Det hemliga skrivandet blev hyllad debutroman

Hennes söner handlar om de två bröderna Frank och Kim som inte riktigt är som alla andra. Kim sticker ut med sin naiva och lekfulla blick, och Frank med sin fysik — han har förmågan att slåss och är alltid redo för strid.

Boken är även ett kvinnoporträtt, av mamman fru Darija. Hon är kanske den i familjen som lider allra mest, eftersom hon kan se allt det som finns runt omkring dem men som de inte kan ta del av. Familjen bor nämligen mitt på Södermalm, i kvarteret Linjalen, men har inte själva resurser att också ingå i allt de andra innerstadsmänniskorna ingår i.

— Även om fru Darija är förbittrad, älskar hon sina söner väldigt mycket, och hon är orolig för vad som ska hända dem. Hon kan inte föreställa sig en framtid för sönerna och därför vägrar hon själv att ta klivet in i den, säger Sogand Sasanpour.

Och mitt i allt våld skildras brödernas relation väldigt kärleksfullt. Vad ville du berätta med Kims och Franks historia?

— De har ju ett väldigt starkt band, och jag ville skildra deras olika sätt att behöva varandra. Kim behöver Frank som sin beskyddare, men Frank behöver också Kim. Det är den enda han har att prata med.

Sogand Sasanpour beskriver hur idén till boken kom till tack vare fragmentariska bilder av den yngre brodern Kim, och den stämning som fanns runtom honom.

— Jag kunde höra Kims röst, hur han lät när han skrattade, och jag såg honom stå och se ut över en vacker men olycksbådande plats. Hans bror Frank kom till som den som ska skydda Kim från det här mörkret.

Enligt henne själv var det ”svårt att ta till sig” när förläggaren ringde och meddelade utgivningsbeskedet. Sogand Sasanpour har skrivit sen tidigt i livet men bara för sig själv. När hon flyttade till Stockholm för att plugga var hon ofta ensam och började ägna mer och mer tid att skriva.

— Då tänkte jag att jag kanske kunde testa skriva något längre, och började öva mig i att mejsla fram karaktärer och skriva sammanhängande. Sen började tanken väckas — det vore ganska kul att bli utgiven…

Men Sogand Sasanpour skriver av nödvändighet, något alternativ finns inte.

— Jag har alltid skrivit, i olika former, jag mår fysiskt sämre när jag inte får skriva. Därför har jag accepterat att jag bara måste, och tackat nej till sociala aktiviteter för att skrivandet ska få ta plats.

Även mamman i boken är en skrivande människa, men vad händer med henne när hon slutar skriva?

— Kanske är det alla orden hon tvingar kvar inom sig som Kim ser som tårar längst bak i hennes ögon. Till slut blir fru Darija som en tryckkokare. Maken uppmuntrar henne att börja skriva igen, men hon har något slags destruktiv envishet.

Även för Sogand Sasanpour verkar skrivandet vara en kroppslig syssla. Hon beskriver det som att det ibland känns som att hon inte alls tänker när hon skriver, utan att det är händerna som arbetar. Med ett slags tankeöverföring från hjärnan. Det är också därför hon har hemlighållit sitt skrivande.

— Om jag hade pratat om det jag skriver hade det kanske låtit knäppt. Till exempel att jag tänker mig en scen där Kim ser en råtta som liksom galopperar som en häst. Så hade man kanske sett någon skeptisk reaktion hos den man berättar för, och kanske inte tagit med det. Jag har hållit mitt skrivande hemligt för att skydda det.

Men nu ska boken ut i världen. Hur känns det att den nu kommer att tolkas fritt?

— Jag tänker att min bok huvudsakligen kan tolkas i två dimensioner. Dels den realistiska med utsattheten och brottsligheten, och dels relationerna och det fantasimässiga. Jag har själv inte haft ett samhällskritiskt syfte med den här boken, men vi får se vad som händer när den blir läst och tolkad. Det är ju det som är en boks stora kraft, att den kan tolkas fritt.