Smygläs Tomas Ledins nya bok

I mer än 40 år har han stått på scenen. Nu berättar Tomas Ledin äntligen om sitt artistliv i boken Inte ett moln så långt ögat kan nå. Här på SelmaStories ger vi  historien bakom en makalös succé: Rocktåget. 

”I mer än ett halvt sekel har det låtit i huvudet på mig. Jag har haft förmågan att omvandla det jag hör inom mig till text och musik som andra människor verkar finna glädje i och jag har fått förmånen att ägna hela mitt yrkesliv åt detta. Nu har jag har valt att berätta om mitt artistliv och om tjugofem sånger som känns viktiga för mig. Det är inte en uttömmande självbiografi, utan handlar mer om vart de här sångerna har tagit mig i livet och kanske lite om den besatthet som ligger bakom.

Tomas Ledin som barn. Foto: privat

Sånger kan växa fram på många olika sätt. I ett samtal hör jag någon säga en sak som blir en textrad, som sedan blir en låt. En ny gitarr har en klang som leder till en annan musikalisk värld. En Berlinmur rasar, en kompis blir tokförälskad, ett barndomsminne eller en gammal förälskelse poppar upp. Jag har skrivit musik av alla dessa anledningar och fler. Ibland kan texten och musiken förlösas snabbt och smärtfritt. Andra gånger är det trögare, då får skisserna marinera i någon låda och en dag klickar det kanske till.

Har det ständigt varit molnfria och bekymmerslösa dagar? Naturligtvis inte.

När jag skriver mina sånger rör jag mig i en värld där motiven återkommer, jag har mina ämnen. Jag skriver nästan alltid om relationer, i någon form. Paul Simon lär någon gång ha sagt att han skrivit samma låt i hela sitt liv. Och det ligger något i det uttalandet. Jag tror att alla skapande människor har sin egen motivvärld där de helst rör sig. Mina rötter som låtskrivare sträcker sig till 70-talet, då jag som ung kom till USA med min gitarr. Det fanns ingen ironi i tidsandan, inget var på låtsas utan allt var på riktigt, rakt, tydligt, ärligt och sanningssökande. Jag tillhör den generation som ville förändra världen, inte driva med den, och som var övertygad om att det skulle gå.

Har det ständigt varit molnfria och bekymmerslösa dagar? Naturligtvis inte. Det är ju musikbranschen som jag rör mig i. Det har snarare varit ett omväxlande aprilväder, där lust och nyfikenhet styrt min kompass och belöningen varit mötet med publiken.

Den här boken tillägnas alla er som lyssnat på mig och min musik genom åren och min familj: Marie, John och Theo, och mina föräldrar Folke och Margareta.

Ur Fri från förväntningar – då händer det 1990–1993

Efter den inställda vinterturnén är EMA Telstar lite avvaktande. Men efter ett tag hör Blixten Henriksson av sig och undrar vad jag vill göra med min nyvunna framgång. Jag säger att jag skulle vilja ha en ny inramning för mina sommarkonserter, något mer och annorlunda än en större rigg. Efter någon vecka återkommer Blixten och berättar att SJ några år tidigare hade hört av sig om något slags samarbete kring en tågturné, men att det inte hade blivit något av det. Ingen var intresserad eller tyckte att det verkade särskilt lockande.

Jag, däremot, tycker att det är en underbar idé! Framför mig ser jag ett tåg ringla genom Sommar-Sverige. Ett tåg som stannar till här och där och oss som ger konserter på torg och i parker. Inte bara jag, utan ?era artister ska åka med tåget som vore vi ett cirkussällskap. Publiken ska få uppleva en helkväll med tre artister som har med sig sina egna musiker. Inga artistiska eftergifter, det blir tre konserter till priset av en.

Efter tjugo minuter kommer faxet tillbaka med en ring runt ett av namnen, rocktåget.

Min återkomst som artist är inte någon självklarhet för mig, och jag känner stor tacksamhet mot alla som uppmärksammat min musik. Nu ska jag bjuda igen.
Formgivaren Anders Wester har från mitten av 80-talet och framåt skapat mycket av det visuella material som tagits fram till mina skivor och turnéer, och även varit strategiskt involverad. När nu sommarturnén ska presenteras sitter vi på hans kontor och spånar på namn till turnén. Vi kommer på cirka tjugo förslag och faxar listan till en av Anders mer namnkunniga kollegor i branschen, copywritern Larz Lundgren i Malmö. På papperet har vi också skrivit: »Hjälp, vad ska turnén heta?« Efter tjugo minuter kommer faxet tillbaka med en ring runt ett av namnen, rocktåget. Tack Larz!

Det är ett makalöst drag på publiken, vi hamnar i ett totalt lyckorus, jag har aldrig varit med om något liknande.

EMA Telstar och SJ organiserar turnén, Niklas Strömstedt och Lena Philipsson kontaktas. Jag vill ha med en tjej och en kille, och både Niklas och Lena har precis släppt plattor. Jag tycker att vi kompletterar varandra ?nt, och jag tror att kontrasterna mellan oss kan skapa ett högt underhållningsvärde, att 1+1+1 blir 4 … eller 5!

Vi repeterar utanför Stockholm och det är regnigt och kallt dag efter dag. Frågan gnager – när kommer solen, värmen och sommaren, hur ska det gå med våra utomhuskonserter?

Vi reser under synnerligen komfortabla förhållanden, vi har tre vagnar – en restaurangvagn med egen personal, en sittvagn och en sovvagn – som sitter ihop och kopplas på olika tåg med vanliga avgångar. Våra vagnar har stora dekaler med bilder och texten Rocktåget. Det ger turnén en egen pro?l som tveklöst höjer SJ:s hipfaktor.

Innan vi drar iväg med tåget gör mitt band och jag en testspelning i Esplanadparken i Helsingfors. Tanken är att det ska vara en liten konsert i skymundan där jag kan testa hur det är att stå framför en publik igen. Det blir inte så diskret. Det kommer drygt 15 000 människor som sjunger med i alla låtar, även de nya. Det är ett makalöst drag på publiken, vi hamnar i ett totalt lyckorus, jag har aldrig varit med om något liknande.

Inför premiären i Helsingborg ?nns en viss oro. Jag är inte direkt lagd åt det hållet men nu är jag orolig över vädret. Jag är orolig över att tidningarna inte skriver något inför turnén. Jag är orolig för att publiken, trots allt, inte ska komma.

Rocktåget blir sommarens stora grej.

Några dagar före premiären i Helsingborg kommer Niklas till repetitionerna och håller upp dagens Expressen. På förstasidan ?nns en stor, gul sol med texten: Nu kommer värmen. Och mycket riktigt, dagen före premiären bryter högsommarvärmen äntligen ut och det blir 27 grader varmt. Jag får en föraning om att mina allra största förhoppningar kring detta äventyr kan komma att infrias.

Premiären i Helsingborg är utsåld, men långtifrån hela turnén. Nu, efter premiären, lossnar det ordentligt, alla vill se Rocktåget, och vi slår publikrekord kväll efter kväll. När det blir succé till den grad att kvällstidningarna ser hur lösnummerförsäljningen påverkas är det ingen hejd på skriverierna i tidningarna. Rocktåget blir sommarens stora grej. Turnén utvecklas till en eriksgata. »Vad är det som händer?« säger vi till varandra under hela turnén. Det känns som att allt går vår väg, allt är perfekt. I efterhand tackar jag min tjurighet för att jag inte gick med på att göra en vinterturné i betonglador runtom i landet. Nu blev turnén en nästan overkligt och hysteriskt uppskruvad men samtidigt skön sommarupplevelse med extra allt. Det fanns uppenbarligen behov av något nytt i Konsert-Sverige, och det ?ck publiken med Rocktåget.

Vi avslutar turnén i mitten av augusti, och sedan tar jag ledigt i en månad. Jag och en kompis bilar ner till Frankrike, skrotar runt längs Atlantkusten och hälsar på kompisar i Provence. När jag kommer hem försöker jag skriva. Men nu är det plötsligt inte lika lätt som inför Tillfälligheternas spel. Jag känner en inre press men också pressen som ?nns på mig från den bransch jag tillhör med allt vad det innebär. EMA Telstar vill nu planera för ett nytt Rocktåg. Skivbolaget vill sälja mer skivor. Och dokumentär?lmen om Rocktåget som sänds i TV4 påminner mig om den kolossala succé som vi har bakom oss. Jag har visserligen mina sånger i huvudet, men hur ska jag lotsa dem hela vägen ut till nästa skiva och in i nästa Rocktåg?”

av Tomas Ledin

Utdrag ur boken Inte ett moln så långt ögat kan nå (Bonnier Fakta)

Foto: Per Jahnke