen på andra män, och för att själva se den fara som förblir det största hotet mot barns och kvinnors liv över hela världen.

Tyvärr är det många som fortfarande skuldbelägger dem som utsätts för våld, vilket bidrar till en tystnadskultur. Jag beslöt mig för att berätta min historia offentligt, utan anonymitet, något som gjort mig mycket ensam. I motvind är det lätt att tappa modet, men det är också då det är viktigt att minnas att det är i motvind, inte medvind, som en drake lyfter.

Många berömde mig för mitt mod, fast jag kände mig inte särskilt modig när jag kunde luta mig mot mina privilegier som vit, utbildad, västerländsk kvinna. Jag vet att det är lättare för mig än för många andra att berätta om mina erfarenheter. Många av mina våldsutsatta systrar i andra världsdelar skulle bli uteslutna, straffade eller till och med mördade om de uttalade sig om samma sak.

Skulden har sett likadan ut över hela världen. Ända tills nu.

Jag förstår ändå hur de som berömt mig tänker, för det är fortfarande sällsynt att se överlevare kasta bort skammen och skulden som tilldelats dem, och det kan betraktas som modigt. Skulden har sett likadan ut över hela världen. Ända tills nu. Ända tills en hashtag på fem bokstäver förändrade allting.

Genom #metoo har miljontals våldsutsatta människor runt- om i världen brutit sin tystnad. Inte minst här i Sverige, där rörelsen har haft en otrolig kraft. Vi har en gemensam vision och tror på vår rätt att skrota den skuld som felaktigt lagts på oss. Istället lägger vi den där den hör hemma: hos våra förövare. Vi vägrar att skämmas mer och omfamnar nu den sanning som vi innerst inne alltid har känt till – att skammen aldrig var vår att bära.

I och med #metoo har också många förövare följt Toms exempel och erkänt sina gärningar, det har blivit en rörelse i sig. Dessa bekännelser tar ansvar för våldet, men det är en svår balansgång – bekännelsen får inte ske på den utsattas bekost- nad. Hur vi som samhälle reagerar till sådana bekännelser är också avgörande. Om vi reagerar med att fördöma minskar vi chansen att förövare i fortsättningen erkänner sina brott, även för sig själva. Om vi reagerar med beröm lägger vi sten på våldsutsatta människors börda, genom att applådera deras gärningsmän. Det är viktigt att hitta medelvägen där vi kan skapa utrymme för viktiga samtal.

Nelson Mandela har sagt att idrotten har makten att förändra världen. Den har makten att inspirera och förena människor på ett sätt som nästan inget annat kan göra. Idrott kan skapa hopp där det en gång bara fanns misströstan.

I januari 2018 satt jag på ett flygplan på väg från Island, där jag nyligen tagit emot priset Årets person som följd av att jag hjälpte till att dra igång #metoo-rörelsen i mitt hemland. Brevid mig satt en man vars ansikte jag kände igen från nyheterna. Jag visste att han var en känd idrottare och jag hade sett honom tävla vid olika tillfällen, men jag kunde inte komma ihåg vad han hette eller inom vilken idrott han var verksam. Därför bestämde jag mig för att låtsas att jag inte kände igen honom – hellre det än att riskera att göra bort mig. Senare under flygresan behövde jag använda toaletten och han ställde sig upp för att släppa förbi mig. När jag kom tillbaka log han brett och sa: ”Och förresten, gratulerar till revolutionen!”

När mänskliga rättigheter plötsligt stormar fram över planen och gör ett mål, då vinner hela mänskligheten.

Det var då jag insåg att #metoo och dess globala påverkan överträffar vilken sporthändelse som helst. När mänskliga rättigheter plötsligt stormar fram över planen och gör ett mål, då vinner hela mänskligheten. Det förenar, inspirerar och skapar hopp där det en gång bara fanns misströstan, som Mandela sa.

Det är fortfarande en lång väg kvar, och motvinden kommer att fortsätta blåsa i våra ansikten. Men det är också då vår drake kan flyga högre än någonsin. Om vi vågar sätta målet tillräckligt högt tror jag att vi en vacker dag kan vakna i en värld utan sexuellt våld. Och för att nå dit måste varenda en av oss hjälpas åt. #Youtoo.

Denna bok är en inbjudan till dig att följa med på en resa som förändrade mitt liv.

Mitt hopp är att vi tillsammans kan förändra världen.

Thordis Elva, Stockholm, januari 2018