Sofia Lundberg om nya boken: "Fosterfamiljen porträtteras ofta som en hemsk plats"

Scenen är Moderna muséet i Stockholm, där mängder av konstintresserade och journalister från hela världen har samlats för att avtäcka ett verk av en världsberömd konstnär, Hanna Stiltje. Men när tygskynket dragits av är bestörtningen stor: vad är det egentligen Hanna har skapat? Skräp, säger experterna. Livets viktigaste konstverk, enligt Hanna Stiltje själv.En byrå sammanfogad av minnen, kärlek, skräp och drivved, som berättar om Hannas liv, om vänskap och om kärlek till den familj hon själv valt – som inte bara består av biologiska släktingar.

Där är också fokus för själva romanen: kärleken som livsviktig näring – och fosterfamiljers sammanfogande kraft. En fortsättning på liknande teman som Sofia Lundberg tidigare utforskat i sina böcker: livsöden och hur vår barndom formar oss.
– Jag vill läka mina karaktärer från det trassel och det jobbiga de haft i sin uppväxt. Dessutom är jag intresserad av psykologi så jag vill ta reda på hur olika skeenden i barndomen påverkar hur vi blir som vuxna, berättar Sofia Lundberg och berättar att hon har växt upp nära flera fosterfamiljer, som alla har gjort ett fantastiskt jobb. Det är just en sådan, fiktiv familj, som får ta plats i Det sista konstverket, där huvudpersonen Hanna under perioder bor hos fostermamman Ingrid och hennes man Victor som aldrig slutar att kämpa för Hanna och hennes fostersyskons liv.
– I litteratur och film porträtteras fosterfamiljen ofta som en hemsk plats med elaka människor. Men mängder av familjehem, som det heter idag, gör ju fantastiska jobb och insatser för barn. De banden kan vara starkare än blodsbanden.

Verklig händelse inspirerade handlingen

Idén till Det sista konstverket kom, som så ofta för Sofia Lundberg, ur en verklig händelse.
– Jag hade en nära vän när jag växte upp som var fosterhemsplacerad hos sin mormor och morfar, där hon hade det bra. En gång kom den biologiska mamman och hennes nya pojkvän dit och det blev våldsamt – en händelse som har påverkat mig hela livet. Jag var där och såg när mannen slet tag i min vän och kastade in henne i väggen.
Just denna händelse har Sofias vän själv inte något minne av – utan minns endast ett bråk.
–  Min kompis var som Pippi Långstrump, modig stark och snäll. Hon kastade sig tveklöst in i bråket, för att försöka skydda sin mamma. Det är intressant tycker jag, att den som blir utsatt inte alltid kommer ihåg och att åskådaren också kan bli traumatiserad, berättar Sofia Lundberg och tillägger att hennes vän lever ett bra liv idag och gör värdefulla insatser som socialsekreterare.
– Jag har ibland undrat hur hennes liv hade sett ut om hon inte fått bo hos sin mormor och morfar.

En gränslös människokärlek

Det sista konstverket är Sofia Lundbergs tionde bok, och med åren har hon hittat ett sätt att arbeta, lärt sig förstå sina egna mekanismer och rutiner.
– Mitt första utkast är ofta väldigt eländigt, skitstövlarna och det de gör får ta plats. De har en tendens att göra det, även i litteraturen. Men som författare kan jag välja att stryka i eländet och fokusera på de empatiska människorna och hur de hanterar situationen. Det är mer intressant, tycker jag.
Den tonen och människokärleken har landat rätt i hjärtat hos många tusentals läsare över hela världen.
– Vi människor är nog mer lika än vi tror, säger Sofia Lundberg och förklarar att trots att det finns stora kulturella skillnader mellan länder i världen, är det som verkligen betyder något gemensamt: vi vill alla bli älskade.
– De som skriver till mig uttrycker sig mycket på samma sätt. Till exempel fick jag nyligen ett brev från en läsare i Kina, ett brev som skrivits och skickats via en släkting utomlands. Och det var precis som om grannen bredvid mig hade skrivit det.

Skriver för att förstå

Anledningen till att Sofia Lundberg skriver är ändå något som finns inom henne själv, inte en önskan att tillfredsställa förväntansfulla läsare.
– Jag skriver för att förstå, jag skriver för min egen skull och skulle göra det även om jag inte hade några läsare. Men det är klart att jag är väldigt tacksam för alla läsare. Och jag känner ofta prestationsångest, det är en del av min personlighet. Strävan efter att bli bättre är något som driver mig. Jag har ännu inte skrivit en bok som jag tycker är bra.
Inspiration till skrivande hittar hon i sitt eget läsande, muséer, musik – konst, helt enkelt. Kanske är det därför konsten också ofta hittar en plats i hennes romaner. Förra romanen Fredagsklubben handlade om Hilma af Klint och kvinnorna runt henne, i Det sista konstverket blir Hanna Stiltje med tiden en världsberömd konstnär som omger sig och inspireras av andra konstnärer.
– Alla konstformer går in i varandra: Musik är poesi, en tavla kan rymma en hel berättelse, en bok kan kännas som en film och måla upp en helt ny värld.