Nu kommer ”Samtycket”– boken som skakat den franska kulturvärlden

Det är 80-tal i Paris. V bor med sin mamma under takåsarna, i några ombyggda jungfrukammare. Modern jobbar på ett litet förlag som har ingång från gården i deras hus, och V brukar gå dit efter skolan. Hon älskar den här lekplatsen med boktravar överallt och läser tidigt romaner som hon inte begriper sig på. Några år senare, när det där förlaget har stängt igen, blir hon en kväll medsläpad på en middag av sin mamma som då försörjer sig på att korrekturläsa resebroschyrer. Några av landets stora litterära stjärnor är bjudna, men V som är tretton år och vid tidpunkten mest tycker det är jobbigt att umgås med folk, vägrar att gå. Men hon blir övertalad och det är den här kvällen som hon första gången möter G.

När hon träffar Gabriel Matzneff i mitten på 80-talet är han en berömd författare i femtioårsåldern. Han charmar middagsgästerna som ofta skrattar så fort han säger något. Och han lägger genast märke till V. Det är hennes blick han dröjer kvar vid, leende, hon känner det. Aldrig har en man sett på henne sådär, och hon som hyser en så stor beundran för författare blir smickrad. Dagen därpå köper hon en av hans böcker och det dröjer inte länge innan det dimper ner ett brev från honom på hallmattan. Först vågar hon inte svara, men sedan gör hon det. När V nyss fyllt fjorton går hon med på att möta upp honom på Place Saint-Michel och de inleder snart en sexuell relation. De skriver passionerade brev till varandra och på eftermiddagarna väntar han på henne utanför hennes högstadieskola innan de går hem till hans skrivarlya. Hon är förälskad. Upprymd över att en så uppburen man valt just henne.

G har ett rykte om sig att vilja ha sex med unga, ”de under sexton” som han själv formulerat det i en pamflett, och han har under den här tiden redan publicerat flera texter om sina minderåriga erövringar. I takt med att relationen fortgår börjar V förlora sig själv alltmer, snart handlar hela livet om honom. Hon vill inte tro på rykten, men en dag bläddrar hon i några av hans självbiografiska böcker som han sagt att hon inte ska läsa. De är fulla av rader med franska unga tjejer och filippinska pojkar som knappt kommit in i puberteten. En dag ser hon honom dessutom med en annan ung tjej på Paris gator och hon förstår att deras relation inte är så unik som hon velat tro. Sakta bryts förtrollningen och när hon är femton tar hon sig ur förhållandet. År av ångest och panikattacker väntar. Samtidigt fortsätter G att kontakta henne och han publicerar även brev som hon skrivit till honom.

Drygt 30 år senare ger Vanessa Springora, som nu är 48 år och förläggare på det franska förlaget Julliard, ut sin debutroman. Samtycket är en uppgörelse med den man som skadade henne, men också med en tid som gav sitt godkännande. När boken kom ut i Frankrike i vintras fick den en enorm uppmärksamhet och gav upphov till en nationell debatt om sexuella övergrepp på barn. Så sent som 2015 fick Gabriel Matzneff ett litterärt pris, men efter att Samtycket gavs ut har tre av hans förlag slutat ge ut hans böcker och han har åtalats för både främjande av pedofili och våldtäkt av minderårig. Inget av detta var på Vanessa Springoras initiativ.

I en intervju med SVT:s Babel säger hon inte vill ge sken av att hon blev våldtagen eller utsatt för fysiskt tvång. Hon var en vilsen, sentimental och romantisk tonåring som ville bli sedd. Hon blev förälskad i honom och det var hennes eget samtycke som gjorde att hon i många år kände sig skyldig och inte kunde se sig som ett offer.

– Jag vill visa att man inte kan åberopa en omyndigs samtycke. Skillnaden är för stor mellan en vuxen människas psyke och en tonårings. En sexuellt omyndig tonåring och en vuxen är inte jämlika.

I Samtycket skriver hon samtidigt att det inte är åldersskillnaden på 36 år som är det värsta. Hon menar att det hade kunnat vara annorlunda om han hade haft tidigare relationer med jämnåriga, om hon hade varit den första och sista. Undantaget. Men så var det inte, de var så många, och något han hade gjort till sitt levebröd. Både i boken och i intervjun med Babel är Vanessa Springora dessutom tydlig med att göra skillnad på litteratur och verklighet.

– Humbert Humbert i Lolita är pedofil men går inte att koppla till Nabokov. Det är en romanfigur. Det är viktigt att monstruösa romanfigurer får finnas i litteraturen. Men i det här fallet är det en författare som skriver självbiografiskt i första person.

Samtycket är som sagt också en uppgörelse med en tid som gav sitt samtycke. Ett franskt 80-tal som fortfarande var präglat av en 68-mentalitet där man skulle utmana konventioner. År 1977 publicerade exempelvis tidningen Le Monde ett öppet brev till förmån för en avkriminalisering av sexuella relationer mellan vuxna och minderåriga. Det var med anledning av en rättegång och många hyllade författare och intellektuella hade undertecknat brevet, bland andra Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Idéerna fanns även inom högerkretsar.

Att mycket tycktes passera under parollen ”sexuell frigörelse” blir också tydligt i ett tv-klipp från det franska litteraturprogrammet ”Apostrophes” som sändes några år efter att V hade avslutat deras relation. G är då inbjuden för att prata om sin senaste litterära dagbok där han återigen skriver om sina sexuella relationer med minderåriga. ”Nog får man väl ändå säga att ni samlar på småflickor” säger programledaren medan publiken fnittrar roat. Faktum är det bara är en enda person i studion som reagerar. Det är den kanadensiska författaren Denise Bombadier som säger: ”Matzneff skriver att han har analsex med 14-åringar och att de är galna i honom. Visst, småflickor kan bli galna i en herre med litterär glans, precis som fula gubbar lockar småbarn med godis. Matzneff lockar dem med sin berömmelse.”. Efter uttalandet blev hon utfrusen i Paris litterära kretsar och kallad ”bitch” i franska medier. Det skulle dröja många år innan hon fick något medhåll.

Vanessa Springoras roman för tankarna till Matilda Gustavssons Klubben. Det är två mycket olika böcker, men båda skildrar övergrepp i kulturvärlden och har satt ljus på frågan om hur långt man kan gå i konstens namn.

Samtycket ges ut på svenska av Albert Bonniers Förlag den 6 oktober.

Ur Samtycket:

” I många år vankar jag runt som ett djur i bur, upptagen av drömmar om hämnd och mord. Ända tills jag en dag äntligen tycker mig se lösningen, med ens så självklar: jag ska fånga jägaren i hans egen fälla, stänga in honom i en bok.”