Robert Kolker om sin bestseller ”Barnen på Hidden Valley Road”

Bokomslaget till Robert Kolkers bok Barnen på Hidden Valley Road föreställer ett fotografi av familjen Galvin. Fotot är taget i början på 60-talet och i den svängda trappan står sönerna prydligt iklädda identiska kostymer. De tolv syskonen föddes mellan 1945 och 1965 och storfamiljen tycktes länge förkroppsliga den amerikanska drömmen. Pappan Don hade gjort karriär inom militären och mamman Mimi var en sofistikerad kvinna som hade stenkoll på hemmet där det fanns två uppsättning regler att följa: Amerikas och Guds. Syskonen som både sportade och spelade piano hade alla en uppgift på morgonen, någon dukade och någon annan diskade, och på söndagsmässan bar de tio sönerna kavaj och slips. Långt hår var förbjudet. Livet i deras hus på Hidden Valley Road i Colorado Springs liknande någon slags von Trapp-idyll. Men den perfekta fasaden skulle snart rasa samman. Sex av de tio sönerna skulle under tonåren eller tjugoåren diagnostiseras med schizofreni, och familjen blev under många år föremål för forskningsstudier.

Den äldste sonen, fotbollsstjärnan Donald, var den första som insjuknade. Han blev impulsiv och våldsam, men föräldrarna ville inte riktigt se vad som hände och mycket avfärdades som vanliga syskonbråk. Samma öde skulle följa fem av de andra sönerna. Bröderna upplevde sjukdomen på olika sätt och förloppet skulle komma att skilja sig åt. Men klart är att det var överväldigande för de som drabbades och skrämmande för de närstående; svårt för alla. För de syskon som inte insjuknade levde ständigt med frågan om när det var deras tur. Två av dem var de yngsta systrarna, Margret och Lindsay. Systrarna som idag är i 60-årsåldern ville att någon skulle skriva familjens historia. Få ut deras berättelse i världen.

Denna någon blev författaren och journalisten Robert Kolker. Hans bok som nu ges ut på svenska har hyllats av kritiker, toppat New York Times bestsellerlista och lästs i Oprah Winfreys bokklubb. Barnen på Hidden Valley Road är förutom en berättelse om en mycket ovanlig familj också en bok om medicinsk historia. Och Robert Kolker var noga med att det inte bli för läroboksaktigt; hans mål var att läsarna skulle få den förståelse och kunskap de behövde vid exakt rätt tillfälle i boken.

Ville dela med sig av familjens historia

Robert Kolker kom i kontakt med systrarna via en gemensam vän. De ville att en journalist skulle berätta deras historia ur ett allvetande perspektiv, där alla syskon, även de sjuka bröderna, skulle få ge sin version. Som facklitterär författare hoppades de att Robert kunde gå till botten med vad familjen bidragit med till forskningen, och hjälpa dem att förstå deras utsatta uppväxt som varit full av olösta mysterier. Eftersom de var så unga när allt hände var det mycket som hade hemlighållits för dem.

– Jag måste erkänna att jag var skeptisk till en början. Jag som har arbetat som reporter känner till den sekretess som finns kring det här, och alla vet ju dessutom hur känsligt ämnet psykisk sjukdom kan vara. Många av dem som på något sätt har erfarenhet av det tycker ofta att det är för smärtsamt att tala med andra om. Men den här familjen var redo. Alla levande medlemmar i familjen Galvin ville medverka och intervjuades för boken, berättar Robert Kolker.

Ett omfattande bokprojekt

Utöver hela familjen Galvin har Robert Kolker dessutom talat med vänner och grannar till familjen, och de forskare och psykiatriker som under åren studerade familjen. Det är ett gigantiskt projekt och ett gediget arbete. Inte minst då det rör sig om en familj på 14 personer där alla upplevde det som skedde på olika sätt. Men författaren som själv tycker om släktberättelser över generationer, så som John Steinbecks Öster om Eden och Jonathan Franzens Tillrättalägganden, menar att han var exalterad över att göra ett försök. Han lockades dessutom av att få göra research om psykiska sjukdomar och om hur vår förståelse för dem har förändrats över tid.

– Jag har alltid fascinerats av schizofreni. Så mycket av det som är allmänt känt om sjukdomen stämmer inte, det är inte bara den gamla myten om att det handlar om multipla personligheter som är felaktig. Och efter all denna tid av forskning är man sorgligt nog ännu inte helt överens om vad schizofreni är. Sedan är det en stigmatiserande sjukdom. Majoriteten av de allvarligt sjuka patienterna har svårt att föra sin egen talan, vi ser inte på dem som på andra grupper och de blir ofta förbisedda.

Under åren då sönerna insjuknade visste man mycket lite om schizofreni. Och under en period fanns det till och med en teori om att det var mammornas fel. De kallades ”schizofrena mödrar” och anklagades för att ha orsakat att deras barn utvecklade sjukdomen, vilket Robert Kolker menar hör till några av de stora misstagen i psykiatrin under 1900-talet.

Hur har vår förståelse för sjukdomen förändrats – vilka framsteg har gjorts?

– Det finns skäl att vara optimistisk idag. Delvis tack vare att familjer som Galvin har bidragit till forskningen. Varje månad hittas nya genetiska ledtrådar. Och forskare hittar nya sätt att stärka hjärnhälsan för de som är sårbara för att utveckla schizofreni, innan de får symtom. The Brain & Behavior Research Foundation samlar in pengar till forskning. De gör ett bra jobb, men det behövs mer pengar – särskilt till det förebyggande arbetet. Den bästa nyheten är att allt fler personer får tidiga insatser, vilket gör att man kan förhindra de värsta tillstånden.

Det är många människor och röster i din bok, och ett porträtt som berört både läsare och kritiker är det av Mimi, mamman till de tolv barnen. Hur skulle du beskriva henne?

– Några av de mest drabbande intervjuerna i arbetet med boken var med Mimi. Jag träffade henne några gånger innan hennes död 2017. Hon var skör, men fortfarande klar i huvudet. Hon var stolt över det sätt hon hade tagit hand om sina barn, och var fortfarande sårad över den kritik som hade riktats mot henne under åren. Och fastän hon nu var i 90-årsåldern var hon fortfarande bra på att undvika de svåra frågorna. Det var bara när hennes två döttrar satt bredvid och insisterade som hon öppnade upp och blev djupare och som den skam hon känt under åren blev tydlig. I slutet av hennes liv såg barnen annorlunda på många av hennes beslut. De menade att hon hade begått misstag, men att hon inte hade haft så många alternativ. Att hon till varje pris hade gjort allt för att hålla ihop familjen. Barnen växer upp och ser sina föräldrar med nya ögon. Är det inte så för oss alla?

Robert Kolker tror att familjen Galvins berättelse har mycket att lära oss när vi tvingas hantera olika utmaningar i livet eller drabbas av tragedier.

– Barnen på Hidden Valley Road handlar om traumatiserade människor som hittar en väg framåt. Det handlar om att hitta det mänskliga i tragedin. Att vägra ge upp, vägra att vända allt inåt. För trots allt som familjen gått igenom, så tror jag att det handlar om hopp.