Läs ett exklusivt utdrag ur Klubben av Matilda Gustavsson

Ingången till Forum är en röd dörr som någon ställt på glänt med hjälp av en gatsten, och trappan ner i källaren är ovanligt brant. Två kvinnor hälsar oss välkomna. De erbjuder oss att hänga in jackorna i en garderob men vi tackar nej. Korridoren rakt fram är stängd, den som leder till det stora föreställningsrummet med de fyra kvadratiska pelarna.
Istället tar vi till vänster mot utställningslokalen som jag vet består av en vitmålad och fönsterlös sal. Vi kliver in i rummet och in i den mumlande tystnad som bara uppstår i katedraler och på vernissager. Jag ser omedelbart Jean-Claude Arnault. Han har en svart rock på sig. Håller ett vinglas i ena handen. Han står med armarna lätt utslagna, omgiven av några manliga vänner.
Jean-Claude Arnault studerar oss när vi går in och sedan höjer han rösten. Med tiden inser jag att repliken han utropar och situationen som skapas rymmer betydligt mer än vad jag kan uppfatta i det ögonblicket: ”Titta nu, nu kommer det flickor!”

Kapitel 1

Jag är på väg genom Dagens Nyheters redaktionslandskap för att hämta kaffe i en av de svarta automaterna när min telefon skälver till av en flash från New York Times. Den berättar att en amerikansk filmproducent anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp. Jag läser bara rubriken. Mannens namn är okänt för mig. Det är den 5 oktober 2017.
Innan jag fick mitt första vikariat på tidningen trodde jag som alla andra att redaktionen låg i det stålblå höghus som lyser om nätterna och där stora neonbokstäver alternerar mellan att blinka fram Dagens Nyheter och Expressen. Stockholm är en stad dominerad av vatten och från broarna som binder samman de olika öarna syns höghuset på flera mils avstånd. Att det kallas för Skrapan säger
också något om resten av innerstaden där bara några få byggnader, utöver de mörka kyrktornen, sticker upp – Stadshuset med tre guldfärgade kronor, Kaknästornet och Rådhuset med en sotigt turkos kupol.

När jag åker tunnelbana över Tranebergsbron om morgnarna ser jag nästan alla Stockholms monument i en och samma vy och utsikten inger mig ibland känslan att staden är liten, ibland att den är gigantisk och oåtkomlig. Men Dagens Nyheter ligger inte längre i höghuset utan i en platt byggnad bredvid. För att nå redaktionen måste man blippa sig igenom flera säkerhetsdörrar, och när man passerat den sista öppnar sig ett stort och oregelbundet kontorslandskap. Skärmar visar pågående nyhetssändningar och i spridda soffgrupper sitter människor inbegripna i diskussioner om allt från typsnitt till stora avslöjanden.

Hösten 2017 arbetar jag som reporter för kulturdelen och helgbilagorna.
Några år tidigare gjorde jag en uppmärksammad intervju med poeten och akademiledamoten Kristina Lugn. Sedan dess skriver jag framför allt porträtt av olika offentliga personer, som jag tillsammans med någon av DN:s fotografer försöker ta mig nära. Mjukt tjatande ber vi om att få följa med till deras sommarstugor och vi sitter och väntar backstage för att kanske få en oväntad bild eller ett psykologiskt avslöjande citat.
Jag tvivlar ständigt på genren men jag älskar känslan av att likt en annan människas skugga stiga in i rum jag inte visste fanns. Världar som sällan öppnat sig om det inte vore för rollen och det i vissa sammanhang magiska lösenordet ”journalist”.

Jag har aldrig hört talas om Harvey Weinstein. Men New York Times publicering är snart omöjlig att ignorera. I mina flöden cirkulerar mingelfoton som visar hur den leende filmproducenten i årtionden rört sig på röda mattan tillsammans med sin tids största unga skådespelerskor. Det är en nästan komiskt övertydlig bild av mäns makt att se hans arm om midjan på de många begåvade och overkligt vackra kvinnorna som vrider sina ansikten i exakta vinklar inför kamerorna. Som likt skimrande dagsländor tycks bytas ut runt honom, runt konstanten som aldrig verkar beröras av sitt åldrande. Genom decennierna står han bara där rakt upp och ner i sin skrynkliga skjorta.
Avslöjandet dominerar också den mest seriösa nyhetsbevakningen. Med undantag för New York Magazines oförglömliga omslag från 2015 – som föreställer trettiofem kvinnor i olika åldrar som alla vittnar om att ha blivit drogade och utnyttjade av komikern Bill Cosby, och som förenas i ett ”oönskat systerskap” – har jag aldrig tidigare upplevt att den här sortens ämne sätter agendan. Så länge jag kan minnas har de erfarenheter som nu sammanfattas som ”sexuella trakasserier och övergrepp” behandlats som en kvinnoangelägenhet. Eller som en seg arbetsmiljöfråga. Eller som något som egentligen hör till den privata sfären. Anklagelser mot kända män har uppmärksammats på nöjes- och skvallersidorna i korta artiklar som ackompanjeras av suddiga foton på det påstådda offret när hon kanske dansar på någon fest, svepande ett glas.

När jag under den kommande veckan börjar följa rapporteringen om Harvey Weinstein går det inte att sluta. I vittnesmålen framträder brottstycken av sanningen bakom de glamorösa mingelfotona. De kända skådespelerskornas röster samsas med okända kvinnor som velat ta sig in i branschen och som berättar om hur övergreppen har fått dem att tappa fart eller begränsat den tillgång till hela kroppen som en skådespelare måste ha.
Genom att läsa kvinnornas historier om sina mest privata erfarenheter ser jag som i blixtbelysning tidigare dolda sidor av filmvärlden. De berättar om agenter som arrangerat möten på olika hotellrum, assistenter som slätat över anklagelser och jurister som formulerat tystnadsklausuler. Historierna ger mig min kanske första konkreta inblick i hur makten opererar i världens största underhållningsindustri.
Jag blir också mer och mer fascinerad av granskningens paradox. Under flera månader har reportrarna arbetat med att avslöja något som i filmvärlden verkar ha varit allmänt känt. Ändå är Hollywood i chock.

I en video från 2005 intervjuas Courtney Love på röda mattan. När reportern frågar om hon har något tips till yngre kvinnor i branschen mumlar hon först att hon kommer att åka fast för förtal om hon svarar. Jag har aldrig tidigare hört Courtney Love sänka rösten i tvekan. Så säger hon, hastigt: ”Om Harvey Weinstein bjuder in dig till en privat fest på the Four Seasons – gå inte dit.”
Och jag ser hur värden för Oscarsgalan 2013 riktar sig till de nominerade i kategorin Bästa kvinnliga biroll med orden: ”Grattis. Nu behöver ni inte längre låtsas att ni är attraherade av Harvey Weinstein.”
Skämtet är simpelt men publiken reagerar med den sortens plötsliga och ofrivilligt höga skratt som uppstår när någon kommit åt en sanning som både är förbjuden och välbekant. Just därför stämmer inte påståendet om att en tystnad äntligen har brutits. Harvey Weinstein framstår som en av filmvärldens mest omtalade personer. Berättelser om den mäktiga producentens övergrepp har cirkulerat i årtionden, och viskningarna och ryktena verkar ha skapat en särskild spänning kring hans person. Vad som händer nu är att de tidigare vaga konturerna av hans offer börjar få verkliga ansikten och kroppar. Men framför allt att människor reagerar. Nyheten sjunker ovanligt nog inte undan.

Jag och två kvinnliga kollegor chattar om att vi borde göra ett stort reportage som uppmärksammar situationen i den svenska kulturvärlden. Vi diskuterar också några av de offentliga personer som vi hört övergreppsrykten om. Men jag är tveksam till att börja undersöka dem och det är i första hand en fråga om makt: de är inte tillräckligt inflytelserika. I chatten skriver jag att en granskning som den av Weinstein inte skulle vara möjlig i Sverige. Här finns inga stora pengar och de olika branscherna är så små att alla mer eller mindre känner varandra. Jag kan inte föreställa mig att en enskild person skulle kunna begå övergrepp på ett så systematiskt sätt. Ingen i den svenska kulturvärlden har heller ett nätverk som går att jämföra med de tunga namnen i Hollywood. Ingen här skulle kunna stå skyddad av den sortens fantastiska och monumentala struktur.

Tre dagar senare – och ett dygn innan Jean-Claude Arnault dyker upp i mitt huvud – har kulturredaktionens nyhetsgrupp sitt dagliga morgonmöte i sofforna. Vilka andra vinklar skulle vi kunna göra på det amerikanska avslöjandet? Vi börjar prata om svensk offentlighet och alla är överens om att övergrepp förstås förekommer också här. Men ingen av de fem manliga reportrarna har hört talas om några
konkreta exempel. De skulle inte kunna nämna en enda anklagad förövare. Jag lyssnar med stigande förvåning. Jag har aldrig tänkt på att många av de män som teoretiskt förstår problemet saknar den verkliga kunskapen. Att de inte bär på berättelserna. Att de rör sig på samma gator och i samma kontorslandskap men med en annan och begränsad blick. Som om de erfarenheter jag och andra berättat om hör till en parallell och undre värld.
Till slut börjar jag och mina två kvinnliga kollegor att nämna namn. Inte omedelbart. Men när alla är på väg att resa sig från mötet säger vi för- och efternamnen på ett par av de män som vi har hört talas om. Hashtagen #metoo har ännu inte lanserats, och vi säger dem mer som ett jämkande av verkligheterna. Ändå gör det något med mig att höra oss uttala deras namn högt. Jag känner mig smutsig och klarvaken.