Rosa Liksom: ”Älven är en roman som andas lugnt”

Mellan 1941 och 1945 fanns över 200 000 tyska soldater i finska Lappland, fler än det totala antalet bofasta invånare i samma område. Hela Lappland enades för att ge plats åt kriget och armén och regeringen bad Sverige om hjälp. Tillsammans kom man överens om att civilbefolkningen och deras kor skulle flyttas över gränsen – det vill säga Torneåfloden – till Sverige. Invånarna i min hemby (jag är född och uppvuxen i Lappland, nära den svensk-finska gränsen) fanns bland dem.  Människor stannade i läger på den svenska sidan i allt från några veckor till ett helt år. Tyskarna brände hela Lappland när de retirerade till Norra ishavet i sina egna skepp. De brände hus, byggnader, skogar och åkrar. Kvinnor, barn och äldre kunde inte återvända till sina hembyar förrän männen som hade återvänt från kriget hade byggt någon form av bostäder för sina familjer.

I min roman Överstinnan placerande jag handlingen i 1900-talet. Huvudpersonen, en överstinna, levde nästan ett helt decennium, var mycket intresserad av nazismen och drömde om ett ny-Finland byggt på nationalsocialistisk ideologi. I den romanen behandlade jag bara kort Lapplandskriget 1944 -1945, det då finländarna stred mot tyskarna. Medan jag skrev Överstinnan bestämde jag mig för att jag skulle skriva min egen roman om detta ämne. Älven föddes och jag började göra intervjuer och annat bakgrundsarbete så fort jag var klar med min tidigare bok.
Sedan barndomen har jag hört historier om mina släktingar och föräldrar som var krigsflyktingar. Jag intervjuade nu mina fortfarande levande släktingar i ämnet. Det fanns många minnen, för tiden i Sverige visade sig alla komma ihåg exakt. Såren av att vara krigsflykting syntes och många av de som på den tiden var små barn grät när de nu delade med sig av sina minnen.

När jag har kontakt med de som nu har läst Älven berättar de att de är djupt imponerade av bokens huvudkaraktärer: flickan och hennes ko. Flickan har en mycket nära relation till skogen och lever som sina kor, som en del av naturen. Hon är tretton år gammal och full av livets kraft. Hon är uppfylld av en känsla av äventyr, är nyfiken, klok och befinner sig helt i nuet. Hon har kunskap om vår planets djupa historia, är modig och respekterar allt som finns omkring henne. Många läsare betonar just detta: hur människan är en del av resten av naturen. På lika villkor med andra arter. Detta har berört nu när vi lever mitt i den sjätte vågen av utrotning och klimatförändringar. Flickans persona och kornas personligheter gör romanen, trots det tunga temat, på något sätt nådig.

En annan sak som läsarna tar upp är livet för krigsflyktingar, i läger. Det har alltid funnits, och finns just nu, miljontals människor i världen som lever i flyktingläger. Ofta under eländiga förhållanden, i tält, utan tillgång till skolor, arbete och pengar. Det berör, för det är en del av finländarnas historia också. Våra föräldrar och mor- och farföräldrar har också upplevt det. Men Lapplandskriget ignoreras i skolböckerna med några få meningar, har inte diskuterats på ett sådant sätt att människor utanför Lappland vet om det. För många finländare har denna roman öppnat en helt ny sida i vårt lands historia. De frågar mig varför skolorna inte berättar något om denna tömning av Lappland, denna förflyttning till Sverige. Tydligen är frågan fortfarande tabubelagd på båda sidor om Torneåälven.

Romanen beskriver historiska händelser i Finland, men utvidgas till att beskriva mänskligheten och människors och andra arters öden på vår planet.

Rosa Liksom, februari 2023