Olov Svedelid – den ödmjuka deckarjätten

Inför sitt författarskap slingrade sig Olov Svedelid alltid nära det skrivna ordet under sin karriär. Han var verksam som journalist och skrev för olika tidningar och tidskrifter, bland annat Skånska Dagbladet, Expressen och Vecko-Revyn. Emellertid hade han tidigt tankar på att bli författare.
Då han inte bara skrev i rasande fart utan även antog diverse pseudonymer (exempelvis Martin Frost) och spökskrev åt andra, har det varit svårt att uppskatta hur många titlar författaren faktiskt hann med under sin livstid. Dock är den vedertagna siffran just nu 180 titlar i olika genrer och serier.

Inspirerades av sin pappa

Olov Svedelid föddes i Stockholm 1932, och spenderade sin barn- och ungdom på Kungsholmen. Han skildrar sin uppväxt i den biografiska romanen Världen som var Kungsholmen, som också förtäljer hur han snappade upp intresset för kultur och läsning av sin pappa Anders. Svedelids far var en fattig timmerman, men hade desto större fantasi och ett starkt begär efter kunskap och att lära sig. Han besökte ofta stadsbiblioteket, och var medlem i ”Folket i Bilds” bokklubb. Som tonåring använde Svedelid sin pappas lånekort för att få tillgång till vuxenavdelningen, och samlade viktiga författarinfluenser såsom H C Andersen, August Strindberg, Selma Lagerlöf och Sinclair Lewis. I sin ungdom hade han ambitionen att förändra världen med sitt skrivande, men tyvärr påpekade han själv att hans verk inte blev lästa av någon.

Hans skrivande präglades initialt av det han kallade ”symbolromaner”, vilket starkt influerades av den nya franska litteraturen och författare som Jean-Paul Sartre och Claude Simon. Trots flera avslag från olika förlag bytte han senare inriktning till att skriva deckare.

Hade svårt att bli tagen seriöst av kultureliten

Olov Svedelid dök sällan upp på kultursidorna, trots sina framgångar. Hans deckare mötte kritik för att vara massproducerade med fokus på våld och sex för att gynna försäljningen. Romanerna beskylldes också för att sakna socialt sammanhang, även om Svedelids referensbibliotek bevisligen verkar ha varit mångbottnat. Efter framgången med tv-filmatiseringen av tio av hans Roland Hassel-romaner under det sena 90- talet blev kritiken mildare, men Svedelid uppmärksammades ytterst sällan för sin professionella förmåga och skicklighet.

Av denna anledning genererade hans bästsäljande romaner, eller det prestigefyllda Sherlock- priset, ingen vidare status för Svedelid.

Istället hyllades Olov Svedelid i de mer nischade kretsarna, centrerade kring deckarförfattarskap och tidningsjournalistik. Han uppskattades som en man av folket som skrev om sådant folk ville läsa. År 1977 tilldelades S pris av Svenska Deckarakademin för sin barn- och ungdomsdeckare ”Betongrosorna och de falska nycklarna”. Han fick även pris för sin kriminalroman ”Barnarov”, som utsågs till 1987 års bästa svenska kriminalroman. År 2007 tilldelades han också Svenska Deckarakademins hederspris, Grand Master.

Riden av maran, besatt av demoner, helad av änglar

Mot slutet av sitt liv kämpade Olov Svedelid mot cancer, och satsade samtidigt på mer krävande projekt. Romanen H C Andersen och djävulens advokat var ett av hans mest påtagliga ansträngningar, då Andersen var en av hans favoritförfattare under barndomen.

Under 1970-, 80- och 90-talen var Olov Svedelid en av Sveriges mest framgångsrika författare. Han var också en av de mest lånade, enligt biblioteksstatistiken. Till och med 2002 låg han på tredje plats efter Håkan Nesser och Henning Mankell med över 337 000 bibliotekslån.