Stina Jackson: ”För mig är det människorna som är själva gåtan”

Förmiddag på Sveavägen 56. Septembersolen lyser på det anrika förlagshuset där det just nu är bråda dagar under den digitala bokmässan. I ett intervjurum som vetter mot gatan sitter författaren Stina Jackson. Hon är på besök från USA och har nyligen kommit till stan efter en bokturné i norra Sverige. Eftersom hennes andra bok, spänningsromanen Ödesmark, gavs ut mitt under brinnande pandemi blev den aldrig av i våras.

Stina Jackson var 2018-års succédebutant. Silvervägen handlar om en man som tillbringar de norrländska sommarnätterna i sin bil körandes längs Riksväg 95 där han letar efter sin spårlöst försvunna tonårsdotter. Boken hyllades av både läsare och kritiker. Och Leif GW Persson. Den psykologiska spänningsromanen fick bland annat priset för Årets bok, som delades ut på Bokmässan i fjol, och nu är hennes nya roman Ödesmark nominerad till samma pris.

– Det känns förstås jätteroligt. Det var ganska ångestfyllt att skriva bok nummer två. Debuten fick så mycket uppmärksamhet, boken nådde verkligen ut, och jag ville inte göra läsarna besvikna.

Stina Jackson föddes 1983, i Skellefteå. Som 22-åring flyttade hon 2006 till USA och till sin amerikanske pojkvän Robert som hon hade träffat i Stockholm. De är nu gifta sedan flera år och bor i en lägenhet i centrala Denver, i Colorado. Under de första åren i det nya, stora landet hade hon en rad ströjobb, jobbade som receptionist och administratör, innan hon började plugga och tog en kandidatexamen i historia. Författardrömmar hade hon haft sedan hon var liten, men det kändes avlägset, och det var först efter att hon hade hoppat av en juristutbildning 2013 som hon bestämde sig för att försöka skriva på allvar.

– Jag hamnade i en kris som i början var väldigt ångestfylld. Men det var också då, när jag inte hade något att förlora, som jag bestämde mig för att försöka på riktigt. Det kändes som om det var nu eller aldrig, och jag började sätta upp rutiner för skrivandet. Att få gå upp i något jag tyckte om var fantastiskt, och jag blev lite som besatt. Jag minns att jag till och med ville skriva på julafton. Det är ganska intressant – för ibland är det när man tror att man har nått botten som något annat kan ta fart.

Du har sagt att du har blivit mer modig av att bo i USA.

– Ja, jag var så ung när jag flyttade hit och för mig som kom från en liten stad i Sverige var det en helt ny värld att navigera i. Amerikanarna tycker dessutom att man ska tänka stort och jaga sina drömmar, här finns ingen jantelag. Den mentaliteten har påverkat mig och fått mig att våga mer.

Platsen spelar en viktig roll i Stina Jacksons böcker. Scenen, som är den norrländska glesbygden, är näst intill en egen karaktär och viktig för de suggestiva stämningar hon är så bra på att mejsla fram. Här finns de mörka skogarna, de ödsliga bensinmackarna och landsvägarna som inte tycks ha något slut.

Du skriver från ditt hem i Denver. Hur är det att skildra en plats som är så långt bort?

– Distansen gör mycket för skrivandet, för när jag ska mana fram de där platserna i minnet involveras alla sinnen. Hur ser det ut? Hur luktar det? Men det händer också att jag ringer hem och frågar om den första snön har fallit än, och när jag väl är där går jag ofta ut i skogen och filmar och dokumenterar. Att längta till en plats blir en drivkraft. Och en fin sak med skrivandet är att man kan ta sig dit.

Varken Silvervägen eller Ödesmark är några traditionella deckare. Det är psykologiska spänningsromaner där karaktärerna och relationerna dem emellan engagerar minst lika mycket eller kanske mer än själva brottet och upplösningen. En del kallar böckerna för slow-crime.

– Jag tänker inte på genre när jag skriver. Jag låter berättelsen landa där den vill, och för mig är det människorna som är själva gåtan. Det är väl därför jag inte har någon detektiv eller traditionell utredare. För mig är det personerna som på olika sätt har berörts av brotten som är det intressanta.

Stina Jackson på Albert Bonniers Förlag i september.

Stina Jackson gillar true-crime och idén till Silvervägen fick hon efter att ha sett dokumentären ”Highway of tears” som handlar om de många kvinnor som försvunnit längs Highway 16 i Kanada. Inspirationen till att skriva Ödesmark kom istället efter att hon såg en bild framför sig: en ung kvinna stod vid en nattöppen bensinmack med öde väg intill sig.

– Jag visste att hon ville därifrån, men inte varför, och jag blev nyfiken på att ta reda på mer. Efteråt har jag också förstått att boken handlar om frigörelse, och att huvudpersonen Liv på många sätt är min motsats. Jag har flyttat och levt hela mitt vuxna liv i ett annat land medan hon bor kvar i sitt barndomshem.

I Ödesmark är det någon slags trevande vår i den lilla byn utanför Arvidsjaur. Här står flera gårdar övergivna, men i ett av husen bor Liv, som är i 40-årsåldern, tillsammans med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De är en udda familj och i byn går det rykten om att den gamla mannen sitter på en stor förmögenhet. Fadern kör sin dotter Liv till jobbet på bensinmacken, skriver anteckningar i sin almanacka om var hon befinner sig och hotar hennes pojkvänner. De har en minst sagt komplex relation.

Varför skulle du säga att Liv är så bunden till den här platsen och sin pappa? Varför tror du att hon blivit kvar?

– Livs mamma dog när hon bara var några månader, så det har alltid varit bara hon och pappan. De har utvecklat ett slags ömsesidigt beroende och tror inte att de kan leva utan varandra. Vidar är dessutom väldigt manipulativ och säger att hon har ensamheten i blodet. Att hon inte kan lita på någon. Han har också gjort sig fiende med andra bybor, vilket gör att de står utanför gemenskapen och att Liv haft svårt att komma nära andra. Deras relation består av både kärlek och kontroll. Han vill ha dem nära, men det uttrycks på ett destruktivt sätt.

Stina Jackson är en få författare som nu kan skriva på heltid. På dagarna sitter hon hemma i lägenheten i Denver, där hon har en skrivhörna i en del av sovrummet. Mornarna är den bästa tiden för att skriva och efter att hon gått ut med hunden arbetar hon fram till lunch.

– Jag nöter på stolen varje morgon, oavsett hur det går. När jag skriver vill jag ha det tyst och stilla men på eftermiddagarna när jag redigerar och läser igenom texten går jag gärna ut och sätter mig på ett café. Jag har alltid varit en ganska introvert person som inte behövt så mycket människor omkring mig, men ibland kan även jag tycka att författartillvaron kan vara lite ensam. Men min man jobbar också hemma, så honom kan jag prata av mig med.

Hon har inget synopsis när hon skriver och planerar väldigt lite. Det finns en början och ett slut, och sedan är det karaktärerna som för henne genom berättelsen. Hon hakar bara på och blir ständigt överraskad av dem.

– Att få skriva på heltid är fantastiskt. Jag älskar att få vara i de där världarna och umgås med mina påhittade personer. Men vissa dagar kan det förstås kännas trögt, så är det ju med ett jobb.

Skriver du på något nytt?

– Ja, det gör jag alltid. I nästa bok blir jag nog kvar i norr och berättelsen kommer eventuellt att utspela sig i min hemstad Skellefteå.

Stina Jackson listar 3 favoriter i spänningsgenren

• Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
• Solstorm av Åsa Larsson
• Vargasommar av Hans Rosenfeldt