Så hittade förläggaren den hyllade författaren Agota Kristof

Agota Kristof (1956-2011) var drygt 20 år när hon flydde från Ungern efter den sovjetiska invasionen tillsammans med sin man och deras lilla dotter. De hamnade i staden Neuchâtel i Schweiz där hon fick arbete på en klockfabrik. Familjen möttes av vänlighet i det nya landet, men Agota Kristof kände alltid ett utanförskap som kom att prägla hennes författarskap. Som vuxen lärde hon sig mödosamt att skriva på franska och vid 51 års ålder kom debuten och krigsromanen Den stora skrivboken som blev hennes genombrott.

Debutromanen gavs ut i Sverige 1989. Exilförfattaren glömdes sedan bort i många år, men det blev det ändring på när Wahlström & Widstrand gav ut hennes trilogi och självbiografin Analfabeten. Romantrilogin (Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen), som skildrar krig och exil genom de två tvillingbröderna Lucas och Claus, blev en riktig litteratursnackis och hyllades av recensenter. Anneli Jordahl skrev i Aftonbladet att den var något av de bästa hon hade läst, och Hanna Nordenhök, som menade nyöversättningen av Kristofs böcker var en kulturgärning av rang, skrev i sin recension i Expressen hon inte mindes när hon senast läste något så drabbande. Nu kommer Agota Kristofs sista roman Det kan kvitta på svenska.

Här är en text från 2019 där Maria Såthe, förläggare och litterär chef på Wahlström & Widstrand, själv berättar hur hon upptäckte författaren Agota Kristof och om den omedelbara kärlek hon kände för hennes böcker:

Maria Såthe, förläggare.

”Jag har varit nervös i veckor och så kom de äntligen – recensionerna! ”Närmast genial” och ”sällan har jag läst något så nervigt raffinerat och på djupet originellt”, skriver Dagens Nyheter. ”Trilogin är något av det bästa jag läst… Den är en snillrik hyllning till litteraturen” skriver Aftonbladet och Svenska Dagbladet ”jag satt som fastfrusen, drabbad på ett sätt man sällan blir.” De känner precis som jag! Vilken lättnad och vilken lycka.

Det är allt bra häftigt att man kan hitta böcker i ett arkiv, älska dem och sedan bestämma sig för att det får bära eller brista och så händer det här. Många gånger har jag tänkt att om jag som läser så mycket tycker så oerhört mycket om de här så kan det inte bara vara jag. Men så senaste veckorna, nervositeten, jag har aldrig varit så nervös inför en utgivning och jag har aldrig varit uppe på nätterna för att googla och se om det kommit någon recension.

Det började för snart två år sedan när jag slösurfade och ramlade över en flera år gammal dansk artikelserie där olika författare skrev om deras största läsupplevelser. Wahlström & Widstrand skulle precis ge ut sin första bok av Naja Marie Aidt och hon var en av dem som skrev om Agota Kristof med sådan kärlek och passion att jag genast gick till Stadsbibliotekets arkiv. Redan på första sidorna av Den stora skrivboken, första delen i en trilogi som också består av Beviset och Den tredje lögnen, förstod jag att det här är något stort och alldeles unikt. Kristofs ord rasar fram över sidorna och blir till en svindlande läsupplevelse, helt olik allting annat jag tidigare läst. Böckerna är lättlästa och man läser snabbt, när man läst färdigt är det som om man varit i en centrifug, man vacklar nästan upp från läsfåtöljen och sedan vill man bara läsa om dem genast.

Författaren är från Ungern, men levde i exil och tvingades lära sig franska i vuxen ålder, vilket också var det språk hon skrev på. Haruki Murakami skriver i Författare till yrket att hans fascination för Agota Kristof gjorde att han själv började skriva på engelska. Jon Fosse är en annan som sätter Kristof högt och han översatte och dramtiserade Den stora skrivboken (Tvillingenes dagbok på norska) för Det norske teateret i 2007. Den stora skrivboken har satts upp på teatrar i London och New York och också filmatiserats två gånger. Trilogin är översatt till mer än 30 språk. Trots allt detta är Agota Kristof fortfarande relativt okänd i Sverige, men med hela fyra titlar av Kristof i januari hoppas jag att vi kommer att ändra på det!

Samtidigt ger vi också ut Agota Kristofs självbiografi Analfabeten, en mångfacetterad pärla på 55 sidor där hon lyckas säga mer om ett liv än vad de flesta gör på flera hundra sidor.

Marianne Tufvesson har översatt, Naja Marie Aidt skrivit efterord (i översättning av Johanne Lykke Holm) och Sara R. Acedo har gjort omslagen.

Nu finns böckerna där ute, ta väl hand om dem!”

Av: Maria Såthe

4 böcker av Agota Kristof

1. Igår

Varje dag upprepar Sandor Lester sin ”idiotiska kapplöpning”: kliver på bussen, stämplar in på fabriken. På lördagarna träffar han Yolande, som han inte är särskilt förtjust i. Den lilla tid han har över ägnar han åt att drömma om ett annat liv, en stor författares liv. Och åt att tänka på Line, den perfekta kvinnan. En morgon på bussen är det Line, den riktiga Line, som dyker upp från hans förflutna som landsflykting.

Köp boken här.

2. Det kan kvitta

Den sista boken Agota Kristof skrev innan sin död. Suggestivt och med storartad litterär skärpa tecknar Kristof fram tablåer som ackumulerat blir ett vittnesmål om upplevelsen av den mänskliga existensen.

Köp boken här.

3. Trilogin:  Den stora skrivboken, Beviset och den Den tredje lögnen

Två tvillingbröder kommer till sin mormor långt ute på landet där de ska inackorderas eftersom deras mamma inte längre kan skaffa mat till dem i staden. Det är krig. Pojkarnas pappa är vid fronten. Ingen vet om han fortfarande lever. Ett icke namngivet krig, ett icke namngivet land, en mormor som kallas för Häxan av byns invånare, och som är alkoholiserad och elak. För att överleva i den absurda och inhumana vuxenvärlden för Lucas och Claus krigsdagbok över allt de upplever.

Agota Kristofs trilogi är en brutal, vacker och angelägen roman om vad krig och exil gör med människor. På ett avskalat och kristallklart språk rasar berättelsen fram över sidorna.

Köp boken här.

4. Analfabeten

”Jag läser. Det är som en sjuka. Jag läser allt jag kommer över, allt jag får syn på…”Så börjar Agota Kristof den bok med elva korta berättelser som bildar hennes självbiografi. Hon skildrar sin skolgång i Ungern där pappan var lärare, en smärtsam skilsmässa från brodern, sitt dagboksskrivande, Stalinkulten, landsflykten. De första åren i Schweiz beskriver hon som en öken – utan sammanhang, utan språk, utan att kunna läsa eller skriva. Den tunna lilla boken gestaltar ett europeiskt öde och en kvinna med ovanligt stark känsla för orden.

Köp boken här.