Per Wirtén: "Nu är det dags för Europas förenta stater!"

KRÖNIKA. ”Det politiska läget i Europa är läskigt oförutsägbart. Terrordåden i Europas huvudstäder, nu senast i Stockholm, understryker känslan av att vad som helst kan hända.” Bokaktuelle Per Wirtén reser tåg genom Europa under tre veckor och försöker förstå varför unionen är på väg att slitas sönder. 

”Resan började en mild höstdag i oktober. Jag letade efter rätt tåg på en perrong i Bulgariens huvudstad Sofia. Det var inte enkelt. Landets kyrilliska alfabet var inget problem för mig, men värre var att det inte fanns några skyltar, varken på perrongerna eller tågen.

Jag skulle åka tåg genom Europa under tre veckor, från EU:s fattigaste region som är nordvästra Bulgarien till den rikaste som är London City. I innerfickan låg mitt tågluffarkort. I mobilen en app där jag enkelt kunde hitta kontinentens alla tågrutter och avgångstider. Den resa jag ritat upp på kartan gick mellan små städer, många i östra Europa.

Till sist lyckades jag hitta rätt tåg mot den lilla staden Vidin. Det var slitet. Fönstret smutsigt. Sätena nersuttna. Det påminde om de tåg jag reste med i slutet av 1970-talet. Jag tänkte inte läsa, inte lyssna på musik, bara sitta och titta ut över de europeiska landskapen, dag efter dag, ofta många timmar mellan avlägsna städer — genom ett EU som varje morgon vaknade med beslutsam vilja att lösa alla kriser, men senare på kvällen alltid somnade i rådlöshet.

Jag ville förstå läget i EU. Varför verkar hela unionen vara på väg att slitas sönder?

Min utgångspunkt var en hård kritik av hur EU fungerar i dag, men utifrån en lojalitet med den ursprungliga Europatanken. Jag ville skriva ett passionerat försvar av idén om ett Europas förenta stater — och det var precis det jag också gjorde. När jag berättar om boken är det många som sneglar skeptiskt på mig.

Hur kan du fortsätta vara Europafederalist efter allt som hänt: eurokrisen, flyktingpolitikens sammanbrott och den konservativa nationalismens frammarsch? Mitt svar är enkelt. Det är möjligt att mina förhoppningar är förfelade, men just därför är det så viktigt att ta ställning för dem, just nu, i detta kritiska läge. Om jag inte hade skrivit den här boken nu hade jag ångrat mig resten av livet.

Det politiska läget i Europa är läskigt oförutsägbart. Terrordåden i Europas huvudstäder, nu senast i Stockholm, understryker känslan av att vad som helst kan hända. Konservativa nationalister riktar sin avsky mot invånare med mörkare hudfärg eller slöja, revolutionär islamister använder sitt hat mot det kosmopolitiska för att döda så många som möjligt. Båda polerna vill göra oss mer rädda.

De senaste årens många kriser verkar slita sönder EU med krav på åternationalisering från olika huvudstäder. Men samtidigt har de bundit samman européerna som aldrig förr. Varje morgon läste alla om det grekiska dramat, om de döda flyktingarna i Medelhavet och om de ständiga krismötena i Bryssel. Det nya var att alla riktade sina förväntningar mot EU — inte mot de egna regeringarna.

Framtiden avgörs av en dragkamp mellan två poler. Verkligheten sänder nödrop om en gemensam politik, samtidigt som de politiska opinionerna drömmer om återupprättat nationellt självbestämmande. De båda polerna är oförenliga. Ingen kan veta vilken som tar hem segern.

Mitt ställningstagande för ett förenat och demokratiskt Europa vilar inte på någon romantisering eller idealisering av ”det europeiska”. Sådant fyller mig med motvilja. Min övertygelse grundas i stället i en rädsla för vad Europa ställt till med och att det ska upprepas: Förintelsen, Gulag, kolonialismen, nationalismen, de etniska rensningarna, tvångsförflyttningarna.

Jag skulle egentligen gjort min resa något år tidigare. Men strax innan jag hade tänkt köpa biljetten slog slumpen till. Mitt liv förändrades. Näthinnan i höger öga gick sönder. Den opererades, men ville inte ligga på plats igen. Mycket stod på spel eftersom det andra ögat redan har en sjukdom med avtagande synförmåga. Den politiska rädslan kompletterades med en existentiell.

Till sist lyckades kirurgerna rädda min näthinna, men under processen hade synen skadats svårt. Jag reste som synskadad, med en dov rädsla för framtiden. Hur skulle det gå för mig? Hur skulle det gå för Europa?

I boken skriver jag om den europeiska ojämlikheten, den politiska rådlösheten, den konservativa nationalismens återkomst, euron och framför allt om demokratin. EU har ingen framtid om det inte demokratiseras, med en maktöverföring från regeringschefernas slutna toppmöten till det folkvalda Europaparlamentet.

Under tågresan upptäckte jag också något jag inte riktigt förstått, nämligen hur snabbt Europa nu europeiseras. Städerna börjar se väldigt lika ut, man äter samma sushi, grillade mozzarella-mackor och muffins i rumänska Cluj som i tyska Köln. Alla köper samma varor i samma stora butikskedjor. De flesta med samma valuta. Överallt mötte jag andra européer, hörde andra språk och fattade konsekvensen av att gränserna är helt öppna, något vi i det rätt avlägsna Sverige nog inte riktigt uppfattat. Forskarna har börjat beskriva fenomenet som en ”banal europeisering”. Den är ytlig, javisst, men den förändrar vanor. Europa växer samman, trots de politiska bråken.

Det är dags för EU att ta det sista språnget in i den gamla drömmen om ett Europas förenta stater. När den moderna Europatanken började sätta människor i rörelse, efter första världskriget, framstod det som en avlägsen dröm. Nu är den mycket nära. Resan har varit lång och full av nederlag och bakslag. Är vi inte framme snart?”

av Per Wirtén