Norske succéförfattaren Jørn Lier Horst: ”Jag ville bli som Kurt Wallander”

Polisen och författaren Jørn Lier Horst kunde inte släppa att flickans mördare gick fri. Femton år senare ledde DNA-teknik till att mördaren kunde fällas. Det inspirerade Horst till att skriva en ny serie böcker om ”cold cases” – ouppklarade brott.

Efter många år som polis skriver nu Jørn Lier Horst på heltid. Idag är han en av Norges mest lästa författare, under fjolårets såldes hans böcker i över 400 000 exemplar bara i Norge. Populariteten beror på hans bakgrund som polis, tror han själv:

– Det är min styrka som deckarförfattare och bidrar såklart till att böckerna är realistiska, säger han under ett Stockholmsbesök.

Och det var just ett autentiskt fall, mordet på en liten flicka, som inspirerade honom till den nya boken – Katarina-koden.  Jørn minns exakt var han var den kväll i augusti 1999 när han hörde på radion om flickan, som försvunnit under en cykeltur. När hon sedan hittades mördad fick Jørn leda efterforskningarna.  Inom kort fick hans grupp fast en gärningsman, och de var helt säkra på att hittat rätt.

– Jag upplevde att den mannen var en psykopat, han saknade helt empati. Det fanns en lång räcka med indicier, och jag var säker på att han var barnamördaren.

Besökte flickans föräldrar varje dödsdag

Men mannen gick fri och de hittade aldrig någon ny gärningsman. Jørn kunde inte släppa fallet. Varje år besökte han den mördade flickans föräldrar, på hennes dödsdag. ”För att visa dem att fallet inte var glömt”, säger Jørn.

Och 2014, femton år senare, hade teknologin hunnit ifatt.  DNA-teknik ledde till att mannen nu på nytt ställdes inför rätta, och fälldes för mordet efter att Jørn vittnat mot honom.

– Det var som en fysisk lättnad försvann från skuldrorna.

Fallet med flickan fick Jørn att fundera över ”cold cases”, ouppklarade brott.

– Som polis kan man lätt tänka att tiden jobbar mot en, säger Jørn. De första 24 timmarna är helt avgörande, brukar man säga.

Men faktum är att tiden kan vara till efterforskarens fördel, menar han:

– Samvetet gnager hos människor. Att begå ett brott, för att sedan leva vidare som om inget hade hänt. Vad gör det med en människa?  Kan man leva vidare på en lögn?

Lågmäld, resonerande stil

Jørn bestämde sig för att fördjupa sig i ouppklarade brott, och Katharina-koden är första delen i en serie om ”cold cases”.

Till skillnad från många andra deckare finns inte många beskrivningar av våld i boken. Stilen är lågmäld, resonerande. Hans huvudperson Wisting är ”en sådan man skulle vilja ha på middag hemma”, har Jørn sagt. En rätt vanlig man, utan svåra personliga problem.

– Jag ville ha en ordentlig polisman som huvudkaraktär, en sådan jag kände från min egen polisvardag. En realistisk karaktär.

Det har hunnit bli tolv böcker om Wisting sedan debuten 2004. Jørn berättar själv att böckerna också är en beskrivning av ett samhälle i förändring:

– Kriminaliteten har förändrats, blivit råare, brutalare, styrd av internationella ligor. Norge är inte riktigt lika illa som Sverige, men på god väg – allt som händer i Sverige kommer till Norge efter ett par år.

Det hårdare samhället har också förändrat Wisting, som ”blivit mer desillusionerad med åldern”, enligt Jørn.

Har påverkats av Wallander

Han återkommer till sitt eget arbete som polis, och hur det påverkat hans författarskap.

– Jag har sett många brottsplatser, mött människor i extrema situationer, som varit utsatta för kriminalitet. Jag har stått ansikte mot ansikte med sorg och förtvivlan. Men också ånger, när jag mött de kriminella och pratat med de som begått de hemska brotten. Det har varit värdefullt för mig som författare, och det har jag kunnat ta in i böckerna och använda när jag beskriver stämningen.

Jørn menar att det givetvis går att researcha sig till det tekniska när det gäller utredningar, men det kan vara ”vanskligt att sätta ord på något som du inte själv har erfarenhet av”.

Själv har han i sitt yrke påverkats av en litterär karaktär – Wallander.

– Jag började arbeta som polis 1992, och då läste jag min första Mankell-deckare. ”Jag vill bli som Kurt Wallander”, tänkte jag då – ja, inte en grinig gubbe, men en utredare som tog ansvar för stora saker. Henning Mankell var helt enkelt den som hjälpte mig att staka ut min karriär!