Läs Olaug Nilssens rörande berättelse om sin autistiske son

Läs också: Hon väntade 32 år på sin diagnos: autism

”Senare kör vi ut till Totland, till Fanahytten, lyssnar på Kvelertak medan vi kör längs den smala vägen, du fångar upp en hel del nyanser och vrålar ”Odin gav oss Suttungs mjöd”, skrattar och skriker, jag tycker om det, jag får skruva upp min egen energi så att den kan matcha din. Jag stoppar tjugo kronor i automaten på parkeringsplatsen och river en rosa lapp av häftet som ligger i luckan nederst i automaten. Vi är helt ensamma på parkeringsplatsen, ingen annan åker hit ut i sånt här väder, när snön har börjat lösas upp och skidspåret håller på att smälta bort.

Jag fyller midjeväskan med knäckta salta pinnar och vi går iväg. Du är uppvarvad och springer i motsatt riktning mot den du vet är rätt, men det gör ingenting, så länge du inte löper nerför den branta backen, ner mot busshållplatsen. Jag skrattar och larvar med, efter en stund följer du med dit jag vill. Jag har visat dig bilden av målet dit jag tänkt att vi ska nå, det är en bänk, det är bara en kilometer att gå.

Du kastar dig ner i snön och äter.
– Spotta ut, säger jag.
Du spottar. Och snart har du försett dig igen.

– Spotta ut, säger jag, men du gör det inte på en gång. Så kommer snön ut som vatten och spott i min hand. Du skrattar, men det är tydligt att du inte gör det för att retas, du kan inte låta bli att gripa efter en ny laddning på en gång. Sommar och höst är det blommor och växter du tar för dig av. Då tycker du om både smak och konsistens, och jag ser mellan fingrarna med mycket, men här ute brukar jag vara konsekvent, eftersom det inte finns någon mobiltäckning och jag inte kan googla eller ringa till giftcentralen om du äter något jag inte vet vad det är. Den här snön är så gammal, den har mött många hundar och deras avföring, jag kan inte låta dig äta snö, men det är ett omöjligt projekt, när den nu ligger och täcker allt som finns.
– Spotta ut, säger jag, och du spottar och spottar, jag rotar i min midjeväska efter de salta pinnarna. Du får ta så ofta du vill, det blir stressigt utan like för både dig och mig, men det brukar lugna sig efter en stund, när vi kommer in i rytmen och får fart på benen.

Det har slutat regna. Här uppe är inte vägarna isiga ännu, så det går bra att ta sig framåt även om snön är blöt. På ett ställe stannar du framför granarna och blir stående med ansiktet upp mot topparna långt däruppe och händerna utsträckta. Jag står tyst en stund bakom dig innan jag förstår vad du har fallit in i. Det är vattnet som silar ner mellan grenarna du hör, det är snösmältningen som sorlar ner, när jag också hör, blir jag stående lika fjättrad.
Vi två.

Jag tar fram mobilen för att filma med kameran, står bakom dig och ser dig som en regnjackegul och lugn Buddha, det är dina sinnen som öppnar sig, jag vill också vara där, vill inte dokumentera, vad ska jag med det till? Jag lägger undan mobilen igen, står bakom dig och lyssnar.
Vi två.
Autisterna.
Jag blir yr av ljuden och av att stå med huvudet bakåtlutat, men jag förlorar mig i det tills jag inte klarar mer och måste sluta ögonen för att få bort det.

Så blir du rädd och börjar skrika.
– Ska jag hjälpa dig?
Du upprepar, med klagosång i rösten.
– Ska jag hjälpa dig?
Jag vet att det betyder att jag ska komma på en gång. Så jag klättrar ner i diket, märker att det är halt på stenarna under snön, tar mig ner, sträcker ut handen. Du är uppjagad och gör starka ljud, men du tar tag i den och går med, är tillräckligt trygg med min hand. Vi tar oss upp på vägen igen och jag säger att vi ska vända och gå tillbaka till bilen, försöker att vara lugn när jag säger det, men jag är väl medveten om att ditt stämningsskifte också ändrade hela mig. Du skriker av ilska och oro. Jag upprepar att vi ska tillbaka till bilen, du släpper mig, du hoppar, springer och skriker, upprepar att vi ska tillbaka till bilen.

– Nu går vi till bilen, upprepar jag helt lugnt, tror jag själv, men jag hör att det fortfarande finns en rest av oro i rösten, hur länge jag än har hållit på så här, erfarit dessa hastiga skiften, vetat om denna fara.

Läs också: Diagnosen förändrade allt – nu jublar recensenter över hans psykologiska thriller