Skrev roman om folkmordet i Rwanda: ”Det kunde vara jag eller du som mördade”

Över 800 000 människor mördades i vår tids värsta folkmord efter förintelsen, det som skedde i Rwanda 1994.  Nu sätter Jörgen Gassilewski ord på skulden i oss alla i Augustnominerade boken Hastigheten. 

Jag ska dricka ett glas vatten. Du har inte druckit något på tre dagar. Tror jag i alla fall. Du är riktigt törstig. Du håller i glaset. Läpparna mot kanten. Och så dricker du. Det gör ont. I magen. I munnen. I halsen.

Marie-Louise är nitton år och en förintelse äger rum runt henne, hon är en del av den. Marie-Louise mördar grannflickan och begraver henne levande en ofattbar handling som, där och då, är normal.
Det kunde vara jag, du, vi.
Boken heter Hastigheten, handlar om folkmordet i Rwanda 1994, och är skriven av den svenske författaren Jörgen Gassilewski. Anledningarna till att den blivit till är många, precis som drivkrafterna och konflikterna inom honom själv under en lång och bitvis smärtsam skrivprocess.

– Panikkänslan över att ”har jag rätt att skriva det här” har varit en daglig motor. Jag har varit i ett slags paniktillstånd, som nersläppt, säger Jörgen Gassilewski.

Tänkte använda collageform

Hastigheten utspelar sig under april till juli 1994. Huvudpersonen Marie-Louise är tutsi och romanen följer hennes liv tillsammans med cykelreparatören Félicien, som är hutu. I distriktet Nyamata där de bor ska fem av sex tutsier komma att dödas av sina hutugrannar, och efteråt ställs Marie-Louise inför rätta.
Jörgen Gassilewskis förra roman som också var hans första efter många år av poesi och bildkonst, Göteborgshändelserna, är en kartläggning av skeenden under EU-toppmötet i Göteborg 2001.

– Då använde jag en slags collageform med många rättegångsprotokoll, mediatexter och liknande. Jag preparerade dem och hade en fiktiv huvudperson som rörde sig i det här landskapet.
Från början var Hastigheten tänkt att presenteras med samma grepp, men ju längre in i arbetet Jörgen kom, desto mer omöjligt kändes det.

– Till slut kom jag till att jag måste ägna mig åt att skapa en så mångfacetterad personlighet som möjligt, också för att det här förutom att vara en historia om Rwanda också är en historia om envar.

Fruktansvärd ignorans från västvärlden

Identifikationen med 19-åriga Marie-Louise är det som gör berättelsen fruktansvärt stark: hon är en vanlig människa, lika ond eller god som alla oss andra, och gör de här sakerna.
Insikten att hon behövdes blev en vändpunkt, och 2011 kasserade Jörgen Gassilewski ursprungsmaterialet han tidigare hade jobbat med i fem år, för att plocka upp ett nytt pussel.

– Så det har tagit mig fyra år att skriva slutversionen av boken, men mitt arbete började redan när folkmordet skedde 1994.
Han kände då en enorm indignation över västvärldens ignorans.

– Media skrev ungefär tio gånger mer om Kurt Cobains självmord än de här 800 000 mördade människorna som reducerades till notiser om ett ”stamkrig i Afrika”. Det var i själva verket nutidens Holocaust, så reaktionen var oerhört skrämmande.
Hans indignation var ett incitament till boken. Det andra bildades när han träffade människor som efter folkmordet hade flytt till Sverige. Då började researchen. Han fördjupade sig i dokument, nyhetsrapportering och böcker. Löpande, vilande.

Perspektivflyttning illustrerar skuldfrågan

Perspektivet i boken skapar en desorientering hos läsaren – det växlar mellan ”jag”, ”du” och ”man”, och det tar en stund för läsaren att vänja sig. Precis som det gjorde för författaren själv.

– Jag ville upprepa desorienteringen som huvudpersonen också måste känna. Att man inte vet var man är. Det kändes som en viktig sak. Det har också med skuldfrågan att göra. Att gå in i ett ”man” innebär också att identifiera sig med ett ”vi”: man går upp på morgonen, man går till jobbet, man går till fabriken. Man sköt dem. Man mördade.
Man försöker gömma sig bakom ett kollektiv. Genom att vrida perspektiven kan författaren låta huvudkaraktären parera skuldfrågan och bli en sorts främling för sig själv.

– Den okronologiska formen är också en del av det, det hade blivit fel om jag skrev en historia från a till b.
Boken hoppar alltså i tiden och slutar med en bröllopsscen som skedde långt tidigare.

– Det hade att göra med att jag vill få fram att livskänslan hos personen är samma som för vem som helst av oss. De är ofta så att en bok slutar med det fatala, döden. Och då blir det en dom över den personen, ett slags reducering som också är problematisk. Det är mycket vardag i boken innan våldsamheterna kommer in – och det är där verkligheten är förankrad och känslan av liv skapas, förklarar Jörgen Gassilewski.

Använder unikt litterärt grepp

Hastigheten är indelad i två delar, där den första är vardaglig och den andra till största delen består av rättegångar. I mitten av boken finns ett helt nytt och unikt litterärt grepp som får läsaren att sticka upp huvudet ovanför ytan och hämta andan – i korta stycken sammanfattas vad som hänt i varje kapitel och vad som kommer att hända sedan.

Det är den tjugofjärde februari nittonhundranittiofyra och Marie-Louise är på bron över Nyabarongofloden. På gränsen mellan Bugeseradistriktet och Kigalidistriktet är en vajer uppspänd över vägen. Marie-Louise visar sitt identitetskort och får ett slag i ansiktet.

– Delen i mitten gör boken lite mer lättillgänglig, effektfullt. Det gäller att hantera desorienteringen, för det finns inget egenvärde att förvirra läsaren. Dessutom är jag förtjust i den gammaldags typen av kapitelrubriker där det berättas vad som ska hända härnäst.
När Jörgen Gassilewski skrev Hastigheten hade han inte varit i Rwanda, vilket kändes viktigt och blev en slags drivkraft i processen.

– Jag ville inte kolonisera landet genom att åka dit innan jag började skriva, just för att markera att det är fiktion. Samma frågor som efter förintelsen dök upp: vem har rätt att beskriva sådana här saker och på vilket sätt? Och hur kan fiktionen bidra?

Kom oväntad respons

Svensktalande rwandier och burundier har fått läsa manuset, och de har sett opartiskheten i boken som den största kvaliteten – att den inte tar ställning för den ena eller andra befolkningsgruppen.

– De menade att också utländska skildringar av den här konflikten har haft en tendens att ta ställning, vilket har skapat en slags förvrängning av skildringen. Deras synpunkter om opartiskhet var något jag inte väntat mig, säger Jörgen och resonerar vidare:

– Har man anknytning som ”berättigar” en till att skriva om en händelse innebär det ett riskmoment i sig. Bristen på överblick och rörlighet kan påverka precisionen och vem som har skrivit blir det viktiga istället.
Att välja flera perspektiv, som Jörgen Gassilewski gör, ger helt enkelt boken en bredare betydelse. Hastigheten handlar om oss alla.

I våras besökte han till slut landet, reste runt och träffade många människor, unga och gamla, människor som var med under folkmordet och de som var för unga för det. Besökte minnesplatser, talade med författare, forskare och vittnen.

– Det är ett oerhört vackert land och idag väldigt ordnat, en stark kontrast mot grannlandet Kongo. Men såren finns kvar.

FAKTA: Folkmordet i Rwanda

Folkmordet i Rwanda begicks på mer än 800 000 människor av folkgruppen tutsier och de hutuer som motsatte sig folkmordet. Det pågick från den 6 april 1994 till mitten av juli samma år. De ansvariga för detta folkmord anses främst ha varit hutuer, ledda av det kristdemokratiska regeringspartiet MRND och hutunationalistiska milisgrupper som stöddes av ledande personer inom regeringen och militären.
(Wikipedia)