Ur Händelserna på hästgården av Anna Bohlin och Ulrika Fåhraeus.
(Skrolla längre ner för boktipsen)

Det var en försommarkväll. Fredrik och jag befann oss på vår övervåning när Jerry kom upp, och jag kunde se på hans hållning att han var på krigsstigen. Varför han var arg har för länge sedan fallit ur minnet, men något fick Jerry att explodera och han började puckla på mig intill skrivbordet vid ett fönster. När jag försökte värja mig tog han tag i mitt hår med sin stora näve. Med andra handen lyckades han öppna fönstret, och jag insåg mitt i tumultet att han tänkte kasta ut mig där. Vi började brottas över skrivbordet och han slet och drog i mig i riktning mot fönstret. Huset var högt och det fanns inga buskar eller något annat som skulle kunna lindra ett fall, det var bara en naken, grusad parkeringsyta nedanför.

Mitt i allt fick jag syn på Fredriks golfbag som stod lutad mot skrivbordet. Jag lyckades nå den och fick grepp om en golfklubba samtidigt som jag ramlade omkull. Nu låg jag där på golvet, Jerry letade efter sätt att angripa mig igen, och då svingade jag mot honom med golfklubban. Jag träffade inte, men han backade av lite och vid minsta rörelse han gjorde mot mig hötte jag med golfklubban. Det stod mellan att hålla Jerry på avstånd eller bli utslängd från andra våningen. Fredrik som var tio år bevittnade allt detta, jag minns honom diffust i bakgrunden.

Nästa sak Jerry gjorde var att ta med sig Fredrik nerför trappan, bara för att snart återvända med hammare och jättelånga spikar. Med dem satte han igen dörren till nedervåningen. För att komma ner skulle jag vara tvungen att gå via trappan på utsidan och runt huset.
Timmar förflöt, det blev natt. Jag var däruppe och han var därnere tillsammans med barnen. Jag var rädd för att han skulle göra dem illa, rädd för att somna, rädd för att han skulle komma upp och döda mig i sömnen eller fortsätta misshandla mig. Att gå ner via trappan på utsidan vågade jag inte, för jag visste att det bara skulle väcka hans vrede på nytt och risken fanns att han skulle ge sig på barnen. Så jag bedömde att det bästa var att hålla mig passiv och vänta ut honom. Jag bäddade åt mig på en gammaldags tältsäng med metallfjäderbotten och tunn madrass och ställde den precis vid trappan. Tanken var att jag skulle vakna om någon kom i trappan. Där låg jag och slumrade, halvt på spänn hela tiden, med golfklubban tätt intill mig och handen sluten runt dess blanka, kalla metallskaft.

Mycket riktigt vaknade jag av steg i trappan. Men det var inte Jerry jag hörde, det var polisen. De kom dock inte för att rädda mig, utan för att Jerry hade ringt och påstått att jag var helt galen och hade misshandlat honom med en golfklubba så att han tvingats fly till nedervåningen och inte haft något annat val än att spika för dörren.
Jag hade sett honom göra det så många gånger. Han kunde vända på vad som helst. Det blev ett förhör och jag berättade min version. Dagen efter åkte vi tillsammans in till polisstationen och då drog han tillbaka sin anmälan, sa att det bara hade varit ett familjegräl och att han hade överdrivit lite. Men spikarna i dörren satt kvar länge.

Allt som var svårt och jobbigt eskalerade. Det var fortfarande en del tjejer som kom ut på helgerna, men de sov inte längre inne hos oss utan i stugor som vi hyrde i närheten. Och nu när vi inte längre hade ett ständigt myller av folk i vårt hus fick Jerry för sig att vi skulle leva ett mer traditionellt familjeliv, till exempel skulle vi ha ”familjemiddagar”. I alla år hade det suttit andra med oss kring bordet, nu var det bara vi. Jag och barnen fasade för de här måltiderna. Under familjemiddagarna skulle lamporna vara släckta och köket vara upplyst av endast två stearinljus. Vi satt alltid på våra bestämda platser, med Jerrys stol på kortsidan av bordet med ryggen mot köksdörren. Vi kunde inte äta tillsammans så här varje kväll, det blev oftast på fredagarna eller under helgerna, och vid så gott som varje sådan middag hade Jerry klagomål på maten. Köttet var inte stekt på rätt sätt, potatisen var felkokt, såsen var inte bra kryddad och så vidare.

När middagen väl började satt han där och smackade och lät på sin ände, jag och barnen bara led. Ibland försökte han vara en bra pappa och fråga hur det gick i skolan, men sedan fick de bara höra hur dåliga de var, särskilt Sophie. Om Fredrik sjönk ihop lite och inte satt rak som en linjal fick han en åthutning eller smäll på huvudet. Ingen vågade säga något för vi visste att vi bara skulle få skit, vad vi än sa. Vi hade vikt servetterna fel, vi höll inte besticken rätt, det var fel färg på stearinljusen, precis allt gick det att klaga på. Att vara tyst var nästan alltid det bästa, för då gav vi honom inget att gå igång på, och vi fick också en chans att förutse hans nästa drag. Tystnaden blev som en brandfilt som vi kunde kväva hans utbrott med innan de ens startat.
Ständigt gick vi med denna rädsla hängande över oss, att han skulle flippa ur. Jerrys utbrott var ofta långvariga. Ibland kunde hans ilska lugna sig tillfälligt för att sedan blossa upp igen med full kraft. Det enda vi kunde göra då var att springa, hitta någonstans att gömma oss, och vänta.

En sen sommarkväll 2006 fick han fullständigt spel på mig och Stephanie. Kvällen var fin och det var skönt väder, men Jerry var berusad och i vårt hus var det full kalabalik. Det började i vardagsrummet där Stephanie, Fredrik, Jossan, Jerry och jag befann oss. Jerry och jag käbblade om något och plötsligt mitt i vårt argumenterande fick jag två hårda örfilar i ansiktet. Jossan och Fredrik smet undan och gömde sig medan Stephanie drog i mig och skrek att vi måste springa. Och vi sprang, nerför trappan och ut. Jag hade den veckan i uppgift att passa Inkans djur och vattna hennes krukväxter medan hon var på semester med sin familj, och vi sprang till deras hus. Stephanie var lite tveksam till att vi skulle gömma oss där, men vi smög in och låste om oss. Det var sent och Jerry verkade inte komma efter oss, så efter en stund gick Stephanie och la sig i en säng. Själv kunde jag inte sova, jag var orolig för Fredrik och Jossan som elva och sex år gamla var ensamma med Jerry. Vi hade inte hunnit få med oss våra mobiler heller, så jag kunde inte ringa.

Efter en stund gick jag ändå och la mig och hade just slumrat till när jag hörde en ljudlig krasch. Det var en fönsterruta i rummet som slogs in. Jag kom på fötter och såg Jerrys arm sträckas in och öppna fönstret inifrån. Snart klättrade han in genom fönstret.
”Jag ska döda er, era jävla horor!” vrålade han.

Jag försökte fly ut ur rummet, men Jerry fick tag i mig. Då kom Stephanie. Lilla kortvuxna Stephanie flög på sin pappa och på något sätt fick hon honom att tappa balansen för ett ögonblick. Jag lyckades komma på fötter, sedan sprang vi tvärs igenom huset och ut genom en groventré på baksidan. Där vek vi av och for i full panik genom trädgården mot Inkans stall. Jerry kom efter, högröd i ansiktet och fullständigt rasande.

Nästa barrikad blev Inkans sadelkammare, som hade en rejäl dörr. Jag kunde koden till den. Vi nådde dörren och jag fumlade febrilt med kodlåset. I sista sekunden lyckades vi drämma igen dörren efter oss och låsa. Sedan var han där utanför och bankade och sparkade på dörren och skrek att vi var fittor och horor och att han skulle döda oss. Skakande och med blodsmak i munnen sjönk jag ihop vid väggen intill Stephanie. Det var svalt i sadelkammaren och vi var bara klädda i shorts och t-shirt, så vi tog varsitt hästtäcke och kurade in oss i. Jerry härjade runt därute och vi kunde höra hur han började köra runt på en moped.

Efter vad som kändes som en evighet blev det tyst. När det varit helt lugnt i en timme eller två vågade vi oss ut. Då såg vi att han hade kört rakt in i en container med mopeden. Jerry själv var försvunnen, men moppen låg där demolerad och det var en stor buckla i containern.
Det var bara att gå in och göra frukost och påbörja dagen. Inne i huset låg Jerry på sin säng och sov med öppen mun. När han till slut vaknade tyckte han att jag skulle be om ursäkt för att jag hade orsakat en massa kaos. Jag orkade inte bråka, det var enklast att bara ordna allting.

Sedan gällde det att laga det som gått sönder hos Inkan innan hon kom hem. Jag ville inte att hon skulle få veta det här, så jag lyfte av fönstret från gångjärnen och tog det till glasmästaren som satte i en ny ruta. En liten skylt hade gått i två delar också, och den limmade jag ihop med superlim så att inget syntes.