Nina Hemmingsson: "Att behöva strida för abort igen är absurt"

Välkomna att fira 8 mars med Kakan Hermansson och sju fantastiska gäster! Vi arrangerar en kväll som vi kallar 8 nyanser av systerskap – och den kommer att livesändas, håll utkik på SelmaStories Facebooksida.

Som uppladdning ger vi alla medverkande samma supersvåra fråga: Om du fick välja en enda feministisk fråga att driva 2017, vilken skulle det vara?

Varsågoda, sist ut är Nina Hemmingsson, en av våra främsta serietecknare!

Hej Nina, ikväll smäller det, roligt! Hur har din start på 2017 varit?
– Just nu tänker jag på mitt nya jobb som redaktör och förläggare på Kartago. Nästan det enda jag tänker på faktiskt. Jag är både nervös och glad.

Om du måste välja en enda feministisk fråga som är extra viktig att driva 2017 – vilken skulle det vara?
– Kvinnans rätt till sin kropp. Rätten till sexualiteten och rätten till fri abort till exempel. Det känns ju rätt absurt att behöva försvara aborträtten, igen, men tyvärr måste vi det.

Vilken är din feministiska höjdpunkt i livet?
– Att jag får hålla på med serier och konst och, även om det varit hårt ibland, dessutom kan försörja mig och mina tre söner på det.

Och vilket är ditt feministiska bottennapp?
– Lite förutsägbart måste jag väl säga Donald Trump. Han är essensen av manssamhällets allra vidrigaste sidor.

Vilken bok skulle du kalla din feministiska bibel – och varför?
– Juliane och jag av Inger Edelfeldt. Jag läste den i nedre tonåren, och sen har jag återkommit till den då och då genom åren. Den första bok jag läst där kvinnorna/tjejerna tog allt utrymme utan att vara endimensionella. Komplexa kvinnor och kvinnlig vänskap. Det är ju inte så att man strösslats med såna skildringar precis.

av Caroline Geijer  foto: Gabriel Liljevall