Vad: I Hägrings tolv noveller ser Oline Stig med skärpa och roat överseende på människors ofullkomligheter.

Handling: Berättelserna vindlar sig fram, börjar i en ända av tillvaron och fortsätter i en annan. Ibland kan ett helt liv fångas in på några sidor. Gemensamt för Oline Stigs berättelser är att de på ett eller annat sätt handlar om identitet – hur människors vilja, önskningar och förväntningar påverkar vad de ser hos andra och sig själva. Vem är du och vem är jag?

Om författaren: Oline Stig debuterade 1999 och har sedan dess gett ut både novellsamlingar och romaner. Hägring utkommer i februari 2017.

En novell ur Hägring av Oline Stig: 
Simona och hästarna

Det regnade alltid när vi cyklade till stallet. Jag minns inte en enda dag med sol. Jag minns leran som flög upp på mina beigea ridbyxor och gjorde dem gråprickiga ända upp på låren, och motvinden och uppförsbackarna. Först den efter kyrkan, sedan den efter kohagen. En dryg mil på slingrande grusvägar, det gick inga bussar. Ibland cyklade jag med Stina men oftast med Simona. Hon var storvuxen, fet tyckte många, och sju år äldre än jag. Hennes hår var blekrött och tjockt och räckte ända ner till rumpan. Hon brukade ha det uppsatt i en svans, men när vi cyklade hände det att snodden trillade av och det stora, röda håret fladdrade i vinden som ett segel. Jag tyckte om Simona. Hon var tystlåten men väldigt seriös. Hon visste allt om hästar fast hon aldrig haft någon egen. Hon visste saker om livet också, sådant jag inte hade en aning om. Jag litade på Simona.

På ridskolan, där vi träffades för första gången, brukade folk skratta bakom hennes rygg. Fast egentligen skrattade de mest åt hennes mamma Ingalill, som körde henne dit i sin rostiga gamla folka och sedan satt i sadelkammaren och löste korsord tills Simona hade mockat och ryktat klart och ville åka hem. I början hade Ingalill virrat runt i stallet och haft synpunkter på det ena och det andra, men en dag gick hon av misstag in i en av unghingstarnas boxar och var nära att bli ihjälsparkad, hoven träffade boxväggen en decimeter ovanför hennes huvud, och efter det förbjöd Simona henne att sätta sin fot bland hästarna. Ingalill lydde henne. Hon såg lustig ut, som en liten tomtenisse med det gulblonda håret som stod åt alla håll. Det var svårt att förstå att hon var Simonas mamma. Om det inte vore för alla rynkorna i ansiktet skulle man tro att hon var hennes barn. Hon var liten och tunn och nådde Simona knappt till axlarna. Hon hade respekt för Simona. Alla hade respekt för Simona. Det skvallrades en massa, men ingen vågade säga emot henne. Det var Simona som bestämde, så var det bara. Om hon bad oss att slänga ner höbalar från loftet gjorde vi det. Om hon bad oss att mocka alla boxarna i privatstallet gjorde vi det. Jag vet inte vad det var som gav Simona hennes auktoritet. Om det var hennes ålder eller hennes sätt att framföra sina order, med den där släpiga, mörka rösten, som nästan lät som en vuxen mans. Eller om det hade att göra med att hon kände Arne, ridläraren. Kanske allt sammantaget. Arne var liten och flintskallig och en riktig idiot. Men eftersom det var han som bestämde vilka i stallet som fick rida gratis på söndagar, höll man sig väl med honom. Och eftersom han hade utsett Simona till sin mellanhand, höll man sig väl med henne. Det var hon som varje fredag satte upp listan på anslagstavlan med namnen på dem som fick rida söndagstur, efter att ha konfererat med Arne.

Det gick historier om Simona och Arne. Det sas att de hade ett förhållande. Det sas att Arne var masochist och gillade när Simona låg ovanpå honom så att han nästan kvävdes. Och att hon brukade binda honom med longerlinan. I vissa av historierna var Simonas mamma också med på ett hörn. Det sas så mycket. Om Simona och hennes mamma berättades det att de var så fattiga att de åt kattmat. Och att Simonas pappa hade blivit förgiftad med arsenik och låg nergrävd i deras trädgård. Stalltjejer hade onekligen livlig fantasi. Jag lyssnade på skvallret med ett halvt öra. Jag beundrade Simona och ville gärna bli hennes vän. Mitt största bekymmer under den här tiden var att hästen som jag var skötare åt, Castello, hade en svår svampinfektion i högra framhovens mjukdelar, de runda kullar baktill som kallas för ballar. Jag slösade alla mina veckopengar på dyra krämer och liniment men ingenting hjälpte. I detta var Simona min bästa rådgivare. Hon var oerhört kunnig och påläst och tipsade om olika kurer. Varje dag hjälpte hon mig att titta till hoven och meddelade Arne om det såg för illa ut och Castello var tvungen att vila från lektionsridningen. Min och Simonas kontakt var formell och helt koncentrerad på hovproblemet. Jag tror inte ens att hon visste vad jag hette. Jag höll upp benet när hon inspekterade. Hon stod så nära att jag kände hennes dofter, en blandning av svett, rök och kamomillschampo.

Vändpunkten i vår relation kom när Ingalills bil gick sönder och Simona blev tvungen att cykla till stallet. Vi hade samma tider. Jag sprang hem efter skolan och slängde på mig stallkläder och brukade komma iväg vid fyra. Det var samtidigt som Simona brukade dyka upp bakom kyrkan i sin militärgröna regnkappa på den gamla cykeln som lät som ett tröskverk. De första dagarna höll vi oss på behörigt avstånd utan att låtsas om varandra. Men efter en vecka var det som om Simona kapitulerade, hon nickade till hälsning och slog följe.

Jag greps av en sprudlande lyckokänsla, som sockerdricka i kroppen. Duggregnet och motlutet gjorde mig ingenting, benen trampade av sig själva. Men jag öppnade inte munnen, jag tänkte inte göra bort mig.

Det var Simona som började prata efter några dagars tystnad. Plötsligt svängde hon av från vägen och körde rakt ut i vetefältet. Det gick en gång mitt i säden, bred nog för en traktor.

»Vi tar en genväg«, sa hon.

Det gick inte så bra att cykla på åkern, vi hoppade av cyklarna och ledde dem.

»Är du säker på att det här är närmare?« vågade jag fråga.

Simona ryckte på axlarna.

»Det ligger en gård här borta som jag vill kolla upp«, sa hon.

Sedan stannade hon och tände en cigarett. Hon bjöd mig och jag tvekade men ville inte riskera att börja hosta.

Det fanns så mycket jag ville fråga, men nästan alla frågor hade att göra med sådant jag hört om Simona. Konstiga rykten. Det senaste jag hört var att hon höll på att utbilda sig till läkare. Att hon gjorde sin praktik som kirurg och stod och skar i människor hela dagarna. Men det var Grodan som hade berättat det och nästan ingenting hon sa var sant.

»Jobbar du på sjukhuset?« frågade jag.

Simona nickade.

»På operationen«, sa hon. »Jag sprutar salarna rena från blod med högtryckstvätt.« Hon drog ett bloss på cigaretten och gjorde en grimas.

»Ett jävla skitjobb, men bra betalt. Nattskift.«

Så var det. Det fanns ett korn av sanning i nästan alla historier om Simona, men de var grovt förvrängda. Och ibland överträffade verkligheten fantasin.

Det var till exempel ingen som kände till hur långt Simona var beredd att gå för att rädda nödställda djur. Eller att hon visste hur man hanterar ett hagelgevär. Det visste inte jag heller. Men allt det där uppdagades på våren, nu var det fortfarande höst.

Den fuktiga dimman låg i slöjor över fälten och när åkern tog slut kom vi till en liten bäck. Vi ledde cyklarna över en träbro och kom till en hage där två hästar stod och hängde. De var ganska små, såg ut som D-ponnyer, och var grå i pälsen av intorkad lera. Det fanns inte mycket gräs i hagen, den bestod mest av lerpölar och spillning. Lite längre bort låg ett rött plåtskjul, som förmodligen tjänade som stall. En av hästarna lyfte på huvudet som för att hälsa på oss. Jag satte mig på cykeln. Det hade börjat skymma och vi måste skynda oss om vi skulle hinna fram till stallet innan det mörknade. Men när jag skulle börja trampa tittade jag på Simona som stod kvar vid hagen och iakttog de två hästarna med kisande ögon.

»Ska vi åka, eller?« sa jag.

»Dom är vanvårdade«, sa Simona.

»Vem är det som äger dom då?«

Simona pekade med tummen på ett hus som låg halvt dolt bakom de höga pilträden. Det var en vit mexitegelvilla med en enorm parabolantenn på taket.

»Det är Helge Jansson«, sa Simona. »En riktig jävla djurplågare.«

»Man kanske kan anmäla honom«, sa jag.

Simona ryckte på axlarna. »Vi kan inte bara lämna dom så här«, sa hon. »Jag tänker i alla fall stanna. Gör som du vill.«

Så kom det sig att vi började ta hand om Helge Janssons hästar. Vi arbetade i skydd av mörkret. Först åkte vi till ridskolan och gjorde vad vi skulle, sedan tog vi omvägen förbi hagen på hemvägen. Det var vår svurna hemlighet och den där tiden var utan tvekan den lyckligaste i mitt tolvåriga liv. Vi stoppade ryggsäckarna fulla med ryktdon och havre. Simona snodde två pannlampor och ett par splitternya grimmor i röd nylon från privatstallet. Hästarna lät sig villigt rengöras, särskilt när vi lockade dem med havre. Vi band fast dem på baksidan av det lilla skjulet så att inte våra pannlampor skulle synas från huset. Jag tog hand om den minsta som visade sig vara en fux när jag borstat bort all lera; Simona tog den större, lite nervigare hästen, som var helsvart och som Simona bestämt hävdade var en hingst. Vi döpte dem till Hero och Artemis. Artemis var det vackraste hästnamn jag visste och Simona okejade det. Efter några dagar sa hon att vi borde rida dem. Alla hästar mår bra av att ridas, hävdade hon. Jag var tveksam men vågade inte protestera. Vad visste vi, de kanske inte ens var inridna? Nästa dag plockade Simona med sig två träns från ridskolan. Jag höll i hennes ben som stöd när hon hoppade upp på Hero, hon var tung men vig, hon svingade det andra benet över hästryggen i en elegant båge. Själv klättrade jag på staketet för att ta mig upp på Artemis.

Vi red barbacka i mörkret. Vi hade tagit av oss pannlamporna men ögonen vande sig snabbt. Simona tog täten och röt åt Hero när han konstrade och hoppade till för skuggor och fåglar som flög upp från snåren. Bakom pilträden lyste de två fönstren i Helges villa som ondskefulla ögon. Den första tiden höll vi oss till hagen, men en kväll i oktober när det var månsken öppnade Simona grinden och red ut. Jag följde efter med hjärtat i halsgropen. Tänk om hästarna skulle börja skena! Tänk om Simona skulle kastas av och skadas. Konstigt nog oroade jag mig inte för egen del, min enda skräck var att lämnas ensam. Månen lyste över stubbåkern och färgade den silvervit. Simona och Hero satte av i galopp över fältet, jag red upp jämsides och skrattade i fartvinden. Vi var oövervinnerliga. Vi var bäst i världen, yes, yes, yes!

Det var den enda öppna glädjeyttringen jag minns. Vårt hemliga uppdrag var annars högst seriöst. Vi arbetade under tystnad. När vi någon gång pratade handlade det om hästarna. Om deras temperament och allmänkondition, deras hovar och päls. Simona menade att de var undernärda och tyckte att vi skulle öka på havren, jag var osäker. Egentligen tyckte jag inte att de var magra alls. Förutom att de var leriga undrade jag om de var så vanvårdade som Simona hävdade, men det vågade jag inte säga. Jag var livrädd att tiden i vår hemliga hage skulle ta slut, att hon skulle tröttna på mig och inviga någon annan i uppdraget. Stina hade börjat undra varför jag jämt stannade med Simona och inte följde med när de andra cyklade hem.

Sedan kom vintern och allt tog slut. Det gick inte att komma fram till hagen över fältet för all snö. Att ta bilvägen till Helges villa skulle ta allt för lång tid och var dessutom för riskabelt. Vi prövade att pulsa över fältet en kväll, cyklarna ställde vi vid vägen, men när vi kom fram till hagen var klockan redan nio och när vi var klara med hästarna hade vi hela vägen att gå tillbaka igen. Det här var före mobiltelefonernas tid, mina föräldrar blev galna av oro och ringde polisen och gav mig stallförbud i en vecka när jag till slut dök upp vid elva. Det blev ohållbart. Men det konstiga var att Simona bara ryckte på axlarna.

»Vi gjorde vad vi kunde«, sa hon.

Och sedan försvann hon från stallet i två månader. Det gick rykten förstås, som alltid om Simona. Någon sa att hennes mamma tagit livet av sig. Någon annan påstod att Simona blivit ihop med en kille som var kriminell och följt med honom på stöldturné. Grodan sa att hon hade sett henne på Konsum och att hon hade blivit mycket smalare och färgat håret svart.

Det sistnämnda var sant. Efter tre veckor bestämde jag mig för att hälsa på henne. Jag letade upp hennes nummer i telefonkatalogen och ringde först men fick inget svar. Hon bodde i ett område som hette Granberget, en bit utanför stan. Jag tog bussen dit eftersom jag var osäker på om jag skulle hitta på cykel.

Simona och Ingalill bodde på fjärde våningen i ett grönt hyreshus. Jag hade repeterat för mig själv vad jag skulle säga och hade det till och med på en liten fusklapp i fickan om jag skulle komma av mig.

»Hej. Jag har hälsningar från alla på ridskolan som undrar varför du inte kommer dit. Om du är sjuk hoppas vi att du snart blir frisk. Alla saknar dig jättemycket, särskilt hästarna.« Den sista meningen var jag inte riktigt nöjd med. Det lät lite som om hästarna saknade henne mer än människorna, vilket säkert var sant, men det var kanske inte så kul att höra. Den enda människa som saknade henne i stallet var nog jag och kanske Arne, men det var heller ingenting jag kunde säga. Arne hade inte frågat efter henne, han pratade inte i onödan med oss stalltjejer, men ibland efter lektionerna såg jag honom stå och röka utanför ridhuset och se ovanligt sammanbiten ut med blicken långt i fjärran, som om han funderade på något viktigt men olösligt problem. Jag antog att det var Simona.

Hon såg helt annorlunda ut än sist vi sågs. Håret var mycket riktigt svart och kläderna också. Den långa, bylsiga tröjan nådde henne till knäna och tightsen under hade ett hål på smalbenet. Hon släppte in mig utan ett ord och jag kom helt av mig i mitt inövade tal. Lägenheten var liten och luktade rök. Genom en halvöppen dörr i den smala hallen skymtade jag en obäddad säng. En radio hördes på låg volym. Simona stängde dörren och öppnade den mittemot. Hennes rum var märkligt kalt, en säng och ett skrivbord bara. Fönstret vette ut mot gatan och på väggen hängde en anslagstavla med några foton på hästar. Ett av dem på Hero, såg jag när jag gick närmare. Men det konstiga var att det måste ha tagits för flera år sedan, Simona stod bredvid honom och log med kortklippt hår och Hero hade både sadel och träns.

»Är det där Hero?« frågade jag.

»Klart det inte är«, sa Simona och satte sig på sängen.

Det var sant att hon hade blivit smalare. Mest syntes det i ansiktet, kinderna var inte lika runda. Och hon såg trött ut, som om hon inte hade sovit på länge.

»Varför kommer du inte till stallet?« frågade jag.

»Har ingen lust«, sa Simona.

Sedan satt vi tysta. Ingalill höjde ljudet på radion. Det var Melodikrysset som spelade Don’t cry for me Argentina. Simona satt och pillade på sina naglar och efter en stund tänkte jag att det var bäst att jag gick.

»Han har skickat dom till slakt«, sa hon när jag stod i hallen och hade tagit på mig jackan. Hon sa det lågt och tonlöst, som om hon sagt att det skulle börja regna eller något.

»Va?«

»Helge Jansson har sänt Hero och Artemis till slakt«, sa hon långsamt och överdrivet tydligt, som om jag inte förstod svenska.

»Hur vet du det?« viskade jag.

»Jag vet det bara«, sa Simona kort.

»Varför?« viskade jag.

»Han orkade väl inte ta hand om dom. Han ska stycka av marken. Och dom var för gamla för att säljas.«

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kunde knappt andas. Jag ville skrika, men kunde inte. Kunde ingenting. Jag gick ut och stängde dörren och lät benen ta mig hem. Gick hela vägen från Granberget i snöglopp och dimma. Hata Helge, sjöng det i mitt huvud. Hata Helge, hata Helge, hata Helge.

I mina ögon var Simonas handlande modigt. Hon gjorde vad som måste göras, tänkte jag. Hon gjorde vad varje människa med känslor skulle göra om de bara vågade. När folk kallade henne galen och sa att hon saknade impulskontroll, teg jag. Men när polisen kom till stallet den där måndagen i maj och frågade om jag visste var Simona Jansson var, sa jag att jag inte hade en aning. Verkligen ingen aning.

Kvällen innan hade hon kommit cyklande i flygande fläng och genskjutit mig just före avtagsvägen till hagen. Hon hade kommit tillbaka till stallet i februari, men oftast i bil tillsammans med Ingalill, som var knäppare och mer pratglad än vanligt, orden sprutade ur henne så fort hon kom in i stallet, därför lät Simona henne vänta i bilen istället för i sadelkammaren. Folk sa att Ingalill var sinnessjuk, jag hade ingen aning.

I alla fall, nu kom Simona cyklande. Utan att fråga om jag ville följa med svängde hon in på fältet. Jag cyklade efter. Det låg fortfarande tjäle i marken så det gick fint att trampa även om det skumpade. När vi kom fram till den tomma hagen gick Simona in i skjulet. Jag blinkade för att inte börja gråta. Det var så fruktansvärt sorgligt att se hagen utan hästarna. När jag blundade såg jag deras döda kroppar och slakteriets blodiga väggar. Och Simona som spolade dem rena med vattensprutan. När hon kom ut från skjulet hade hon ett gevär i ett band över axeln. Hon log och såg ut som en glad jägare.

»Är det ditt?« stammade jag.

»Klart att det inte är mitt«, sa Simona. »Ska vi gå upp och prata med Helge?«

Det satt en hästsko på dörren som man lyfte på för att knacka. Jag försökte men det lät för svagt. Simona greppade tag i hästskon och bankade.

Det var hans fru som öppnade, en blond kvinna med hjärtformat ansikte och vit blus, och när hon började skrika svek mitt mod. Simona siktade med geväret mot henne och frågade efter Helge, jag sprang och gömde mig under yttertrappan. Det låg en massa leksaker där, spadar och hinkar och en uppblåsbar krokodil som hade tappat nästan all luft. Bakom huset låg en bassäng utan vatten.

När polisen förhörde mig efter tre dagar kunde jag med rent samvete säga att jag varken hade sett eller hört något. Utom skotten och ljudet av glasrutan som krossades.

Simona hade siktat och skjutit på vardagsrumsfönstret så att det gick i tusen bitar. Tre skott.

Det var det enda jag hörde, upprepade jag. Men jag talade inte riktigt sanning. Efter skotten hörde jag någon som ropade: »Simona för helvete, lugna ner dig!« Var det Helge? Det var så konstigt, jag fick inte ihop det.

Simona fick villkorlig dom och samhällstjänst. När domen var avkunnad stod det om det i tidningen. »Dotter hotade sin far till livet«, var rubriken. Längre ner i artikeln berättades det att hennes föräldrar var skilda sedan fem år och att skilsmässan hade följts av en vårdnadstvist om dottern. Jag slutade läsa. Det kanske var en förklaring men det verkade inte viktigt. Det förändrade inte min inställning till Simona. Jag stod helt på hennes sida. Jag förstod inte varför hon måste straffas. Hon gjorde vad varje människa med känslor skulle göra om de bara vågade. Det var skrämselskott. Ingen hade dött. Utom våra älskade hästar som Helge hade slaktat.