Sofia Lundberg: ”Kvinnorna runt Hilma af Klint har blivit så verkliga för mig”

I dag känner många igen Hilma af Klints abstrakta målningar och berättelsen om hur hon gömde undan sina verk. Det många inte känner till är däremot berättelsen om kvinnorna runt omkring konstnären. Det är dem som Sofia Lundberg, Alyson Richman och M.J Rose har skrivit om i nya romanen Fredagsklubben.

Hilma af Klint var en svensk konstnär som var aktiv under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Hon har blivit mest känd för sitt abstrakta och symboliska bildspråk, en stil som hon utvecklade flera år innan konstnärer som Kandinsky, Mondrian och Malevich som länge ansågs vara pionjärer inom abstrakt måleri, gjorde detsamma. Hilma af Klint visade sällan upp de abstrakta verken offentligt och det dröjde 40 år efter hennes död innan de ställdes ut. Konstnärinnan var väldigt intresserad av den spirituella världen och började redan som 17-åring delta i seanser. 1896 bildade hon tillsammans med Anna Cassel, Cornelia Cederberg, Mathilda Nilsson och Sigrid Hedman gruppen ”De Fem”.

– Anna Cassel och Cornelia Cederberg var också konstnärer som Hilma lärde känna under sin konstutbildning, Anna har målat en hel del av tavlorna som Hilma lämnade efter sig och gömde undan. Mathilda Nilsson var redaktör för en spirituell tidskrift som även Sigrid Hedman skrev i. Alla fem kvinnor var väldigt kreativa och spirituella och de hade förmodligen en spännande dynamik i gruppen, säger Sofia Lundberg.

Hilma af Klints intresse för det spirituella syns i hennes konst och hon menade själv att medlemmarna i ”De Fem” fick kontakt med en högre, andlig dimension. Men det var inte bara Hilma som under den här tiden ägnade sig åt seanser och andligt sökande, intresset var utbrett i hela konstvärlden. Lundberg jämför det med perioden då yogan slog igenom brett i västvärlden.
– Det var något som alla konstnärer skulle hålla på med. Det var väldigt vanligt med spirituella sammankomster och detta skedde samtidigt som man gjorde flera vetenskapliga genombrott som fick folk att fundera över världen.

Samarbete mellan tre författare

Lundberg har skrivit boken tillsammans med två amerikanska författare: Alyson Richman och M.J Rose. Det var Alyson som fick idén att skriva en gemensam roman efter att hon sett Hilma af Klints tavlor på Guggenheimmuseet i New York.

– Hon kom fram till ett porträtt av Hilma och undertill stod det i en bildtext att Hilma arbetade tillsammans med fyra kvinnor. Men deras namn stod inte med. Det är sorgligt att kvinnor genom historien inte varit namngivna fast de haft stor betydelse. Så hon ringde mig och frågade om vi inte skulle skriva en bok om det. Och jag satt och längtade efter att göra ett projekt tillsammans med någon så det blev ett självklart ja.

Richman, Rose och Lundberg har alla skrivit på engelska, sedan har boken översatts till svenska av Christina Mansicka. Tidsskillnaden har gjort att arbetsdagarna blivit effektiva. De har alla kunnat skriva en hel dag för att sedan vakna upp till ett nytt utkast att fortsätta bearbeta.
– Vi har haft samma intuition och känsla för hur historien ska utveckla sig. Vi har försökt vara väldigt lyhörda inför det material som vi har hittat och försökt skapa oss en bild av hur konstnärslivet i Stockholm var på den här tiden. Hilma var ju i högsta grad en del av det, säger Lundberg.

Känt en närvaro i projektet

Fredagsklubben är en fiktiv berättelse, men för att få en bra förståelse för människorna den är baserad på och tidsperioden den skildrar har de gjort omfattande research. Lundberg har tillbringat många timmar på Kungliga biblioteket i Stockholm och författarna har intervjuat släktingar till medlemmarna i ”De Fem”.

– Vi har känt en närvaro i projektet och blivit guidade till material på ett märkligt sätt. Vid ett tillfälle skrev vi en scen som vi kände att vi inte fick till, och då blev datorskärmen helt svart. Alyson fick panik och trodde att datorn hade gått sönder. Sen kom den i gång igen, men stycket var borta. En släkting till Hilma sa att många som arbetat med projekt om Hilma säger det, att det finns en närvaro. Jag var skeptisk till det i början, men jag känner det nu. Kanske är det för att man sätter sig in i deras liv. De här kvinnorna har blivit väldigt verkliga för oss och jag har stor respekt för dem.

Det huvudsakliga syftet med projektet har varit att lyfta några av de kvinnor vars betydelse suddats ut av tidens gång.
– Det är få förunnat att bli ihågkomna, det finns många bortglömda personer som haft stor betydelse, men som aldrig omnämns. Jag hoppas att boken ska inspirera till en nyfikenhet och kanske också till ett mer kritiskt förhållningssätt till historieskrivningen och det etablerade narrativet.