Nina Lykke: ”Människor är fulla av vanföreställningar”

Nina Lykke debuterade med en novellsamling för tio år sedan. 2018 kom den underhållande och samtida relationsromanen Nej och åter nej. Nu är författaren aktuell med sin andra roman på svenska, och hemma i Oslo där dagarna nu är mer stillsamma än vanligt är hon i färd med att ta sig an ett nytt skrivprojekt.

I Nästa! som ges ut i början av april får vi bekanta oss med Elin som har arbetat som husläkare i 20 år. En gång i tiden tyckte hon att det var givande att jobba med människor, men nu stör hon sig mest på patienterna. Hon är trött på både kroppsspråk och lukter och tycker att de har alldeles för höga förväntningar. Lika länge som hon varit läkare har hon varit gift med Aksel. Tillsammans har de två vuxna döttrar. Men när Elin får kontakt med sin gamla kärlek Björn på Facebook så vänds allt upp och ner, och när boken börjar har hon bott på sitt jobb på vårdcentralen vid Solli plass i Oslo i tre veckor.

Hur kom det sig att du ville skriva om en läkare?

– Läkare har i dag en roll som påminner om den som präster hade förr. Människor vänder sig till dem med allt, både med kroppsliga och själsliga frågor, så jag tänkte att det kunde vara intressant att placera huvudpersonen i en sådan situation.

Jag upplever huvudpersonen Elin som ganska passiv. Hon dövar sig på olika sätt och försöker intala sig att hon och maken har det bra. I många situationer frågar hon sig också hur hon egentligen hamnade där? Hur skulle du beskriva Elin?

– Jag tror att mycket av det som händer oss i livet beror på tillfälligheter, tur och otur. Efteråt, när allt redan hänt, sitter vi där och försöka få ihop en sammanhängande historia av det. Men i ögonblicket då dramat utspelar sig så har vi inte så mycket kontroll eller översikt, och så är det också för Elin. Hon försöker att gå tillbaka, och förstå vad det är som hänt. Men annars är hon nog ganska vanlig, och så kallad normal, trots att hon haft en relativt ovanlig uppväxt.

I ett fint stycke skriver du så här: ”Denna kropp, detta hjälplösa skal som vi sitter i och ser ut på världen genom. Kroppen är den bur vi lever i, och någon gång emellanåt och utan att veta varför går vi fram och skakar i gallret så att hela buren rister.”

  Är det det som händer Elin i den här krisen?

– Ja, så är det nog. Min utgångspunkt för den här boken är vi ofta gör irrationella val, och det tror jag framför allt beror på att vi känner att vi vill att det ska hända något. Nästan vad som helst. En undersökning har exempelvis visat att om man placerar en person i ett tomt rum och låter den få välja mellan att bara sitta stilla på stolen eller att ge sig själv elstötar, så väljer de flesta elstötar. Hellre smärta än total stillhet alltså. Och den märkliga och neurotiska rastlösheten är både en förbannelse och välsignelse för oss.

Nästa! är delvis en roman om förnekelse och livslögner. Om att inte våga se på verkligheten som den faktiskt ser ut. Det finns också mycket av samtidssatir i boken. Björns fru Linda målar upp ett perfekt liv på Instagram medan hennes make är otrogen och Nina Lykke skriver att sociala medier är som gamla tiders julkort, fast man skickar dem hela tiden. Och så är det patienterna. De som förr inte ville gå till doktorn då denne kunde få för sig att de var sjuka, söker nu för minsta åkomma. En av dem är en ung tjej som sitter och gråter på Elins rum eftersom hennes familj ska semestra i Nice ”i år igen”.

Varför ville du skildra dessa teman?

– Själv tänker jag inte att jag skriver satir. Verkligheten är ju mycket värre, bättre eller mer extrem än vad jag skildrar den som. Och vilken människa vågar egentligen se verkligheten som den är? Jag känner ingen. Vi behöver lögnerna och våra subjektiva ståndpunkter. Vi berättar historier om oss själva och omgivningen hela tiden. Vi är fulla av vanföreställningar, vi tror att vi är centrum i universum, att andra ser och tänker så mycket mer om oss än vad de faktiskt gör. De andra som ser oss tänker ju först och främst på hur de själva upplevs. Och sådär håller vi på, som en apflock, och det är otroligt underhållande och inspirerande.

Hur är det för dig i dessa virustider – hur ser tillvaron ut?

– Min vardag är ganska oberörd, i och med att jag har haft hemmakontor sedan 1994. Men dagarna är ännu mer stillsamma nu, alla uppdrag har blivit inställda, och det verkar åtminstone vara gynnsamt för skrivlusten. De senaste dagarna har jag fått lust att sätta igång med ett nytt projekt, och det är härligt. Planen är att börja arbeta med boken under 2020 – den svåra femteboken!

Du debuterade för tio år sedan. Har du alltid skrivit?

– Jag har framför allt alltid läst otroligt mycket, Men jag har också skrivit, mest dagbok, och jag sa till alla att jag skulle bli författare redan när jag var sex år. Det var först när jag var 35 som jag började skriva på allvar.

Vilka författare har betytt mycket för dig?

– Agnar Mykle, Knut Hamsun, Aksel Sandemose, Cora Sandel, Oskar Braaten, Suzanne Brøgger, Lena Andersson, Astrid Lindgren, Alice Munro, John Fante, Flannery O’Connor, Richard Yates, Marlen Haushofer, Elena Ferrante, Tove Ditlevsen och Thomas Bernhard.