Niko Erfani: "Det som verkar enkelt är egentligen väldigt svårt"

Diktsamlingen varv har en särpräglad stil. Boksidorna innehåller inte mer än en mening var och diktjagets tankar är självmotsägande och bedrägligt renodlade. Bakom enkelheten i de korta raderna finns ett ångestladdat djup. Det allra mest rena och enkla, i det här fallet kärleken till sin förälder, är i själva verket mycket svårt.

— varv är en diktsamling om en ung person som befinner sig i kris och som blivit sårad av någon hon förväntas älska. Det är motstridiga känslor och ett motsägelsefullt ältande som går runt i boken, säger Niko Erfani.

Varv efter varv. Men visst är det också en dikt om arv?

— Ja. Den första versionen av den här boken hette faktiskt arv. Och på ett sätt handlar den om hur någons trauma kan gå i arv, och hur man kan bryta sig loss ur det.

Kan du berätta om hur du och poesin möttes och om det var kärlek vid första ögonkastet?

— Det var det faktiskt inte, jag tyckte inte alls om poesi när jag var liten. Men så fick vi i uppgift i skolan att skriva dikter, och jag började långsamt känna att poesin kunde vara ett bra utlopp för ens känslor. Jag läste absolut inte poesi då, tvärtom tänkte jag att poesi var något utdött. De enda poeter jag kände till var väldigt gamla. Men 2018 gick jag Nordiska författarlägret för unga på Biskops Arnö och fick insikt i hur ny poesi kan se ut på svenska.

Du fick besked för ganska länge sedan att din bok skulle ges ut. Hur har det känts att gå och vänta på den?

— På ett sätt har det varit skönt; jag har fått mycket tid till att skriva. Jag har skiftat fokus mellan varv och något som både har en helt annan form och som handlar om helt andra saker.

Intressant, berätta mer om det!

— Det har förändrats rätt mycket över tid, och kanske kommer det också se helt annorlunda ut när jag väl är klar, men det handlar om Iran där jag har mitt ursprung. Jag kände att jag behövde skriva om revolutionen och kriget men också om längtan.

Hur hittade du till formen i varv?

— När jag läste Ola Juléns Orissa öppnades mina ögon för att man kan göra något längre av den sortens skrivande. Jag insåg att den formen skulle passa för varv.

Vilka är dina främsta poetiska inspirationskällor just nu?

— Athena Farrokhzads Vitsvit, Burcu Sahins Broderier och Lizette Romero Niknamis De försvunna har inspirerat mig mycket sett till teman och motiv, men även Prologer av Elnaz Baghlanian har tagit en stor plats i mitt liv på sistone.

Niko Erfanis debutbok är inte bara poetiskt ett konstverk, utan också rent visuellt. Formgivningen av Sepidar Hosseini bygger på ett typsnitt som liksom slingrar sig över omslaget, och på titelsidan finns en svartvit teckning som föreställer tre gestalter framför ett bergsmassiv bakom vilket solen och månen går upp och ner, så som dagarna kommer och går, varv efter varv.

— Typsnittet ser lite ut som DNA men också som kedjor, säger Niko Erfani och fortsätter: Det löper över både fram- och baksidan, men löses också upp till sist. Det tänker jag symboliserar hur även diktjagets kris upplöses. Teckningen är gjord av en vän till mig (Matilda Lilja, reds. anm.) och jag tänker att den representerar de tre personer som återkommer i dikten. Det är en ganska mörk bild men den passar.

Också inuti boken bidrar det visuella intrycket till läsupplevelsen. Boksidorna är nästintill tomma, men ändå laddade till bristningsgränsen med svärta och ungdomlig osäkerhet. Samtidigt är meningarna befriade från krångliga metaforer och svulstigt språk. Niko Erfani förklarar sin poetiska tanke:

— Det är inte så komplicerade saker som sägs i dikten, men det är så mycket som ryms i det enkla. Till exempel: antingen älskar man någon eller så gör man inte det — men så enkelt är det ju inte. Det är det den här diktsamlingen uppehåller sig vid. Det som verkar enkelt men som egentligen är väldigt svårt.