Sakta vi gå genom stan – med Niklas Natt och Dag

Nytt år, äntligen. 1794. Skönt. Nu kan vi glömma fjolårets elände och se fram emot att saker och ting återgår till det vanliga. Senaste skvallret nere vid pumpen: Armfelts sammansvärjning är lagd i dagen. Tvålfagre Gustav Mauritz själv må ha flytt landet för att hålla sig gömd i fjärran Neapel, men sin stackars älskarinna Magdalena Rudenschöld lämnade han bakom sig, och nu sitter hon i kurran i väntan på att få beträda schavotten. Du har säkert redan läst några av kärleksbreven? De mest eggande har getts ut som skillingtryck, och för det kan vi tacka baron Reuterholm själv, han unnar folket allt det bästa så länge hans fiender förlorar på det. Och det mest pikanta i historien? Hertig Karl själv var så het på söta Malla R att byxsömmarna höll på att brista varje gång de tog en svängom på hovbalerna. Men hon valde en annan. Nu tar han hennes vackra lilla huvud som vedergällning.

Läs mer: Här hittar du allt om böckerna i Bellman noir-trilogin

Vad sägs om överflödsförordningen, då? Har du hört att de förbjudit färg på gatorna? Bär du annat än grått kommer korvarna sättande och tar dig i örat. Man kan fråga sig vad fan förmyndarregeringen tänker; många har ju ärvt sina enda kläder efter mor och far, och nu måste de köpa nytt istället. Vi har gett året ett namn redan; järnåldern kallar vi det.

Vad mer? Palten Cardell, du vet, han den store med träarmen, har inte ens råd att dränka sina sorger längre. Han sitter nykter och hungrig på krogarna och vaktar dörr. Och hon den nya på Markattan, hon den försvunna dottern som dök upp från ingenstans och inte riktigt ser ut som någon minns henne, hon borde väl föda snart? Magen blir bara större och större, men inget barn blir det. Vaggar som en anka mellan tapp och taffel, gör hon. Man kan tycka att hon borde värpt för veckor sedan. Det där kommer aldrig gå väl, det säger jag bara.

Men nu kan det vara nog med skvaller. Bäst att vänja sig av med det medan tid är: I augusti förbjuder de kaffet också, för att få tyst på alla tungor som sladdrar lite väl lättvindigt nere på Lilla Börsen och på resten av kaffehusen. Ska vi gå en sväng på stan istället? Här bjuds ju något för varje smak och sinne.

Danvikens dårhus
Se där, borta på klippan! Det gamla sjuderiet vid Saltsjöns strand, lika reglementsenligt saffransgult som resten av staden. Där borta sätter vi dårarna bakom lås och bom, dem vi inte kan med att ha rännande bland gränderna till skam och förargelse. Det börjar bli trångbott, har jag hört. En handfull dårar i varje ensamcell, och för att hindra de värsta från att slå varandra sönder och samman bygger man staket av brädlappar mitt genom rummen. I mörkerkamrarna håller de alla dem som franska sjukan drivit till vansinne. Tacka fan för att man slipper se dem; det är idel sadelnäsor och saltfluss. Andra har bättre hopp om tillfrisknande. Som du vet är all galenskap följden av att själen halkat snett i kroppen, och bara genom att tillfoga den sistnämnda en chock svår nog kan vi knuffa allt tillrätta igen. Det är därför vi ympar skabb på dem och sköljer dem med kallvatten om nätterna. Och vem är han, frågar du, ynglingen med blodiga lindor för pannan? Unge Erik Tre Rosor. Ännu ser man på honom att han varit fager en gång, men inte länge till. Vi kom nog i rättan tid. Om nätterna yrar han och erkänner sitt dråp. Men vem kan tro på vad dårar skriker i midnattstimmen?

Stora barnhuset
Vi tar hand om våra små här i staden, och det bara ett stenkast från den plats där Rosenkammaren en gång lockade de sturska till att säga sanningen om sina missdåd, och den som var oskyldig gjorde väl bäst i att ljuga. Lyssna inte på dem som säger att endast en av fem överlever sitt första år i huset. Lyssna inte på dem som påstår att det bara är ännu ett billigt sätt för staten att få snurr på spinnrockarna, och lyssna definitivt inte på dem som ser illa vara i att de som växt sig stora nog ackorderas ut på landsbygden till den som lovar att avkräva kronan lägsta kompensation för deras uppehälle. Det där är bara jakobinsladder. Allt är väl i den bästa av världar.

Baggensgatan
Vi var här en sväng sist också, tror jag bestämt? Behovet pockade väl, inte sant? Här är all sig likt. I jungfruburarnas fönster sitter nymferna i motljus om natten och visar upp sig som vår herre skapade dem. När de väl har kläder på sig står överflödsförordningen inte direkt högt i kurs heller, vill jag lova, för stadsvaktens galanta herrar är män av kött och blod som alla andra, och säger inte nej till rabatterade priser i gengäld för fördelaktig särbehandling. Och vilka namn de har sedan, nattfjärilarna! Lilla Lammet, Tyskbrunnen, Finska Blomman…

Riddarholmstorget
Vad är det för timmerhög där borta, undrar du? Det är där som Rudenschöldskan ska schavottera. Adelsflickor är ju på tok för fina för att åka rackarkärran ända bort till galgbacken som alla andra. Men inte är de ofrälse nöjda för det, inte, tvärtom baktalar man regeringen och läspar förnämt att hotet om aristokratblod i stadens rännsten luktar lite väl mycket Franska Revolutionen. Icke desto mindre håller timmermännen redan på att resa plattformen så att pöbeln ska få sitt lystmäte. Det lär ju bli stort uppträde, ingen i staden vill bli utan, och drabanterna får väl kommenderas ut för att rulla kanonlavetter på tvärs över bron när holmen blivit så full av folk att den håller på att sjunka. Men vågar de verkligen hugga huvudet av henne? Det finns många som tvivlar. Den som lever får se. Där bakom, förresten, i gamla slottsbageriet åt Wrangelska, det är där Collegium Medicum karvar i de döda och kallar det kunskapstörst. Tvi vale, säger jag.

Gustavia
Låt oss inte vara inskränkta. Sverige är mer än bara Stockholm. Sverige är mer än bara Sverige! Vi har en kronkoloni, vet du, i fjärran Karibien på Atlantens andra sida. Gustavia heter hennes huvudstad, redan en av rikets största till folkmängden sett. Säga vad man vill om salig kung Gustav, men nog hade karln ambitioner, och mot fransk tullfrihet i Göteborgs hamn bytte han oss till en egen ö i tropikerna. Äntligen skulle vi kunna odla eget socker, bomull, kaffe, tobak, och aldrig mera stå rov för importörernas ockerpriser! Som de skrattade, belackarna, när resenärer gjorde gällande att Barthélemy bara var en torr bergsskorpa som knappt orkat sig ovanför böljan, utan ens eget färskvatten. Men vem skrattar nu, nu när varenda nation utom vi förklarat sina grannar krig, och Gustavia står som den enda neutrala hamnen i hela Västindien? Utan oss hade slavnäringen gått i stå. Varje skepp från Guinea måste lossa sin last under svenska fanor, och vi låter rentav säljaren gå skattfri. Bara köparna erlägger avgift. Varje såld slav är en näve mynt i våra kistor, och de kommer i hundratusental. Radikalerna kallar företaget klandervärt, men det är ju utvecklingen, n’est-ce pas, och det står var och en fritt att kliva ur vägen som vill förbli fattig.

Av: Niklas Natt och Dag