Per Myrhill: "Bakterierna tog sig genom hjärtat upp i hjärnan"

Serietecknaren Per Myrhill är aktuell med den självbiografiska serieboken Aneurysmdimma. För snart fem år sedan drabbades han av en hjärnblödning, och livet förändrades omedelbart. Det här är berättelsen om det, och vägen tillbaka.

Vad var det som hände för fem år sedan?
Det var en intensiv höst med väldigt mycket jobb och stora IT-projekt. Samtidigt drogs jag med flera envisa förkylningar och feber, som jag tryckte undan med smärtstillande och stora mängder kaffe och energidryck. Jag var utmattad, både fysiskt och mentalt, och hade hela tiden julledigheten i sikte. Då skulle jag äntligen få sova ut och läka ut min kropp. I samma veva blev jag kallad till tandhygienisten. Det var det här som ställde hela min värld på högkant.

Bakterierna tog sig genom hjärtat upp i hjärnan. Där visade det sig att jag hade ett medfött missbildat blodkärl, ett aneurysm, där bakterierna kunde fästa och föröka sig.

Efter en oöm behandling med mycket blod och arga kommentarer fick jag via blödande tandkött in bakterier i blodet. Normalt fastnar dessa i en slags barriär vi har i hjärtat, som separerar blodflödet mellan kropp och hjärna. Bakterierna tog sig genom hjärtat upp i hjärnan. Där visade det sig att jag hade ett medfött missbildat blodkärl, ett aneurysm, där bakterierna kunde fästa och föröka sig. Efter ungefär en vecka hade bakterierna ätit sönder blodkärlet, som då brast och min hjärnblödning var ett faktum.

När visste du att det skulle bli en bok?
Redan på sjukhuset, när jag var som mest snurrig, visste jag att det skulle bli en serie om det här. Det var, och är, en guldgruva av uppslag och idéer för någon som sysslar med självbiografiska serier.

Hur lång tid har den tagit att färdigställa?
På ett eller annat sätt har jag hållit på med det här sedan jag först rullades ut från intensiven till vanlig avdelning. Jag har i perioder varit förhindrad att teckna och skriva, på grund av olika typer av behandlingar och kirurgiska ingrepp. Det har varit en fem år lång kamp med pennorna där jag testat mina fötter i olika typer av serieprojekt och utgivning av mitt egna fanzin Plutonium Comics.

Det är en intensiv berättelse du skapat, mycket på grund av dina hallucinationer under sjukhusvistelsen. Till slut vet läsaren inte vad som har hänt eller inte. 
Det har varit som ett stort pussel, där en del minnen bleknat medan en del kommit tillbaka. Tillsammans med min fru har jag sakta, men säkert, fått ihop en linjär tidslinje där jag ändå behållit många av de starkare hallucinationerna och vanföreställningarna jag hade. Det som till slut kom med i boken är långt ifrån allt av vad jag upplevde. Fortfarande kommer något undantryckt minne tillbaka lite då och då. Doft är en sak som triggar minnet. Varje gång jag vistas i sjukhusmiljö sköljs jag över av samma rädslor och oro jag hade när jag mådde som sämst.

Hur ser ditt liv ut idag och hur mår du?
Mitt liv kretsar mycket kring smärta och hjärntrötthet. Jag har diagnosen självmordssmärta på grund av central neuropatisk smärta, och en nervskada jag fick i huvudet vid första ingreppet. Jag har valt att för öppen ridå visa vad jag är med om. De senaste åren har kretsat mycket kring mediciner och vår syn på detta, och jag visade öppet och delade med mig i kampen att få använda medicinsk cannabis i smärtlindringssyfte.

Har du någon ny bok på gång?
Jag har alltid någon typ av bok eller fanzin på gång. Plutonium Comics #13, mitt premiumfanzin i antologiform kommer snart ut. Jag har med Per Demervall dragit igång ett projekt som heter Ulltryffelstipendiet, där all försäljning ska finansiera utgivning av en ännu opublicerad serieskapare. Vidare ska jag ge ut en bok som min fru skrivit, där jag skall teckna vissa passager. Det handlar om hur vi fick hjälp genom IVF-behandling för att bli gravida. Och så har jag nyligen startat manusarbetet med en bok jag tänkt ska ta vid precis där Aneurysmdimma slutade, som kommer att handla om mina upplevelser i eftervården. Både positiva som negativa saker i min ofrivilliga resa igenom vårdmaskineriet.

Av Tove Kullenberg