Mother Couch - Djup tragik och skruvad humor blir film

Ännu en av Jerker Virdborgs romaner har filmatiserats. Svart krabba gjorde succé på Netflix under 2022 och nu får även Mamma i soffa en ny chans i rörligt format. En dramakomedi skriven och regisserad av långfilmsdebutanten Niclas Larsson. Filmen söker svar på frågor alla måste undra över: Vad innebär det att vara någons förälder? Vad innebär det att vara någons barn?

SelmaStories ställde ett par frågor till författaren Jerker Virdborg inför filmpremiären:

Varifrån kom idén till Mamma i soffa?
– Jag bar länge på idén om en huvudkaraktär som befinner sig i en affär tillsammans med en anhörig som av någon anledning totalvägrar att gå därifrån. Det är en tacksamt enkel och hård grundkonflikt, men jag visste först inte hur jag skulle förvalta idén. När jag efter hand förstod att det rörde sig om vuxna barn och en åldrande mamma kunde jag slutligen skriva romanen.

Vad tycker du mest om med boken?
– Den innebar en delvis ny kurs i mitt författarskap för under genomläsningen upptäckte jag, till min förvåning, att texten fick mig att le, eller till och med skratta, den arbetar ju i en absurdistisk och surrealistisk tradition. Nu några år senare känner jag mig fortfarande hyfsat belåten med textens gäckande sätt att konstant glida mellan det välbekanta och det drömartade, och efter den inledningsvis farsartade handlingen växer ju samtidigt en stor sorg fram.

Vad var det Niclas Larsson såg i boken som gjorde att han ville göra den till film?
– Jag gissar att det var kombinationen av sårig moderstematik, delirisk Beckett-atmosfär och det  nedgångna möbelvaruhuset som tilltalade honom särskilt starkt.

Hur känns det att ännu en av dina böcker blir till film?
– Det är förstås fantastiskt roligt och intressant. Jag älskar ju film och har vid sidan av många författare också influerats kraftigt av regissörer som Michelangelo Antonioni, Stanley Kubrick, Michael Haneke, Andrej Tarkovskij, Yazujiro Ozu och Terrence Malick.

Hur ser du på slutresultatet?
– Jag blev verkligen imponerad! Niclas balanserar mycket skickligt mellan realism och surrealism, mellan djup tragik och skruvad humor, dessutom med en amerikansk skådespelarensemble i världsklass. Jag kom att tänka på Luis Buñuel, eller Charlie Kaufman, det är inte småsmulor direkt. Att en svensk 31-årig regissör långfilmsdebuterar med något sådant, och dessutom i USA, är rent ut sagt sensationellt, jag utgår ifrån att vi har många personliga och högintressanta filmer att vänta från Niclas framöver.