Philomène Grandin skriver om pappan Izzy Young, kärleken och demensen

Vi tar hissen ner till Mariatorgets tunnelbaneperrong. Pappa skryter om att han är smart som inte väljer trappan:
– Där ser du att jag är försiktig!
Jag säger att det är jättebra och ser min egen reflektion i hissens fönster. Mitt ansikte ser annorlunda ut med glasögon, jag har nyss haft en ögoninfektion så jag vill inte ha på mig linser. Det blir lite stelt mellan oss, vi är inte vana vid att stå tillsammans i tunnelbanehissar.
– Så, vad jobbar du med? frågar han för att bryta tystnaden.
Jag tittar chockat upp, mumlar att jag framförallt läser in ljudböcker, att jag ibland är skådis, att jag skriver.
– Aha … Han tittar ut genom hissens fönster.
Det kliar i kroppen. Nu vill jag att hissen stannar. Väl på perrongen fångar jag hans blick.
– Pappa, du vet att jag är din dotter va?
Han hajar till.
– Åh förlåt, jag kände inte igen dig med de där glasögonen.
Jag spänner ögonen i honom.
– Du får glömma allt, men inte mig.
– Jag lovar.
Jag tar hans hand i min, är både varm och arg när vi går in i tunnelbanan. Vi sätter oss mittemot varandra och jag proppar ner glasögonen i ryggsäcken bland böcker och annat. Ser på honom, utan glasögon blir han lite suddig. Han ler. Han känner igen mig.

Ur Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin.

Det finns inget exakt datum då Philomène Grandin förstod att hennes pappa Izzy Young inte var frisk. Demensen kom smygande.
– Det kom små signaler, men när vi åkte till Polen och han inte kände igen entrén till vårt hotell, det var väldigt markant. Vi var dessutom tillsammans dygnet runt då. När man träffas då och då märker man inte sådant lika mycket.

Debutboken Glöm allt men inte mig är Philomènes berättelse om folkmusikkännaren Izzy Young, men framför allt är det en berättelse om en kärleksfull far som gör allt för sin dotter.

Israel Young föddes 1928 i New York. Hans föräldrar var judiska invandrare från Polen och Izzy växte upp i Bronx. 1957 öppnade han Folklore Center i Greenwich Village, en butik som senare skulle bli legendarisk. På Folklore Center arrangerade Izzy konserter med musiker och poeter och här spelade bland andra Joni Mitchell, Emmylou Harris, Patti Smith – och Bob Dylan. 1961 arrangerade Izzy Bob Dylans första konsert inför en betalande publik på Carnegie Hall, han och Dylan delade på gaget 50/50. Med konserten blev Izzy känd som den som upptäckte Bob Dylan, ett kändisskap som följde med honom i resten av hans liv. I boken berättar Philomène om hur människor jämt och ständigt frågade om artisten.
– Det var blandade känslor. På ett sätt fick han credd och uppmärksamhet, och det gillade han. Samtidigt blev han irriterad och tyckte det var lite tjatigt att folk kommenterade så mycket om Dylan, säger hon.

På 70-talet flyttade Izzy till Sverige och fick sin dotter Philomène. På Södermalm i Stockholm öppnade han Folklore Centrum där han sålde skivor, böcker och arrangerade konserter fram till 2018. Philomène berättar att en anledning till att hennes föräldrar flyttade till Sverige var den svenska folkmusiken.
– Min mamma var väldigt dragen till den feministiska rörelsen här och tyckte om Sverige. Pappa var trött på USA, han var emot Vietnamkriget och tyckte att Greenwich Village hade blivit ett vykortsområde med turister och kommersiella grejer. Och så var han väldigt förälskad i svensk folkmusik.

Uppväxten i Stockholm var kärleksfull men inte helt utan problem – främst ekonomiska sådana. Fram till att hon var 12 år delade Philomène sin tid mellan sin mamma och pappa för att sedan bo framförallt med Izzy. De hoppade mellan andrahandsboenden, var inneboende hos vänner och bodde bitvis i källaren i affären på Södermalm. Men det Izzy inte kunde ge sin dotter i ekonomiskt kapital kunde han ge i kärlek och tid.
– Han var en extremt kärleksfull pappa som älskade mig rakt igenom. Vi kramade om varandra mycket och höll alltid varandra i handen. Vi gick i armkrok och satt nära varandra. Som barn upplevde jag att det var en jämställd relation. Det var inte så mycket att jag var barn och han var vuxen utan vi var polare.

Hon beskriver Izzy som en levnadsglad, lite barnslig och naiv person som även hade en självupptagen sida och tyckte om att prata om sig själv och ta mycket plats.
– Han kunde uppleva stor lycka i att äta en kanelbulle eller se en fin tegelsten i en vägg.

Philomène fick redan innan Izzys demens en omhändertagande roll och det var hon som gjorde fint i lägenheterna, såg till att de städade och ordnade med mycket praktiska saker. När Izzy började glömma mer blev ansvaret allt större. Hon fick ofta samtal från människor som hittat en förvirrad Izzy på stan och har behövt åka och hämta upp honom eller beställa färdtjänst. 2018 stängde Philomène Folklore Centrum och Izzy fick, efter en lång kamp från Philomènes håll, flytta in på ett omsorgsboende.
– Jag hade hela tiden en slags krisberedskap. Det var mycket arbete med att försöka få rätt till hemtjänst, rätt till färdtjänst, rätt till att få komma till ett boende, att städa, att hitta ett hem. Det var akutsituationer i princip varje dag. Särskilt innan han flyttade in på boendet. Han drev fortfarande konserter in i det sista, även om det var många som hjälpte honom. Det var en hög stressnivå. Jag tror många som är anhöriga till en dement vet precis hur det är.

Var det alltid självklart att ta ett så stort ansvar för honom?
– Ja, det var ingen tvekan. Jag var hans enda riktiga anhöriga. Han hade inte någon partner eller något annat barn i Sverige som kunde ta hand om honom. Det var mitt ansvar och min vilja. Jag var väldigt mån om att ta vara på all tid i slutet. Men jag förstod att det var en stor påfrestning för mig. Jag gick en del i terapi under den här perioden och jag kom alltid fram till att jag ville vara med honom ännu mer.

I boken skriver du mycket om Nobelfesten som du och din pappa var på 2016, vad betyder det minnet för dig?
– Det är ett ljuvligt minne. Det var en slags crème de la crème att få göra det tillsammans i slutet av pappas liv. Det var fint att se något så vackert som en kontrast till pappas demens som ökade och allt smuts som hör ihop med sjukdomen.

När Izzy började gå in i demensen skrev Philomène dagbok som ett sätt att bearbeta det som hände. Tillsammans med minnen från barndomen och tonåren har dagböckerna utgjort materialet för Glöm allt men inte mig. Philomène berättar ärligt om verkligheten med en dement förälder och allt vad det innebär – från vuxenblöjor till smutsiga hem.
– Det gällde att hitta en balans mellan vad som blir att skymfa honom och vad som blir att beskriva hur det är att vara anhörig. Det var viktigt att det skulle finnas med, men jag har jobbat mycket med ordval och tagit bort vissa delar. Det har varit mycket diskussioner om en del partier med min redaktör och förläggare.

Nu har det gått snart två år sedan din pappa gick bort. Hur vill du minnas honom?
– Som en otroligt älskvärd person med mycket energi och som vågade leva sitt liv så som han ville och stod fast vid det, trots att det fick ekonomiska konsekvenser. Jag vill minnas honom utifrån ett pappaperspektiv. Som en person som älskade mig väldigt mycket, och som jag också älskade.