Thomas Engström: "Vi sålde huset och allt annat vi ägde, packade bilen och drog"

I augusti släpps den fjärde och sista delen i Thomas Engströms tetralogi om Ludwig Licht, Öster om avgrunden. Bloggaren Johnny Olsson fick en pratstund med författaren om boken, om Georgien och om framtiden. Inte över en öl, då detta inte var möjligt eftersom Thomas Engström ständigt tycks vara på resande fot, men tack vare teknikens under är dylikt inte ett hinder.

Hej Thomas. Var är du?
– Det är det många som undrar, inte minst förlag och agent! Jag kan meddela att jag är på Yucatánhalvön i Mexiko. Margit och jag har kommit fram till att vi vill utforska Latinamerika i ett antal år, och då är Mexiko en utmärkt bas eftersom man får vara här i 180 dagar åt gången utan byråkratiskt krångel.

Från Thomas Engstströms instagram @two_writers_in_las_americas

Du flänger runt en del. Har du svårt att sitta still?
– Jo, det har jag väl … Eller jag vet inte. Jag satt jävligt still i många år och översatte. Typ 20 böcker blev det till slut. Det var som att jag förtidspensionerade mig när jag var trettio. Så när jag fyllde fyrtio för ett par år sedan, i samband med bokmässan, var det så fruktansvärt skönt att bara ge sig ut. Vi sålde huset och allt annat vi ägde, packade bilen och drog. Ett tag var vi på god väg att slå oss ner i Georgien för gott, men tanken var ju från början att vi skulle se världen. Så nu gör vi äntligen det.

Från Thomas Engstströms instagram @two_writers_in_las_americas

Så fort vi klev av färjan i Georgien insåg jag att jag hade kommit till ett helt jävla förtrollat land(…)

En annan som flackar runt en del i världen är din huvudperson, Ludwig Licht. I Öster om avgrunden har han hamnat i Georgien, ett land du flyttade till 2015. Var det planerat sedan tidigare att boken skulle utspela sig där, eller fick Ludwig liksom bara följa med?
– Planen var att boken skulle utspela sig i Ukraina. Men så fort vi klev av färjan i Georgien insåg jag att jag hade kommit till ett helt jävla förtrollat land, som jag bara måste få skildra. Så jag meddelade förlaget att boken skulle bli försenad med ett år. Det var så mycket att ta in, researchmässigt men också … känslomässigt. Andligt, kanske till och med. Det finns ett voodoo-bälte på denna jord och Georgien ingår definitivt där. En oerhört mystisk plats.

Från Thomas Engstströms instagram @two_writers_in_las_americas

I en genre som annars präglas av präktighet och där den som vinner är den som är först ur sängen på morgonen för att göra armhävningar, introducerar du en sjaskig och gravt alkoholiserad antihjälte som huvudperson. Hur blev det så?

– Det är olika med präktigheten. Bland snutdeckarna kan huvudpersonerna vara lite mer slitna, tycker jag, men absolut, när det gäller politiska thrillers kan det bli väldigt, väldigt puttenuttigt. Både Tom Clancy och Frederick Forsyth brukar ha ofantligt menlösa och välstrukna hjältar, för att ta de värsta exemplen. Lee Child är roligare i så fall, men samtidigt … Nä, jag ville ha en huvudperson som var kul att umgås med. Och tur var det, för det blev ju för fan 1 400 sidor till slut.

Vad känner du själv för Ludwig? Vad är han för slags person?
– Jag tycker mycket om Ludwig, men han ligger ibland lite för nära mig själv och då har det varit skönt att teckna porträtten av de andra återkommande figurerna i serien: hans gamle amerikanske chef GT, CIA-pampen Fran Bowden, halvidioten och fullblodspolitikern Ron Harriman … och så de olika skurkarna, såklart.

Jag är till vardags tämligen lycklig och glad och lättroad.

Angående likheten mellan Ludwig och dig själv – vi som följer dig på Twitter ser ibland en snudd på grinig och snudd på folkilsken person. Är du sån privat också, eller är det själva formatet som lockar fram din inre Ludwig?
– Haha, ja, nä, jag vet inte. Jag är till vardags tämligen lycklig och glad och lättroad. När det gäller min offentliga persona, den jag har på Twitter och den jag har som författare och krönikör och journalist och så vidare, så är det väl så att det där med att vara ilsken och dryg är en del av ett pansar som man måste hålla sig med för att stå ut. Man får ta emot en hel del hat och hot och skit i det här yrket, och då gör man nog klokt i att inte vara för jävla gullig mot allt och alla. Det är i alla fall min strategi. Kanske avviker jag en smula från normen i Sverige, visst. Men i mer normala länder som Chile eller Polen eller Madagaskar eller var som helst, där är jag nog ganska normalvresig.

Från Thomas Engstströms instagram @two_writers_in_las_americas

Det politiska läge du beskriver i bokens Georgien är minst sagt… spännande. Hur väl stämmer det överens med din uppfattning om verklighetens Georgien?
– Georgien är väldigt utsatt geopolitiskt. Det ligger inklämt mellan regionens stormakter Turkiet, Ryssland och Iran, och en fjärdedel av landets yta är ockuperad av ryssarna. Allt det som händer i Öster om avgrunden skulle mycket väl kunna inträffa i verkligheten. Det lilla extra som jag har lagt till i mixen är de privata säkerhetsbolagen och deras destabiliserande roll, som jag tycker att det har skrivits alldeles för lite om. Jag menar kolla bara på firmor som Haliburton och Blackwater och Executive Outcome och Gud vet allt vad de heter eller har ändrat namn till … Det är skitviktiga aktörer i världspolitiken. I Öster om avgrunden står kampen mellan USA och Ryssland, men också i minst lika hög grad mellan Ludwigs arbetsgivare EXPCLO och det mystiska bolaget Fenris. På vissa sätt är mina böcker nästan mer inspirerade av finansthrillers som Michael Clayton och Margin Call än av renodlade spionromaner. Jag är väldigt förtjust i den där miljön – kanske för att farsan var finansdirektör på ett enormt amerikanskt bolag. När jag var liten brukade jag tjuvlyssna när han snackade i telefon med sina amerikanska kolleger och jag tyckte det var så sjukt jävla coolt att han pendlade till Manhattan och Brasilien och allt möjligt fanskap. Det är ju sådant som får en ung människa att börja fundera på hur världen är uppbyggd, liksom.

Har man ett fritt yrke ser jag ingen som helst anledning till att bo i Sverige och ruinera sig på dyra bostadslån och skyhöga skatter.

Nu när boksviten är avslutad, vad har du för planer för ditt fortsatta författarskap?

– Ja, du. Några saker har jag i alla fall bestämt mig för vad gäller nästa bok. Den blir fristående och inte startskottet för någon ny serie. Och jag tänker inte skriva kontrakt i förväg eller arbeta mot något förskott. Vi får se vad det blir, men jag har några idéer som ger mig precis rätt sug i magen. Någon form av spänningsroman blir det, det är jag rätt säker på. Det är en jävligt svår genre rent tekniskt, för intrigen måste verkligen fungera perfekt. Men när den väl gör det är det en sådan otrolig kick, och den har jag blivit svårt beroende av. När jag fick uppenbarelsen om hur hela Ludwig-serien skulle sluta, alltså själva finalen på alltihop, då sprang jag runt och skrek rakt ut – det är en fantastisk känsla när man vet att det sitter, att det kommer funka, att det är … det enda alternativet, på något sätt. När alla andra varianter man funderat på plötsligt känns som att de är i svartvitt, då har man hittat fram till en saga som är sann.

Och när man har slut på Thomas Engström-böcker att läsa, vad rekommenderar du själv då?
– The Untouchable av John Banville – den i särklass bästa spionroman som någonsin skrivits. Annars John le Carrés böcker från den gamla goda tiden, då han fortfarande skrev romaner istället för de politiska pamfletter han ger ut nuförtiden. Förra året upptäckte jag även Margaret Atwood, som ju är helt enastående. Hennes Alias Grace är bland det bästa jag har läst. Även första delen i Maddaddamm-trilogin, Oryx and Crake, är ohyggligt tjusig och fin.

Från Thomas Engstströms instagram @two_writers_in_las_americas

Slutligen. Efter att ha bilat genom Europa till Georgien och sedan hoppat till Mexiko, vad är din uppfattning – är gräset grönare på andra sidan?
– Gräset är bra mycket grönare, ja. Har man ett fritt yrke ser jag ingen som helst anledning till att bo i Sverige och ruinera sig på dyra bostadslån och skyhöga skatter. Förr i världen var det ju närmast obligatoriskt för författare och journalister att ge sig ut i världen – jag vet inte när det ändrades, men nu verkar folk inte våga sig längre bort än till Berlin eller på sin höjd London. Tråkigt som fan.

Och med det låter jag Thomas Engström återgå till att upptäcka världen. Själv återgår jag till att vara föräldraledig industriarbetare med dyrt bostadslån och skyhöga skatter att betala. Jag är nog för hemtam för att hoppa runt jorden ens om jag kunde, men jag har njutit av varje ögonblick jag fått resa med Ludwig Licht.

Av: Johnny Olsson