Eva Nour, en svensk journalist som skriver under pseudonym, befann sig år 2015 i Paris för att rapportera om terrordåden. Där träffade hon mannen hon skulle bekanta sig med, förälska sig i och vars historia hon skulle komma att berätta.
Sami hade nyligen kommit till Paris som flykting från Syrien. Efter att ha växt upp i trygghet med familjen i Homs tvingades han som tjugoåring in i den syriska militären, där han blev en av tre utvalda kartritare i sin division. Genom att rita kartor åt regimsoldaterna blev han mot sin vilja delaktig i övergreppen mot civilbefolkningen.
Fragment och blixtminnen
När de två åren i militärtjänstgöringen var klara började han arbeta aktivistiskt, med kameran som vapen. Han fotodokumenterade allt han såg och spred bilderna på internet, han såg det som sin uppgift att dokumentera och vittna om de hemska företeelserna. Fotograferandet blev till slut hans räddning, vad som fick honom att ta sig till Libanon och vidare till Paris. Där träffade han kvinnan han skulle bekanta sig med, förälska sig i och som skulle komma att skriva en bok om och till honom – De hemlösa katterna i Homs.
I början undvek Sami att prata om kriget och flykten, historierna kom i fragment och blixtminnen.
– Vissa saker han berättade var så fasansfulla att jag behövde skriva ned dem för att sortera tankarna.
Döden var ständigt närvarande, andades i deras ställe, en väntan som aldrig tog slut.
/Ur ”De hemlösa katterna i Homs”
Anteckningarna började som en dagbok, men snart växte berättelsen och Eva Nour insåg snart hur viktig den var, inte bara för henne själv, utan även för andra. Sami uppmuntrade henne att fortsätta anteckna och att ställa fler frågor.
– En tumregel som journalist är att man inte bör intervjua personer man känner väl. Den bristande distansen kan vara en svaghet, men här blev det en styrka.
Hon vågade ställa frågor hon aldrig skulle vågat fråga förut, och Sami vågade berätta. Om hur det är att plocka gräs och blad för att överleva. Om att dela sina sista konserver med hemlösa katter. Om att begrava sin egen lillebror.
– Vi har pratat oss fram, minne för minne, pausat och gråtit och börjat om.
När du återvänder till vissa händelser blir halsen torr, du harklar dig och dricker mer te. Du får en annan blick. Irisen blir stor, mörk och blank, som om du ser skeendet framför dig. Jag lägger en hand på din arm för att påminna om att du inte är ensam. Efteråt pratar vi om något lättsammare och återvänder till nuet. Det är mitt löfte till dig: När jag följt dig in i mörkret måste jag också följa dig tillbaka, visa ljuset.
/Ur ”De hemlösa katterna i Homs”
Skildring genom Samis ögon
Alla stora händelser är baserade på verkligheten och skildras genom Samis ögon, men boken är en skönlitterär roman och flera karaktärer och situationer är fiktiva. Barndomsåren rymmer mer fiktion, då Eva Nour främst utgått från Samis egna minnen och fyllt i gestaltningen. Hon förklarar att fiktionen var en nödvändighet och förutsättning för att boken skulle kunna publiceras.
När det gäller krigsåren finns dock mer material, bland annat har Sami närmare tjugotusen fotografier och hundratals filmklipp från Homs belägring. Hon har också gjort research i form av samtal med andra syrier, läst böcker och rapporter. Dessutom har hon deltagit i svenska arméns överlevnadsskola en vecka för att få en inblick i det militära livet, förhörssituationer, vapenhantering och liknande.
– Jag har frågat Sami om detaljer, som vilket cigarettmärke rökte ni? Hur såg säkerhetspolisens skjortor ut? Jag försökte hitta vardagliga bilder som svenska läsare skulle kunna känna igen sig i, som att skottlossningen låter som regn på plåttak.
Katterna symbol för medmänsklighet
I nuläget bor Eva Nour tillsammans med Sami i ”en liten parisisk lägenhet”, berättar hon. I fönstret står en jasminväxt för att påminna om jasminblommorna i Samis hemstad Homs.
– Och så har vi faktiskt fem, sex vilda katter på vår innergård.
Katter har funnits med som en röd tråd i boken och titelnamnet De hemlösa katterna i Homs kom till efter att Eva Nour hade fått se en bild som Sami hade tagit i Homs.
– Det var en bild på ett par kattungar som han ställt fram en skål yoghurt åt. Det visade sig att bilden var tagen i hans hem, kort efter att huset förstörts av regimens missiler. Hur kunde det vara möjligt? tänkte jag. Ditt hem har nyss förstörts och du matar djuren. För mig blev katterna en symbol för medmänsklighet.
Pseudonymen Eva Nour
Även pseudonymen Eva Nour har en symbolisk betydelse. Eva är ett vanligt svenskt namn som betyder ”att ge liv” och Nour är ett vanligt arabiskt namn som betyder ”ljus”.
– Ljus och liv. För boken handlar om att behålla hoppet, trots allt. Samis berättelse ger en inblick i en av världens hårdaste diktaturer, men jag ser den inte som en flyktroman, utan en berättelse om att vara människa och en berättelse om vänskap, kärlek och hopp. Vi skildrar vardagslivet både före och under kriget, och hoppas att boken kan göra det obegripliga som händer i Syrien lite mer begripligt.
När Eva Nour och Sami läste Svenska Dagbladets recension av boken blev de mycket glada och Eva citerar ett stycke som hon tyckte stämde överens med sin egen bild av romanen:
”Texten är ett krigsreportage, men den är framförallt en fullödig roman, skriven som en protesthandling men också som en poetisk kärleksförklaring till Sami.”
– Det är så jag känner: att skriva och sprida berättelser är en motståndshandling, inte minst när många inte kan vittna på grund av censur.
Drömmer om att flytta till Sverige
Vardagslivet i Paris innebär för Sami att läsa franska och försöka rota sig i det nya landet. Han ägnar sig fortfarande åt en del aktivism, som att delta i demonstrationer i Paris och sprida information om politiska fångar i Syrien. Ibland besöker han också skolor och berättar om sina erfarenheter.
Huruvida Eva Nour och Sami kommer att stanna i Paris är ovisst.
– Sami drömmer om att flytta till norra Sverige, till en ödslig skog med en liten sjö. Han gillar sill och Abba och kallt väder, medan jag föredrar varmare breddgrader. Så vi får se var vi landar till slut …