Läs Lina Nordquists novell "Påskevangeliet enligt Barabbas"

När Jesus dömdes till döden, då fick Barabbas leva. Hur kändes det för honom? Läs författaren Lina Nordquists starka vackra påsknovell, som drar paralleller till de mörka tider vi lever i.

Dagen då jag överlevde. Så många år sedan nu. Luften doftade av citrus, tiden stank av förtryck. Varje fläck torkad jord var märkt av romerska armékängor. Överallt stod soldater och övervakade oss alla.
”Älska varandra”, sade en man medan törnskatan skrek ovanför oss.
Så underligt. Vem tänker så?
Han dog sedan.

Allt detta hände här i staden där jag är född – ett ljust landskap präglat av våld. Under nära hundra år har min släkt hukat under soldater här. Kullen där jag lekte som barn är inte vår kulle. Den är ockuperad av Rom. Skuggan under fikonträden, den svalkande där min mormor hjälpte killingarna att födas – den är romarnas skugga.
På dagen härskar alltid hettan i min stad, brännande mot skalpen. Kylan kommer med skymningen, en huttrande brand i orange och rött. Mitt första barndomsminne är vår familjs hus en sådan kylig kväll. Jag skulle just somna när tunga steg närmade sig. Dubbar av järn under sulorna, berghönsen for iväg från sina viloplatser och soldaternas svett började sticka i näsborrarna.
”Göm dig, Barabbas!”
Min äldre syster Esther hade mörka blänk i ögonen. Vi grät när de tog vår far.

“Men det finns ju tusentals år för fred. Vi lär väl av historien.”

Vår farfar var redan borta då, men vår morfar klarade sig till året därpå. Sedan såg de honom sätta sig till motvärn och förde honom till slakt. Jag och min syster hatade och hukade. Många av våra grannar flydde som stenbockar upp i bergen, andra vandrar i främmande länder nu, värkande fötter och tillfälliga eldar. Det är en mörk epok och den är inte över än när jag beskriver den.
Men det finns ju tusentals år för fred. Vi lär väl av historien.

Åratal av herravälde och av krökt rygg. Det var augusti och jag hade just fyllt nitton när romerska fotsteg fick mig att huka bakom muren vid min morfars hus. Soldaterna sökte efter någon längre bort. Jag skymtade deras hjälmar, tryckte mig tätt intill murstenarna. Strax efter de andra skyndade en soldat som hamnat på efterkälken – kanske hade han skavsår, han bet ihop käkarna när han sprang. Den romaren var dödlig, jag förstod det nu. En kackerlacka smet in i en murspricka just när jag fick syn på purpurfjärilen: fladdrande vingar i solen intill min morfars citronträd.
Bara insekter som kryper dras till mörker, Barabbas.
Så tänkte jag.
De som älskar ljus, de flyger.
I den stunden beslutade jag mig för att bjuda motstånd.

Min syster Esther gav mig en dolk så fort jag berättade. Hennes röst var hes. ”För mina barns skull och för dina.”
Värmen i hennes blick spred sig i mig.
Hennes man Moshe visade mig hur jag skulle dölja dolken. Sedan tog han mig med sig till sin bror Aron och deras vänner.
Hårda grepp om dolkskaften i olivlunden.
”Det finns bara två vägar: att huka eller slåss.”
Jag höll med. Ändå vällde illamåendet upp varje gång vi kommit undan och jag tvättade blodet från händerna.
Så mycket hat och så många dolkstötar. Så många romare, de var fler än vi.
Det gick ett halvår, sedan fick de fatt på Moshes bror. De hängde honom naken intill landsvägen ut från vår stad.
En i taget blev vi färre. Varje tecken på uppror mot ockupationsmakten skulle kvävas, varje revoltör straffas hårdare och mer skoningslöst. En dag tog de Esthers Moshe. Kråkorna fick hans kropp.
”Ge mig dolken tillbaka, Barabbas”, sade min syster. ”Vi ger upp och flyr, blir nomader som de andra.”
Jag satt lutad mot morfars olivträd när hon sade det. Skulle jag lämna trädet och dess skugga åt romarna? Skulle jag huka istället för att slåss? Samma natt tog de mig. De släpade mig i armarna längs Jerusalems gator. Domen avkunnades med en axelryckning.

“Det var då jag såg honom. Han som dog sedan.”

Kedjad väntade jag på gryningen med några andra rebeller. Mina vrister blödde där jag fjättrats. Omkring oss brun torka, våra huvuden hängde medan vi såg ut över staden som inte skulle vara vår. En stäpphök sökte mat högt ovanför mig. Snart skulle ståthållare Pilatus avsluta frukosten, torka vår olivolja från läpparna och köras hit i sin vagn.
Det var då jag såg honom. Han som dog sedan.

Mannen var pinad blek, blod och svullnader dolde hans rygg nästan helt. Även han var fängslad upprorsmakare, störande som jag, galileisk revoltör. Han var vän med Johannes extremisten, hade ställt till med bråk i templet och sedan gömt sig med sina anhängare i skydd av Oljebergets mörker. Rättegång och tortyr natten som varit. Inget försvar. Inga protokoll. Jag trevade efter mannens blick, men han såg ut mot inget, så jag sade inget jag heller.
Tysta hörde vi morgonen bli alltmer högljudd. En bit bort gick människor efter vatten, några köpslog, någonstans hördes några snårsångares kvitter. En törnskata skrek ovanför oss att romarna snart skulle döda oss. Jag knöt nävarna. Ville döda dem istället. Dra min dolk eller slita av hjälmarna och klämma hårt runt deras halsar.
Det var då jag hörde mannens röst.
”Älska varandra.”
Så sade han.
Vem tänker så?

Alltfler människor samlades omkring oss. Angivare, soldater, överstepräster och magra barn. Mummel och skrik – några grät, andra röster var ljusa av förväntan. Själv kände jag rädslan krypa över huden. Om jag sträckte på nacken skulle jag kunna se min avrättningsplats, så jag böjde nacken närmare marken.

“En rysning när förhoppningen skälvde till.”

Ståthållare Pilatus vaggade fram genom folkmassan, som stora människor gör. Viskningar och skrik när han klev närmare, några ropade efter vänner de förlorat ur sikte att nu var det dags. Så drog han efter andan.
”Vilken av de båda vill ni att jag skall frige, Jesus Barabbas eller Jesus från Nasaret, han som kallas Messias?”
Frigiven.
Mannen som också hette Jesus stod orörlig. Skulle han få löpa eller jag? En värmande tanke, att jag kanske kunde leva. Svarta fågelögon i folkets ansikten. Deras blickar slog mot mitt hopp, tills det vissnat.
”Barabbas!”
En rysning när förhoppningen skälvde till.
Hörde du, Esther? Folket begärde mig fri!
Ståthållaren skälvde också, blev till ett blekt kritstreck trots kroppshyddan. ”Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?”
”Han skall korsfästas!”
Fortfarande stod min medfånge bara där.
”Älska varandra”, sade han tyst.
Som att krig skulle lämna utrymme för kärlek.
Det kom något milt över ståthållaren, något liknande en tvekan. Blicken vek undan som hos ett bytesdjur sekunden före flykten. ”Vad har han gjort för ont?”
Men folket ropade högre.
”Han skall korsfästas!”
Ingen sade:
”Varför måste någon alls dö?”

En kvart senare var jag utan bojor. Jag stod frigiven och lät förmiddagssolen prygla mig. När jag sträckte på nacken kunde jag se avrättningskullen, formad som en skalle. Befriad såg jag min medfånges blodlevrade rygg snubbla barfota i vägdammet. Korsets tvärslå låg tung över hans axlar.

Det fullbordades. Att han, inte jag.

Åldersfläckar på mina händer nu, jag bär min korg bland fikonträden. Min syster vakar över sina barnbarn och vi lyssnar tillsammans efter romarnas dubbar. Purpurfjärilar fladdrar över min hembygds ockuperade jord, men Esther och jag ser i marken.
”Göm dig, Barabbas!”
Två söner och en dotterson har Esther förlorat. Vi som finns kvar håller blicken sänkt och ilskan i schack, spottar inte efter romarna förrän deras steg tonat bort.
Bara ibland minns jag två stilla ord:
”Älska varandra.”
Ockupationen av detta land kommer en dag att vara över, så tröstar jag mig då.
Tusentals år för fred. En dag.

Fritt efter det som berättats
Lina Nordquist, författare till Dit du går, följer jag.

Lina Nordquist

Lina Nordquist är docent i fysiologi och diabetesforskare, men tjänstgör för närvarande som riksdagsledamot. Hon är uppvuxen i Hälsingland och bor med familj och fyra hundar i Uppsala.

Läs mer

Författare

Lina Nordquist: ”När mina barn föddes insåg jag att jag var dödlig - och började skriva”

Forskaren och riksdagsledamoten Lina Nordquist debuterar som författare med den gripande och ambitiösa romanen "Dit du går, följer jag". Två kvinnoöden vävs samman och tecknar fram både allmänmänskliga och tidsbundna lidanden.

Författare

Läs Lina Nordquists julnovell "Tyst jul"

Bara tomten är vaken. Och vad tänker han då, hur ser han på oss människor? Läs författaren Lina Nordquists vackra julberättelse, fritt tolkad från Viktor Rydbergs klassiska saga.

Avsnitt 12. Lina Nordquist: Dit du går följer jag

I det tolfte avsnittet av Samtal om böcker samtalar författaren Lina Nordquist och programledare Lisa Tallroth om boken Dit du går följer jag. Vi får även fler boktips från Mattias Timander.

Biografier

14 drabbande böcker om människor på flykt

Människor flyr från krig, från förtryckande regimer och personer de älskar. SelmaStories listar 14 böcker om att tvingas lämna sitt hem, börja om på nytt och leva med en känsla av rotlöshet.

Boktips

10 boktips till barn och föräldrar i orostider

I oroliga tider som dessa känner många barn oro och rädsla. Det kan vara svårt att veta hur man ska hantera situationen och berätta för sina barn om vad som pågår. Vi på SelmaStories har därför samlat tio böcker för både barn och vuxna där krig, konflikter och sorg diskuteras.