Per Wästberg, författare och ledamot i Svenska Akademien, kom 1959 som student till Zimbabwe (dåvarande Sydrhodesia) och en livslång kärleksrelation med den afrikanska kontinenten tog sin början. Mötet med förtryck och rasism dokumenteras även i Förbjudet område och På svarta listan. Böckerna, som kom på 1960-talet, fick stor betydelse för det svenska engagemanget för södra Afrika.
Semaforen och lodlinan är den femte delen i Per Wästbergs romansvit.
Vid Zimbabwes gräns
Vi ger inte upp vårt land bara pa? grund av ett X pa? valsedeln.
Hur kan en penna slåss mot ett gevär?
/Robert Mugabe
Några veckor i Zimbabwe 1997, min sjätte resa. Samtal med Nathan Shamuyarira, ett statsråd som överlevt alla utrensningar, expert på att vända kappan efter vinden. Han betecknade Grace Mugabe (alias DisGrace) som en slösaktig vulgär hemmafru, före detta skrivmaskinsflicka, som Robert lät hållas. Och han medgav att mängder med »krigsveteraner« förfalskat invalidintyg för att få ut ersättning.
På universitetet mötte jag Ngwabi Bhebe, professor i historia, uppväxt på svenska missionen. Han hade smugglat svenska Volvobilar från Swaziland till Zapu-gerillan i Zimbabwe. Båda gerillarörelserna hade under inbördeskriget kidnappat ungdomar i tusental och fört dem till träningsläger i Zambia och Moçambique. Där uppstod fraktionsstrider som fick fler tonåringar att döda varandra än i kriget. Snart blev dock ödet till gerillan frivilligt till följd av Ian Smiths grymheter.
Josephine Nhongo doktorerade på ett pionjärarbete om kvinnornas roll i befrielsekriget efter att ha läst deras papper i Zanus arkiv. De hade lagat mat och stått till tjänst sexuellt, utslitna, allt oftare ofruktsamma. Nhongos bok cirkulerade i kopior innan ett förlag vågade ge ut den. Enligt henne hade en kvarts miljon kvinnor deltagit i befrielsekampen – till vilket pris? Några tvingades i lägret ha en ny man var dag i veckan. Att vägra var osolidariskt. Preventivmedel förbjöds, kvinnorna förväntades föda en ny generation kämpar.
Jag sökte upp landets författare och fann dem djupt desillusionerade: Cont Mhlanga, Yvonne Vera, Charles Mungoshi. Jag talade för svenska kolonin i Harare, ett sjuttiotal personer. Några ungdomar från Norrland hade jobbat i en by med att bära vatten och bryta sten och var på väg med en handfull tonåringar till Arjeplog. Jag läste ambassadens hemliga rapporter och gick mellan förlag och bokkaféer: överallt hård kritik mot Mugabe. Många var medvetna om aids och höll sig till sina fruar sedan släkt och vänner svirat med »chicks« och fått ta följderna.
Mest frispråkig var landets ledande statsvetare John Makombe (död 2013), en albino som avstängdes från sin professur då han vägrade anställa en omeriterad man från Mugabes kansli. (Mugabe lät denne sätta en falsk akademisk titel bakom sitt namn.) Makombes demokratiforum avslöjade korruptionen inom enpartistaten. Via en polisläcka hade han fått de sanna siffrorna i valen, kommun för kommun, men de gick inte att publicera. Han namngav ett tiotal personer som säkerhetspolisen mördat i bilkrascher. Om Mugabe bett om ursäkt för massakrerna i Matabeleland, förtecknat de döda och kompenserat de efterlevande, kunde nationen ha enats.
Jag klättrade upp på Matopos utanför Bulawayo, hela landskapet en skulpturutställning: klippblock uppbyggda och slipade under tvåhundra miljoner år. Gul akaciablom, blå starar och den största skaran svarta örnar i världen jämte trettionio olika slags ormar. Högst upp: »The view of the world – Here lies the remains of Cecil John Rhodes«. Ibbo Mandaza, en av de skärpta intellektuella i landet, berättade att han och hans barn en gång pinkat på den störste kolonialistens grav.
Jag påminde mig gruvhålen kring Bulawayo. Av ett ton sten utvanns ett gram guld. Hålen övergavs, fylldes med regn, senare med lik och ännu levande av dem som Mugabes styrkor gjorde sig av med. När jag var där 1959 bodde infödingarna, the natives, i en inhägnad, där de förplägades med tjockflytande kafferöl. »De förstår sig bara på piskan, så vad kan jag göra?« klagade den vite uppsyningsmannen.
Åren 2002–2003 – då jag besökte Sydafrika – lät Mugabe misshandla dem av sina landsmän som inte för dyra pengar köpt partikort och uteslöt dem från FN:s matleveranser. Inga valövervakare fick åtfölja transporterna av valurnor; så kunde man i bilen byta ut valsedlarna. Enligt FN plundrade Mugabe Kongo på femtio miljarder för att avlöna sina arméofficerare och betala arbetslösa ungdomar som konfiskerade farmer, dödade boskap, brände lantarbetarnas hem. Mugabes »landreform« gick inte bara ut på att beslagta samtliga vita farmer utan på att krossa en miljon lantarbetare som röstat på oppositionen MDC och därför hemlösa och utsvultna gick under.
Sjukhusen förbjöds ta hand om dem som drabbats av elchocker och syra i ansiktet. Patricia M, advokat: »De tog en kondom och satte på geväret, körde in i mig och tvingade mig dricka urin.« Kvinnor tvangs sjunga lovsånger till Mugabe medan de utsattes för gruppvåldtäkt och vanligen smittades med hiv – enligt chefsläkaren Frances Lovemore i Harare.
Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai – vars anhängare till nittio procent var svarta – slogs blodig av Mugabes krigsveteraner som försökte kasta ut honom från tionde våningen. Hans livvakter mördades och på väg till kyrkan överfölls och torterades han tills han miste medvetandet. Fotografen som spred bilden av honom till världspressen mördades snabbt. En parlamentskandidat för MDC sänktes i en djupfrys och fick kokande vatten över könsorganen.
2005 hade två tredjedelar av Zimbabwes arbetande befolkning lämnat landet med världens högsta inflation, lägsta livslängd och största andel föräldralösa. Sjuhundratusen, många av dem lantarbetare som vräkts från vita farmer, fick sina hem, butiker, klassrum, kliniker nedbrända och raserade.
Sedan valet 2008 vunnits av MDC sände Mugabe ut De Gröna Bombarna. De skar hälsenorna av korna, stal utsädet, brände hyddorna, torterade MDC-anhängare. Visade sig någon på en polisstation för att anmäla övergrepp arresterades han för hot mot tjänsteman.
»Politicide« i stället för »genocide«: välj ut och döda ett utvalt tusental och utplåna en politisk rörelse snarare än en etnisk grupp. Tortyr och våldtäkt i industriell skala styrdes uppifrån under namnet Operation Ngatipedzenavo: »Låt oss ta kål på dem.« De svårt skadade linkade hem: mänskliga anslagstavlor som fördjupade den rädsla på vilken diktatorns makt vilade. Måtte en dag deras namn ristas på minnestavlor som kommer att lysa starkare än monumenten på Hjältarnas kyrkogård (Heroes’ Acre).
I sin Mercedes med svärtade rutor och fördragna gardiner for Mugabe genom ett samhälle han kände sämre än Singapore. År från år trappades våldet upp. Mugabes män mördade en MDC-anställds hustru, fem månader gravid, och hennes sexårige son, drog vidare till en annan hustru, högg av hennes fötter och högra hand och satte eld på henne. En flicka vittnade om hur hon våldtagits ett femtiotal gånger inför sina bröder som till slut också tvingats på henne. En av tusen.
Väljarna tvingades doppa lillfingret i en röd färg som blev kvar i veckor; de som vägrade fick fingret avhugget. Mindre än en timme efter att resultatet kungjorts svors Mugabe på nytt in som president. Då hade över tusen påhittade etthundratioåringar registrerats för att rösta i landet med den lägsta livslängden. Till varje födelsedag skar Mugabe upp en tårta lika tung i kilo som hans ålder. Hur kunde en frihetsrörelse sluta i sådan moralisk upplösning?
Så snart diamantfält upptäckts norr om Mutare förstatligades de av Mugabe. Hans brigad, utbildad i Nordkorea, sände sexhundra diamantgrävare till massgravar. Genom att avvärja en bojkott och därefter sälja diamanterna för miljarder stärkte Mugabe sitt grepp om landet. En parlamentsledamot som avslöjade partiets stöld av diamantinkomsterna omkom i en »bilolycka«.
Senare (2007) flög jag i en Cessna till Sydafrikas nordgräns, den jag inte längre fick överskrida. Med vingar som verkade nyckfullt hopklistrade guppade vi på låg höjd över nötbruna åkrar, kakigula betesmarker, glest utspridda bondgårdar, byar med bikupehus, lerpölar, branddammar. Och några strimmor av öken buckliga som en gammal gonggong.Jag förmådde inte släppa mitt femtioåriga engagemang för Zimbabwe. Om jag inte kunde ingripa mot det vedervärdiga och översätta moral till handling, ville jag åtminstone lyssna till offrens berättelser, visa dem medkänsla och försäkra dem om en annan rättsordning.
De dubbla broarna över den halvt uttorkade »grey-green greasy Limpopo« (Kipling) förband Messina med Beit Bridge. Sandig busksavann. Glador mot en blå himmelsbräda. Vävarfågeln hängde sitt bo likt en brunspräcklig raggsocka i ett fruktträd. Nattskärrorna, under dagen förklädda till bark, surrade. Natten själv en grodmage av gnissel och dödstjut.
Flyktingar anlände var dag. En hjälpare delade ut tunna ltar, sprutade insektsmedel över tälttaken, satte fram bunkar med stelnad majsgröt. En sjukvårdare rengjorde infekterade ögon och skrubbsår som vållats av gränsövergångens elefantgräs och törnbuskar. En sydafrikansk polis ropade order i en plåtmegafon.
Fattiga människor håller tyst. De orkar sällan tala i egen sak. Hopplösheten har få ord, den är underkastelse oftare än uppror. Männen satt på marken och pratade lågt, kvinnorna sysslade för sig, alltid rörligare. En del såg rätt välmående ut, andra var mest skinn och ben. De unga flickorna hade vanmaktens runda frågan- de ögon, deras kroppar redan medelålders, deras plastsulor hade utnötta blommönster.
En hålögd tolvåring stod framför mig. Hade hon sett sin mor våldtas, sin far kastas i ett gruvhål då hon var yngre? Jag kunde inte få henne att tala – hon var en av de tiotusentals som förstummats mitt i sin länge trygga uppväxt. Jag uppmärksammade en katolsk hjälparbetare på hennes närvaro.
Många sjöng sina entoniga sånger för att skapa samhörighet, de verkade knappast veta var de var. Inga stängsel hindrade dem från att vandra vidare till fots, med sin börda i en rulle på huvudet. Några hade sönderrivna uniformsjackor, de flesta kom från västra Zimbabwe, där enligt Mugabe de brittiska hundarna fortsatte sina förrädiska stämplingar.
De hade registrerat sig på enkla formulär, flertalet var skrivkunniga men ängsliga att papperen skulle användas mot dem och deras status förbli svävande: de skulle tvingas ta tillfälliga jobb för hälften av en sydafrikansk lön. De tillfrågades om de hade aids men testades inte. Ett barn anropade mig: »Fader, fader!« Jag hajade till men insåg att det tog mig för en präst.
En äldre man hade fått med sig sina glasögon; han var mycket riktigt lärare, hans skola hade stängts. »Gudarna har tagit sin hand ifrån oss. Nu gäller partikort eller stryk. Ser du gamarna där borta? De väntar på att slita sönder vårt ruttnande land. Där vi bott i hundratals år…« Hans ögon var fulla av tårar, hans anletsdrag etsade av sorg, hans handslag strävt som stålull. Han hörde ideligen krevader i sitt huvud.
Ännu en lärare, på högstadiet, hade efter dödshot tvingats överge sina elever. De hade gråtit, han hade lärt dem läsa Dickens och Doris Lessing. Han hade förbjudits undervisa i Afrikas historia: han tillhörde inte regeringspartiet som hade sin egen bild av det förflutna. Han hade valt sitt yrke för att göra barnen till medborgare fria att välja sina liv, så långt det gick i ett land plågat av fattigdom och förtryck.
Han sade: »När jag var ung talade de vita om vår medfödda lättja. Sen kom nya härskare och talade om våra flitiga konspirationer. Först gjorde vi för lite, sen för mycket.« Efter ett skämt om Mugabes färggranna skjortor hade han angetts av någon, avskedats och ingen skola vågade anställa honom. Ett tag jobbade han hos en vän i ett slakteri, tills en död killing låg vid ingången och Viva Mugabe i dess blod på dörren. På hustruns uppmaning lämnade han familjen. Han frågade om jag sett något fängelse i Zimbabwe. Det hade jag, på den koloniala tiden; några som blev mina vänner satt inspärrade som politiska fångar. »Nu är hela Zimbabwe ett fängelse.«
Han hade vandrat genom ett landskap så blästrat av torka att det inte längre kände igen honom. Ett lastbilsflak hade tagit honom några mil söderut. Han var glad att ha klarat sig levande över Limpopo och inte rånats eller beskjutits av soldater. Över axlarna bar han en röd filt. Hans hand kändes stum och gammal när jag tryckte den. På insidan av ögonlocken var inristat nedbrända hus, förstörelse in på bara benen, ligisters blickar brinnande av droger.
Varje smärta har sin egen lukt, hans var av våt bark. Jag ville bära den slitne skolläraren på ryggen till den kunskap som han försökt bibringa oprövade barn. Han hade sett milispojkar blixtra med sina pangas och våldta unga flickor, han hade sett hur en av dem siktade på solen med sin AK-47. Då hade han velat springa som en impala söderut, mellan törnträd och termitstackar.
I Sydafrika rådde katastrofal lärarbrist. Han borde ha kunnat fortsätta i sitt yrke. Jag vet inte vad det blev av honom. Vita farmare i denna nordliga provins jagade yktingar med hundar, förslavade dem på olagliga marijuanaodlingar där de spände nät över de gröna växterna så dessa inte spårades från luften. De låstes in i lador utan kontakt med yttervärlden. Tusentals zimbabwier gick från ett helvete till ett annat. Rädda för framtiden, för nigerianer och vigilantes, för svarta sydafrikaners främlingshat.
Ändå hade de sluppit ut ur ett land där en kopp kaffe kostat tio miljoner Zimbabwedollar och ekonomiklass till London tiotals miljarder. Det var som Tyskland efter första världskriget, där tusenmarksedlar virvlat som löv över döende barn på Berlins parkbänkar. (2010 då nollorna blivit tjugotre stycken infördes den amerikanska dollarn.)
Beit Bridge på norrsidan om Limpopo var den sydligaste och fattigaste staden i Zimbabwe. Männen arbetade i Sydafrika, kvinnorna bodde i enkla lerhus, de flesta sålde varor på dagen och sex på natten, deras kunder var de sjutusen lastbilsförare som passerade var månad, hälften övernattade i Beit Bridge. För tjugo kronor styck avverkade de två kvinnor under sitt uppehåll. De kvinnorna – två tredjedelar av dem under arton – tjänade tio gånger mer än landets medelinkomst, och de som hade barn fick råd att hålla dem i skola.
Nyss förtrollad av Afrikas skönhet blickade jag in i dess vedervärdighet. Skulle jag berätta att jag några år tidigare druckit kaffe med Mugabe? Nej, då hade jag tagits för angivare. De skulle bara veta hur många gånger jag suttit och pratat med detta akademiskt lärda odjur. Men mina förbindelser med Mugabe hade för länge sedan upphört liksom hans julkort till mina barn. Förr hade jag, med lyckosam utgång, vädjat hos honom för avskedade vänner ur Zapukretsen som då fått andra befattningar. Nu var jag maktlös.
Jag lyssnade på tröstlösa avslöjanden. Människor fingrade på sina knyten med stela rörelser. En pojke prövade en gitarr gjord av en fotogendunk. Någon visade mig den rostiga nyckeln till ett hänglås som stängt till om hans hem, säkert förgäves. Han var låghalt, det hade gjort hans vandring längre, förödmjukelserna er. Bara några flickor verkade beundransvärt sorglösa som om det funnes en framtid. Barn klättrade snabbt som getter uppför flodbanken. De hade gått genom stjärnströdda nätter utan att tveka om riktningen. Och med ens lättades enformigheten av musik och dans.
I tre stora tält köade människor för mat med kuponger som delades ut av frivilliga. Några hade tvingats dansa på sina familjers gravar för att så lämna dem för alltid. Om jag bara kunnat skänka dem ett uns av förtröstan som skydd mot de mäktigas övergrepp och de lågsinnades svek. Det här var människor som Mugabe åsamkat oändligt lidande. Jag skrev till några jag kände i Mugabes närhet. Det var för att avlasta mig själv, jag väntade inget svar, fick inget.
När skulle dessa människor få röra sig fram och åter över gränserna som fria medborgare? Jag var på väg att lämna dem där de satt på huk och grävde i en skål med majsgröt. Jag skulle sannolikt inte komma tillbaka. Men en del av mitt hjärta – utan varje parallell med Livingstones – var sedan ett halvt sekel begravt i den här regionen.
Frihetsledaren Mugabe slutar som rasist, utsugare, mördare. Han har levt tre gånger så länge som medellivslängden i landet. Folket, aldrig särskilt stridslystet, hittade ingen med kraft att på allvar utmana hans makt. Ett undertryckt samhälle måste ha en motiverad befolkning för att bli politiskt vibrerande. Det behöver utbildning, historisk medvetenhet, optimism och tålamod. För att det ska fungera krävs inte bara ekonomiska reformer utan oberoende medier, en överenskommen rättsordning, privat företagsamhet, en kultur som tolererar självständiga grupper och organisationer.
Jag satt på en sängkant och skrev, tung till sinnes, och tyckte mig ha del i en berättelse som aldrig tog slut, fast jag skonats från dess vassa kanter. Dessa flyktingar sörjde den mark de varit tvungna att överge och de butiker de fördrivits från. Ett par av dem åt jord för att begå självmord – en afrikansk metod som prövats av slavarna på andra sidan Atlanten.
De hade vandrat miltals i flygens epok då satelliter kunde följa deras steg och information sekundsnabbt strömmade runt jorden. Vilka syner rörde sig bakom deras pannben? Svårast var det för kvinnorna. Mugabes högsta domstol bestämde 1999 att »kvinnor aldrig bör anses vuxna inom familjen, bara som en yngre man eller tonåring«. En ledande feminist, Everjoice Win, rapporterade att tiotusentals, ofta blott tio år, våldtagits av ungdomsbrigaderna. En MDC-medlem vittnade om hur hon i månader våldtagits dygnet om i ungdomsmilisens läger i Bulawayo och fött en dotter som likt modern fick hiv.
Sällan har en styresman kommit till makten med så god vilja från sitt folk. Men de unga fick aldrig en framtid, i stället fick de betalt för att plundra vita farmer och rikare svarta farmer likaså.
På Zimbabwes självständighetsdag den 18 april 1980 var jag upptänd av Mugabes försoningspolitik, hans reformer inom skola och hälsa. På stadion i månsken den natten stod prins Charles i givakt liksom vi andra då Union Jack sänktes för sista gången och God Save the Queen föregick det nya Zimbabwes nationalsång som även blev Sydafrikas. Efteråt fick vi veta att vi alla varit nära att sprängas i luften av sydafrikanska sabotörer.
Hela landet kokade av optimism, men snart rådde svält och aids, fenomen som lämnade Mugabe kall. För honom existerade inga medborgare, enbart de som var för eller emot honom. Afrikas mest framgångsrika ekonomi blev en härdsmälta som ledde till statsterrorism. Israel levererade (2002) de modernaste vattenkanoner och tårgas med pepparspray och färg. Att överleva vid makten var det enda som gällde för Afrikas Ceaus?escu. Hatet var hans hårdvaluta.
På en affisch såg jag Grace Mugabe bakom ratten på en traktor, höljd i juveler, med sin mans porträtt på sin T-shirt. Förre asketen Mugabe flyttade 2005 in i en herrgård på tjugofem sovrum som lär ha byggts för hundra miljoner från Kina i byte mot gruvlicenser (Zimbabwe har världens näst största platinatillgångar). Bolagen tvingades ge stora summor till Mugabes valkampanj – under hot att exproprieras. En regering av kleptomaner skapade ett laglöst land, där poliserna var de mest laglösa.
Stormakterna blundade när Mugabe i patologisk makthunger omyndigförklarade västvärlden. Inför FN försäkrade han att han skapat en aldrig skådad epok av fred och lugn samtidigt som FN-observatörer slog fast att hans vanstyre lett till två miljoner döda (svält, aids, terror). Kofi Annan påpekade att Afrikas ledares vana att skydda varandra från kritik var en självdestruktiv form av rasism. Mugabe svarade med att förklara FN:s generalsekreterare persona non grata. Transparency Internationals lista över politiskt korrupta ledare toppas av Mugabe.
Så länge jag var kvar i Beit Bridge tyckte jag mig impregnerad av människors svett och rädsla, otvättade kläder, magar i oordning av marulafrukter och kålfjärilslarver. Jag såg barfotavandrarnas fotsulor, så grova att de höll ifrån sig taggar och gruskorn. En kvinna viskade till mig: »Zimbabwe, vårt vackra land, nu vissnar själva gräset av skam.« Hon var kraftfull, jag kunde se henne gå med kvasten över ett jordgolv, tända ett vedknippe, vissla på getterna.
En handlare från Zimbabwe hade inte kommit längre än till denna gränsort; han hade riggat upp ett stånd vid den avgastunga huvudgatan: sallad, vildspenat, apelsiner. Över honom knöt sig ett kraftigt moln som en näve, öppnade sig och släppte en skur av regn som förvandlade vägen till gyttja.
Jag tog läraren som hette Jason till ett kafé; han höll mig i handen på afrikaners vis. Vi åt lammnjure med äggröra och svart te. Han sade att Mugabe var paranoid. Han kunde få Blinka lilla stjärna att låta som en upprorssång, han var ju den stora stjärnan. Jag berättade att jag vid några tillfällen talat med Mandela som inte tvekat att fördöma Mugabes rasistiska envälde som en parallell till Ian Smiths. Och att jag skulle få chansen att tala med några i Sydafrikas regering som jag kände sedan gammalt. Det lät hycklande, tyckte jag själv, men det var sant.
Jason sade: »Varför stänger inte Sydafrika av elektriciteten, bara trycka på en knapp, då får landet känna vilket mörker Mugabe försänkt det i.« Men vi visste båda att ledarna inte vågade ett nappatag med den gamle i Harare som beundrades av förbittrade unga män i Sydafrikas slum.
Jag övernattade på ett hotell som inte gjorde skäl för namnet. En hård militärbrits, ett lakan med hål i. Men jag slapp Nordafrikas huktoaletter som jag fruktade allt sedan jag tappat, och fiskat upp, min plånbok ur ett stinkande hål i Kairo.
De flyktingar jag iakttog var inga terrorister, bara förvånade och upprörda över orättvis behandling. De hade inte plundrat likt Mugabes shonamilis som slängt vita bönders pianon i gödseldammen, slaktat grisarna, druckit upp vinförrådet och krossat väggspeglarna på gårdsplanen där skärvorna lyst i solskenet som ett kvitto på en sanslös förödelse.
Försoning och förlåtelse – Sydafrikas djärva experiment – var långt borta. Efter ännu ett val där över hundra tusen döda återigen röstade på honom firade Mugabe sin seger med orden: »De som lider av sitt nederlag kan begå självmord ifall de önskar.«
Köp boken
Fakta
-
Vem:
Per Wästberg
-
Född:
1933 i Stockholm
-
Aktuell:
Som författare med Semaforen och lodlinan.
I februari 2018 släpps skönlitterära Klasskamraten och andra möten.