Marie Aubert: ”Många livskriser handlar om att inte ha fått barn vid 40”

Allt fler kvinnor fryser ner sina ägg för att kunna bli gravida senare i livet och i Vuxna människor åker huvudpersonen Ida till en fertilitetsklinik i Sverige för att undersöka möjligheten. Den norska författaren Marie Aubert skildrar i sin andra bok ett tidstypiskt ämne, men hon hade aldrig någon plan på att ge sig in i någon samtidsdebatt.

– Jag var intresserad av hur personer utan barn förhåller sig till andra och hur det präglar syskonrelationer. Hur är man vuxen när man inte har en egen familj? Hur är det att stå utanför? Fortsätter man att vara en evig dotter eller son, eller finns det andra sätt att bli vuxen på?

Marie Aubert debuterade med novellsamlingen Får jag följa med dig hem? som fick ett fint mottagande i Norge för några år sedan. Den 41-åriga författaren har studerat journalistik, litteratur och musikvetenskap, jobbat på tidning och nu med kommunikation på ett bokförlag. Att hon debuterade relativt sent säger hon beror på både prestationsångest och att andra saker kom i vägen.

Skriver om skam och avundsjuka

Under tiden hon skrev Vuxna människor blev barnlöshet ett allt tydligare tema i boken. Runt omkring sig såg hon att många personers livskriser var kopplade till att inte ha fått barn vid 40 – oavsett om de var singlar eller i ett förhållande.

– Att få eller inte få barn betraktas ofta som ett val idag, när det finns så många teknologiska möjligheter. Men att tro att vi kan välja våra liv lägger ett stort ansvar på oss, och egentligen är det ju ett område där vi inte har någon kontroll alls. Det finns mycket ångest och besvikelse i det. Jag ville skildra en barnlös singelkvinna och ta hennes liv och längtan på allvar, utan att varken skönmåla eller förenkla. I Norge är en av sex kvinnor barnlösa, och en av fem män. Vi måste ta det perspektivet på allvar, och höra på berättelserna bakom.

Vad har du fått för reaktioner på boken?

– Det har varit överväldigande! Boken har fått fina recensioner och sålt till åtta länder, vilket jag är jätteglad för. Men det roligaste är att höra läsare berätta att de tyckte boken var viktig och bra. Folk har så olika uppfattningar om huvudpersonen Ida – en del tycker att hon är otroligt osympatisk och ledsam, medan andra verkligen kan känna igen sig i henne. Många läsare menar att Ida visar upp en sida som de inte tycker om hos sig själva, men att det är skönt att någon sätter ord på det.

I Vuxna människor åker Ida till familjens lantställe för att fira sin mammas 65-årsdag. I stugan där hon tillbringat barndomens alla somrar finns även hennes syster med sambo och bonusbarn. Det är som upplagt för en mysig helg med familjen, men det blir allt annat än idylliskt. Istället finns ett krypande obehag och ibland påminner romanen näst intill om en psykologisk thriller.

Har du alltid varit intresserad av att skildra familjeband och personers relationer till varandra?

– Ja, verkligen! Jag är kroniskt nyfiken på hur vi uppför oss och beter oss mot varandra. Och jag är intresserad av att skildra olika slags maktförhållanden i nära relationer. Vem har mest användning för vem, vem känner sig mest underlägsen och minst älskad? Jag gillar att skildra personer som till en början inte har en sämre moral än någon annan, men som befinner sig i en pressad situation som får dem att gå över gränsen. Vad skäms de för och vad kan skammen få dem att göra?

Ida är 40 år, arkitekt och barnlös. Hon är en typiskt ”duktig flicka” som ständigt söker omgivningens bekräftelse. Inte minst sin mammas. Ida är en sådan som andra tycker är lyckad, men själv känner hon stark skam. Hur skulle du beskriva henne?

– Ida är van att känna sig smartare och starkare än de flesta, särskilt i jämförelse med sin syster Marthe.  Men nu är hon på en svår och ensam plats i livet – hon försöker hitta kärlek, och inser att det måste gå väldigt snabbt om hon ska få barn. Under de här sommardagarna i stugan skiftar maktbalansen mellan systrarna. Det släpper fram en livslång syskonavundsjuka och en djup skam över att inte vara älskad – och sånt kan få folk att göra ganska desperata och destruktiva saker.

Ida är självmedveten och funderar mycket på hur andra ser henne. Tänker du att hon vet vad hon längtar efter eller handlar det mest om hur det borde vara? Kan du känna igen dig i henne?

– Det är inte alltid lätt att skilja på vad som är vår längtan och önskningar, och på vad som är roller som vi förväntas gå in i. När det gäller Ida så tror jag först och främst att hon längtar efter närhet och att höra till. Jag kan absolut känna igen i henne – både när det gäller hennes sårbarhet, självrättfärdigande och humor. Hon gör några oacceptabla saker i romanen, men mitt mål var ändå att läsarna skulle känna igen sig, och det verkar de göra också.

Hur brukar din skrivprocess se ut?

– Jag har aldrig en färdig berättelse innan jag börjar, det får jag helt enkelt inte till.  I stället behöver jag en startpunkt, en situation som känns spännande att utforska. Att skriva är för mig ett slags grävarbete, jag skriver om texten många gånger. Och plötsligt inser jag hur historien måste berättas, och det är alltid den bästa känslan.

Marie Aubert listar tre stora läsupplevelser i livet: 

• Älskare av Toni Morrison.
• This is how you lose her av Junot Diaz.
• Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.