Inledning

En gång fanns det en seriemördare i Sverige som hette Jurek Walter. Han överträffade alla andra mördare i norra Europa både vad gällde grymhet och antal offer.
Det var kommissarie Joona Linna som till slut stoppade honom.
Eftersom Joona inte tror på medfödd eller metafysisk ondska skulle han snarare säga att Jurek genom åren förlorade den del av själen som ger människan möjligheten att vara mänsklig.
Av de få som kände till Jureks existens skulle nog en majoritet hävda att världen blev en bättre plats utan honom.
Jurek Walter är död, men det som försvinner är givetvis inte helt försvunnet, inte som om det aldrig existerat. Mycket i vår värld kan byta plats och det som upphört att finnas lämnar ett farligt tomrum efter sig som kommer att fyllas på ett eller annat sätt. 

Kapitel 1

Margot Silvern hör hovarna smattra mot det flisade träet när hästen galopperar fram på elljusspåret.
Himlen är svart och augustiluften kall.
Träden sveper förbi och mörknar, försvinner helt och fångar sedan upp det första ljuset från nästa lyktstolpe.
Margot är chef för polisens nationella operativa avdelning och rider på Värmdö fyra gånger i veckan för att tömma huvudet på tankar och hitta tillbaka till sig själv.
Hennes puls stegras av det höga tempot.
Hästen störtar fram på den smala banan.
Delar av periferin blinkar förbi som i blixtbelysning: rotvältor, rågången med sly genom skogen och en blöt tröja med en smiley på en vägbom.
Hon lutar sig framåt och känner fartvinden i ögonen och över läpparna.
I galoppen blir hästen asymmetrisk, den inre rygghalvan är högre än den yttre.
Varje triol avslutas med att höger framben stöter ifrån och kontakten med marken försvinner.
Sekunderna då de flyger får det att kittla i underlivet.
Catullus är en svensk varmblodig valack med långa ben och kraftig nacke. Margot behöver bara flytta bak ytterskänkeln och föra fram höften för att hjälpa honom över i galopp.
Margots fläta dunsar på ryggen vid varje nerslag.
Ett rådjur springer över en glänta med gungande ormbunkar. Lyktorna på den sista sträckan är trasiga och Margot ser inte längre marken framför sig. Hon blundar, litar på Catullus mörkerseende och låter sig föras med av den perfekta, böljande rörelsen.
När hon öppnar ögonen igen ser hon skenet från stallet mellan träden och går över till sträckt trav.
Margot är svettig mellan brösten och över ryggen och har mjölksyra i låren och ljumskarna efter en timmas intervallträning.
Hon skrittar in genom grindarna och sitter av.
Klockan är snart elva och Margots silvergrå Citroën är den enda bilen som står kvar på parkeringsplatsen.
Hon leder Catullus genom mörkret mot stallet. Tränsen rasslar och hovarna stöter dovt mot det torra, söndertrampade gräset.
Skarpa dunsar hörs genom väggarna från någon av boxarna.
Catullus tvärstannar oväntat, höjer huvudet och drar sig lite bakåt.
– Vad är det? frågar Margot och blickar in i mörkret mot traktorn och brännässlorna.
Hästen är rädd och blåser ut luft genom näsborrarna. Hon stryker honom över halsen och försöker få honom att fortsätta mot stallets ingång, men han vill inte.
– Gubben, vad händer?
Han skälver till i kroppen och viker sedan brant av åt sidan som om han är på väg att skena.
– Wo-ho-o, säger hon bromsande.
Margot håller emot med tyglarna och styr honom bestämt runt i en halvcirkel, genom det höga ängsgräset och ut på den krasande grusplanen.
De tre lamporna på fasaden ger varje föremål tre vassa skuggor.
Catullus pustar och sänker huvudet.
Margot tittar mot mörkret vid gaveln och ryser trots att hon inte ser någonting.
Först när de kommer in i det upplysta stallet tar hon av sig hjälmen. Hennes nästipp är röd och den blonda flätan ligger tung mot jackans kviltade tyg. Ridbyxorna är smutsiga ovanför de höga stövlarna.
Det luktar starkt av hö och spillning.
Hästarna står tysta i sina boxar.
Hon leder Catullus genom stallgången till spolspiltan, lyfter av sadeln och hänger upp den i den uppvärmda kammaren. Några stigbyglar klirrar mot brädväggen.
Margot ska tvätta Catullus, lägga på ett täcke, utfodra honom i boxen, ge honom lite extra salt, släcka ner och åka hem. Hon känner efter i jackfickan för att kontrollera att hon inte tappat sin pappas gamla fickplunta i silver. Den är fylld med handsprit, inte för att det är speciellt praktiskt, utan för att den ger henne tur och fungerar som ett återkommande skämt.
Dörren mot grusplanen knirrar.
Margot känner ett obehag inombords. Hon återvänder till stallgången och tittar på dörren.
Catullus trampar runt i spiltan. Det droppar långsamt från vattenslangen och en mörk rännil söker sig runt svettskrapan till golvbrunnen.
Någon av hästarna längre bort frustar. Hovar stöter mot golvet. Det surrar från elskåpet på väggen.
– Hallå? säger Margot.
Hon håller andan, står stilla med blicken mot dörren och mörkret utanför fönstret en stund innan hon vänder sig mot Catullus igen.
Taklampan avspeglas i det svarta, välvda hästögat.
Hon tvekar en sekund, tar sedan upp telefonen och ringer hem till Johanna. När ingen svarar börjar ångesten virvla i maggropen. I två veckors tid har Margot känt sig iakttagen och hon har till och med frågat sig om SU eller Säpo övervakar henne av någon anledning. Hon är inte alls paranoid, men ett antal anonyma telefonsamtal och ett par försvunna örhängen har fått henne att undra om hon själv eller Johanna har dragit på sig en stalker.
Margot försöker ringa igen, signalerna går fram, faller som lod genom djupt vatten. Precis innan hon kopplas vidare till röstbrevlådan knastrar det till.
– Genomvåt och naken, svarar Johanna.
– Hur kan jag alltid ringa när du duschar? ler Margot.
– Vänta, jag sätter på högtalaren …
Det rasslar lite och sedan förändras ljudrummet. Margot hinner tänka på att Johanna står utan kläder i deras upplysta sovrum helt synlig från äppelträdgården.
– Hallå?
– Jag torkar mig, säger Johanna. Är du på väg hem?
– Ska bara spola av Lilla gubben.
– Du måste köra försiktigt.
Margot hör att Johanna torkar sig med ett badlakan medan de talar.
– Dra för gardinerna och kontrollera att dörren är låst.
– Det här låter som Scream, säger Johanna. Du står egentligen i trädgården och tittar på mig nu och innan jag hinner låsa är du inne.
– Det är inte roligt.
– Okej, chefen.
– Jag vill inte ens vara chef längre, jag är inte bra på det, jag fungerade som kommissarie, även om jag var lite stöddig, men som chef …
– Sluta, avbryter Johanna. Jag skulle vilja ha dig som chef.
– Oh la la, skrattar Margot och känner sig lite bättre till mods.
Johanna drar ner rullgardinen och dragsnöret klirrar mot radiatorn.
– Slå på sirenerna och kom hem nu, säger hon en bit ifrån sin telefon.
– Gick det bra att lägga flickorna?
– Alva undrar om du tycker mer om din häst än om henne.
– Aj, skrattar Margot.
Så fort de har avslutat samtalet får Margot tillbaka den obehagliga känslan i kroppen. Det klirrande ljudet mot radiatorn fortsätter en liten stund innan det tystnar. Det måste ha kommit härifrån stallet, tänker Margot. Det brukar låta så där när spannarna som hänger i gången börjar gunga mot varandra.
Någon av hästarna trycker flank och lår mot väggen så att det knakar.
Hon vänder sig runt mot dörren.
Det ser ut som om en lång människa försöker gömma sig i skuggan bredvid foderkammaren.
Hon förstår att det måste vara skåpet med kvastar, skyfflar och gödselskrapor, trots att det ser ut att stå längre fram än det borde.
Vinden dånar över zinktaket och får fönstren att rycka i sina hakar.
Hon går genom stallgången. Gallren framför boxarna flimrar förbi i ögonvrån, tunga hästhuvuden blänker i skenet från taklampan.
Hon tvingar sig själv att inte ringa till Johanna igen och be henne kontrollera att köksdörren är låst eftersom barnen har svårt att regla den på rätt sätt.
Det enda hon ska göra är att ta hand om Catullus och köra hem, duscha, krypa ner i den varma sängen och sova.
Ljuset flackar till och blir svagare.
Hon stannar och lyssnar, blickar förbi spolspiltan mot omklädningsrummet.
Allt är tyst och sedan hörs ett snabbt tickande.
Som om en boll av tunn silvertråd rullar fram över golvet. När Margot vänder sig om tystnar ljudet omedelbart. Det är omöjligt att förstå var det kom ifrån.
Hon tar stöd mot en boxfront med ena handen och blickar bort mot dörren igen.
Tickandet närmar sig hastigt bakifrån.
Catullus höjer oroligt huvudet samtidigt som Margot känner ett hårt slag över korsryggen. Hon hinner tänka att hon blivit sparkad av en häst medan hon faller framåt.
Världen försvinner i en blinkning.
Det dånar i huvudet.
Margot ligger på mage och har slagit upp läpparna och pannan mot betonggolvet. Det bränner och kramar underligt i ryggen.
En besk doft hänger i luften.
Precis när hon inser att en pistol avlossades mot henne börjar en hög ton ringa i öronen. Hästarna är rädda, alla rör sig i sina boxar, dunsar mot väggarna, trampar runt och andas stötvis genom näsborrarna.
Margot förstår att hon är skjuten. Hon blöder kraftigt och hennes hjärta slår alldeles för fort.
– Gode gud, gode gud …
Hon tänker att hon måste resa sig upp, åka hem och förklara för sina döttrar att hon älskar dem över allting annat.
Någon närmar sig över golvet och plötsligt blir Margot rädd för att dö.
Ett gnisslande ljud hörs, följt av klirret mot radiatorn.
Hon känner inte sin underkropp, men märker att någon släpar henne i benen mot dörren.
Höftbenet skrapas mot golvet.
Margot försöker hålla sig fast i ett tråg med grovfoder, men är för svag.
En hink välter och rullar en bit.
Jackan och undertröjan hasar upp.
Hon andas snabbt och förstår att skottet har gått rakt in i ryggraden. Smärtan stöts gång på gång upp genom bålen. Det är som yxhugg som bara känns i en riktning.
Margot släpas undan som ett slaktdjur, fångas av strömmen som en barkbåt, svävar som en zeppelinare över åkrarna.
Tankarna håller på att bli underliga.
Hon vet att hon inte får ge upp, att hon måste fortsätta kämpa, men är så svag att hon inte längre orkar hålla upp huvudet.
Näsan, munnen och hakan skrapas sönder mot betongen.
Det sista Margot hinner uppfatta innan hon förlorar medvetandet är att hon lämnar ett glänsande blodspår efter sig på golvet. 

Läs mer: 10 böcker för dig som älskar Lars Kepler

Vad handlar Spindeln om?

Spindeln är den nionde boken i serien om kriminalkommissarie Joona Linna. För tre år sedan fick Saga Bauer ett vykort med en hotfull text om en pistol med nio vita kulor. En av de kulorna är ämnad Joona Linna, och i vykortet stod det att Saga var den enda som kunde rädda honom. Tiden gick och hotet bleknade bort, fram till nu. En säck med en nästan fullständigt upplöst kropp hittas fastsurrad i ett träd i Kapellskär. På mordplatsen hittar man en vit patronhylsa. En bestialisk förövare förser polisen med komplicerade gåtor, kan de användas för att stoppa morden? Joona Linna och Saga Bauer kämpar sida vid sida för att lägga pusslet och rädda de utsedda offren innan det är för sent.

När kommer Spindeln ut?

Spindeln av Lars Kepler kommer ut den 19 oktober 2022.

Vem är Lars Kepler?

Lars Kepler är en pseudonym för författarna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Som Lars Kepler har de tidigare gett ut åtta deckare om Joona Linna. Författarskapet är decenniets största i Sverige och de har sålt över 15 miljoner exemplar i fler än 60 länder.

Vill du läsa på om de tidigare böckerna i serien? Du hittar alla böcker här!