Mons Kallentoft: ”Jag har alltid levt som om varje dag är den sista”

För varje ord en författare skriver blir han eller hon bättre.

Det måste åtminstone vara ambitionen.

Att bli bättre på poesin, bättre på strukturen, bättre på att vrida fram alla de känslor som är det mänskliga livet, och servera dem som en berättelse för läsare, och numera, lyssnare.

Jag firar tjugo år som författare i år.

Debuterade för två decennier sedan med Pesetas. En kokainstinn historia om drugdealers som börjar råna banker. Inte så lite inspiration till den boken kom från mina vilda år i Madrids nattliv i slutet av åttiotalet. Jag är glad att jag överlevde de åren, så här i backspegeln ter det sig långt från självklart.

Efter Pesetas kom Marbella Club. En roman om trafficking och kärlek och förtvivlan. Om orättvisor, och klasskillnader. Den är lika aktuell idag som för tjugo år sedan.

I samband med jubileet så återutger mitt förlag Pesetas, och Marbella Club, något jag är stolt över. Få böcker får ett andra och faktiskt tredje liv som dessa böcker nu får. Något rätt gjorde jag, och har väl fortsatt göra, hoppas jag.

Det var ett tag sedan nu, men jag har skrivit mycket om resande och gastronomi. Det har alltid varit en stor del av mitt liv. När jag skildrat den gastronomiska världen i text har det varit min ambition att fånga den enorma livskraft och glädje och galenskap som finns i den kulturen. Och hur vansinnigt kul det faktiskt är att äta mängder med dyr kaviar och bli sprängfull på vodka och bättre vin.

Jag har nog alltid levt som om varje dag är den sista. Och tänker fortsätta göra så. En livshållning som pandemin gjort tydligt är den rätta.

Jag ser mig efter alla dessa år av absolut hängivet skapande mer som konstnär och författare än som människa. Jag är helt upptagen av konsten och kan inte tänka mig att leva på något annat vis.

Ska man bli och förbli en sann författare måste man försaka massor av det andra tar för givet. Man måste lära sig älska ensamheten och att man för alltid är dömd till att stå vid sidan av, betrakta snarare än delta, se för att kunna skildra, lyssna för att kunna berätta, öva, öva, öva för att kunna skriva fram det sublima, den känsla som riktigt bra konst, riktigt bra skrivna ord kan ge oss: Känslan av att vi är en del av något som är större än oss själva, något som betyder mer än vi.

Det är en benådad men ack så flyktig känsla.

Jag får den ibland när jag skriver.

Jag vet att mina läsare ibland får den upplevelsen när de läser vad jag skrivit.

Det räcker inte med ett människoliv för att förfina en författares konstnärliga uttrycksmedel, eller att ens komma i närheten av att behärska dem.

Men dag för dag gör jag mitt bästa.

För varje bokstav jag skriver strävar jag efter att bli en bättre berättare. Det hoppas jag märks i Satanskäftarna, den trettonde romanen om Malin Fors som kommer ut i dagarna.

Jag började skriva när jag tolv.

Så egentligen firar jag 40 år som författare. Men okej.

Det tog mig år av refuseringar innan jag blev antagen.

År av att nästan ge upp.

Men det gjorde jag inte. Jag skrev och skrev och skrev, och till slut gick det. Och det har fortsatt att fungera, och jag hoppas att det fortsätter fungera tills den dag jag dör och får åka neråt i flammorna eller uppåt i bomullen.

Osvuret är bäst.

Det är ibland ensamt och själsprövande att vara författare.

Men samtidigt en total ynnest.

Ett annat liv vore för mig inte möjligt.