Sara Gordan i samtal om Natten: ”Tonåren är en kris även för föräldern”

Natten är en sorglig och berörande roman om svårigheten i att vara mamma till en dotter i tonåren som vill frigöra sig. Men det är också en roman där både ljuset och mörkret kommer igen, just som natten och dagen. En roman om upprepningen i det.

Så här beskriver Sara Gordan själv sin roman.

— Mamman i boken och hennes tonårsdotter går igenom en relationskris. Delvis bygger romanen på saker jag själv varit med om, men precis var gränserna går för vad som är fiktion behöver man inte veta som läsare, tänker jag. När jag skrivit har jag tänkt att man ofta talar om tonåren som en kris för tonåringen, men det är också en kris för föräldern. När tonåringen vill slå sig fri måste man som förälder avväga när det blir farligt; när man ska gripa in. Och vad händer om det inte hjälper?

Dottern i romanen tycker att hon klarar mer än vad hon gör och relationen går i spinn. Mamman börjar jaga sin frånvarande dotter men avståndet dem emellan växer. Eftersom dottern har diabetes utsätter hon sig för direkt fara när hon försvinner iväg på sina äventyr i natten.

— Den här romanen är skriven helt och hållet från mammans perspektiv och på så sätt kanske inte helt schysst. Men den oro som hon upplever för sin dotter är monumental.

I boken finns ett väldigt mörker. Du skriver: Natten hänger svart utanför, det är som att den aldrig tar paus, dagarna är bara tillfälliga glimtar i det stora mörkret. Hur ska man på bästa sätt tampas med nattens mörker?

— Genom att härda ut. Jag tror den enda trösten är tiden. Det kan inte fortsätta vara mörkt precis hela tiden. I boken blir det ljusare. Hon höll ut.

Mamman i boken försöker skriva en avhandling om upprepning i litteraturen. Kan man säga att upprepning också är tema i din roman?

— Ja, i högsta grad. Dels finns upprepningen med i hur romanen är skriven och dels finns den existentiella natten som upprepas gång på gång. Det som är intressant är att varje gång något upprepas är det på samma gång nytt. Jag är förtjust i den paradoxen. Berättarens tankar är också väldigt upptagna vid känslan av upprepning, när hon undrar hur det bara kan fortsätta hända så eländiga saker i hennes liv.

Många har uppmärksammat det vackra omslaget på din bok. Vad är dina tankar om romanens formgivning?

— Den är så snygg. När min förläggare först frågade hur jag ville ha omslaget svarade jag att jag den ska vara vacker. ”Definiera vacker?” sa hon då. Och nu har ju Sara Acedo har gjort en otroligt vacker bok.

Ibland förekommer ett indirekt läsartilltal i romanen. Berättaren kommenterar sitt berättande med brasklappar som ”nej, nu idealiserar jag” och riktigt så var det nog inte. Hennes minne sviktar också till följd av krisen hon genomlever. Var det en medveten berättarstrategi?

— Jag blir nästan förvånad när du säger det, men du har rätt. Jag har velat skriva om hur subjektivt minnet är. Till exempel när man ska minnas ett gräl man haft och knappt kan komma överens om vem som sa vad. Det här understryker ju att det är fiktion och en persons tankar kring olika minnesfragment.

Något som återkommer i boken är läsandet och framför allt hur mamman ibland saknar förmågan att läsa. Hur hänger läsandet och skrivandet ihop för henne? 

— Hon jobbar, just som jag, på en författarskola. Läsandet är alltså hennes yrke, det hon känner sig trygg med, det är hennes liv. Så när hon tappar förmågan att läsa blir det katastrofalt. Det blir helt tomt och tyst, och hon blir rädd att läsförmågan aldrig ska komma tillbaka.

Har du själv erfarit det?

— Ja. Och det fina är hur jag kommit att älska litteraturen ännu mer när jag sen återfick kapaciteten. Jag är dagligen tacksam för att jag kan läsa och att det finns böcker.

Läsandet och skrivandet har alltid betytt mycket för dig. När visste du att du ville bli författare? 

— Jag bestämde mig när jag var… typ sju år gammal. Men jag minns när jag var utbytesstudent i Liverpool, på den tiden läste jag ekonomisk historia och var inställd på att arbeta med bistånd. Jag tänkte att jag skulle skriva sen när jag var pensionär. Men då sa jag till mig själv: Hallå. Jag är 24. Jag kan ju inte spara det jag vill göra tills jag är pensionär. Så jag hoppade av. 

Vilken är den viktigaste insikten om skrivande du förmedlar till dina elever? 

— Att man blir aldrig bättre en författare än vad man är läsare. Läs, läs, läs, allt — högt och lågt. Om du inte har litteraturen lagrad i dig har du för lite språk att skriva med. Att läsa är egentligen mycket viktigare än att skriva. Det här kanske jag inte borde säga, men ägna hellre ett halvår åt att läsa än åt att gå en skrivarkurs.

Berätta hur det går till när du skriver!

— Det har varit väldigt olika för olika böcker. Mina första två böcker var väldigt intuitiva, jag liksom nynnade fram dem. Min andra bok, Uppställning med albatross, byggde helt och hållet på associationer, som ett surrealistiskt experiment.

— Natten är mycket mer strukturerad. Jag hade försökt skriva boken som dikter, prosadikter, till och med försökt dansa den. När jag väl började i den nuvarande formen hade jag berättelsen så färdig i mig att jag kunde göra en struktur och hålla mig till den.

Vad är dina rutiner i en skrivandeprocess?

— Eftersom jag jobbar deltid och frilansar har jag ofta möjligheten att skriva när jag har ”flow”. Jag går mycket på dagsform, men det kan förstås straffa sig när jag har deadline på någon översättning eller har en period där jag undervisar mycket. Till slut brukar det gå ihop. Både det jag skriver och det andra jag gör.

En bra skrivdag, blir det tidig morgon då?

— Ja. Om jag kommer igång på morgonen kan jag sitta fram till lunch och sen någon timma till. Efter tre har jag ingen hjärna över huvud taget.

Slutligen: vad hoppas du på nu när boken är ute i världen?

— Att den når fram till de som kan känna igen sig, det vill säga alla som någon gång oroat sig för någon, eller som någon har oroat sig för. Att boken i all enkelhet kan möta dem där de befinner sig.