Malin Persson Giolito är tillbaka: ”Det allvarligaste med terrorism är hur den får oss att se på varandra”

I Processen skildras ett Sverige veckorna efter att det värsta har hänt. Malin Persson Giolito undersöker konsekvenserna av ett terrorbrott, och vad terrorn gör med oss medborgare.

Uppdraget från ditt förlag var att skriva en kortroman om terrorism, men du valde en kanske oväntad vinkel: den oskyldigt anklagade, som får sitt liv förstört. Berätta, varifrån kom den idén?

– Jag skrev en novell på samma tema för år sedan. Sedan dess har det hänt en hel del, om hur vi ser på terrorism och den potentiella förövaren. Jag var sugen på att sätta min historia post-Charlie Hebdo, säger Malin Persson Giolito på telefon från Bryssel, där hon bor med sin familj.

– Någon sa att Processen är som en replik på Störst av allt. Och det är kanske sant. Där blev Maja anklagad, och här är det Youssuf. Youssuf är en person som gör allt rätt – han är mönsterstudenten, som sköter sina studier, festar knappt, har god kontakt med sin familj. Ändå blir han utpekad av samhället.

– När jag skrev Störst av allt var jag mån om att det inte skulle handla om själva brottet, skolskjutningen. Spänningen skulle istället kretsa kring annat – vem är Maja, vad hände henne. Och i Processen är det inte heller brottet som är det centrala, kanske för att jag inte tycker att det är så spännande – hur ser det ut när det händer, hur många dog, vem det var som gjorde det, hur det planerades – utan istället fokuserar jag på konsekvenserna av terrorismen, på oss, på vårt samhälle.

Vilka är de?

– Jag försöker inte förminska sorgen för de drabbade. De som förlorar sina anhöriga, som skadas. Men vi får inte heller bortse från de konsekvenser av terrorismen som inte handlar om det faktiska terrorhotet, som är så mycket mindre än många andra hot, utan istället om hur vi agerar när vi försöker skydda oss. Terrorhotet känns så starkt och det gör saker med hur vi ser på varandra, och vad vi anser oss ha rätt att göra för att skydda oss.

Vi är alla hotade när vårt rättssamhälle hotas

– I Frankrike hade man under drygt två års tid undantagstillstånd. Det ledde till att polisväsendet och andra brottsbekämpande myndigheter under en mycket lång tid inte behövde följa regler som vi vanligtvis tycker är självklara i ett rättssamhälle. Det har knappt funnits någon debatt om detta. Men jag har hela tiden undrat: när får vi det första oskyldiga offret – och kommer vi att få veta när det händer?

– Hade vi tillåtit oss själva att erkänna det – att vi allesammans är hotade när vårt rättssamhälle hotas – hade vi aldrig kunnat behandla Youssuf på det sättet som sker i min berättelse.  Vi föreställer oss någonstans att han är inte vi, han tillhör något annat, han är inte en av oss. Men det är han ju. Det är en märklig skyddsmekanism hos oss människor det där. Begriplig, men farlig. Jag är mer rädd för den än jag är rädd för terrorister. Vårt rättssamhälle är konstruerat för att skydda oss mot den där försvarsmekanismen, men då måste rättssamhället fungera. Du kanske tycker att det låter sentimentalt, att vi måste komma ihåg att vi allesammans är ”vi”, men sanningen är ju att om vi stänger ute vissa människor så driver vi dem in i kriminalitet. Så är det.

Vi skuldbelägger muslimer

– Ta exemplet Frankrike. Dåden utförs inte av någon fotsoldat från Syrien, utan det är fransmän som utför dessa terrorbrott på hemmaplan. Inbördeskrig, som vissa debattörer kallar det. Vill du generalisera är de franska terroristerna fransmän som har blivit radikaliserade i fängelse där de hamnat på grund av något petitessbrott, förmodligen knarkrelaterat – vilket ju visar att det knappast handlar om några renlevnadsmuslimer, direkt.

Hur vanligt förekommande är Youssufs historia, tror du?

– Det beror väl på hur man läser Youssufs historia. Vi har ett konkret exempel på en oskyldigt anklagad man, Mutar Muthanna Majid, som blev uthängd, efterlyst och jagad – trots att han hela tiden satt hemma i sin lägenhet i Boden. Så att det händer att oskyldiga blir uthängda och dömda av den tredje statsmakten, det vet vi.

– Vad gäller det andra, att vi skuldbelägger individer, utan att kunna definiera vad skulden består av – det gör vi hela tiden. Svenska muslimer ”hör inte hit”, de är ”invandrare”, inte som oss, har ”andra värderingar”, och så vidare, i all oändlighet. Vi skuldbelägger muslimer. Vi dömer den folkgruppen och det vore väl jävligt märkligt om de individerna inte känner sig skuldbelagda, anklagade för saker de inte vet vad de är.

”I krig är allt tillåtet”

– Det är så svårt med fördomar. När de börjar prägla ett samhälle, när den här misstanken mot en grupp växer blir de svåra att komma ifrån. Det första steget är att erkänna att de finns och att de har konsekvenser.

Kan du också nånstans förstå polisen i din berättelse – de som dömer ut en oskyldig, och förstör hans liv?

– Förstå är en sak – tycka att det är rätt är en annan. Jag har ju betraktat det här på nära håll, vad som händer direkt efter ett terrordåd. Konsekvenserna omedelbart efteråt blir att det plötsligt råder bred konsensus om att polis och rättskipande får ett närmast obegränsat handlingsutrymme. ”I krig är allt tillåtet”, och ”vissa offer måste man kunna acceptera”. Och det där håller ju i sig ganska länge, det har vi sett i flera länder.

– I min berättelse Processen har det gått tre veckor, Youssuf får vi följa en dag, men utredningen kring berättelsens stora terrordåd kommer ju att fortsätta. Det är ju bara att titta på Akilov-dådet, och hur stor den utredningen blev, trots att det i jämförelse med andra terroristutredningar var rätt begränsat.  I min berättelse har vi ett terrordåd med tre attentatsplatser, minst tio gärningsmän inblandade, säkert hundratals dödsoffer. Då blir konsekvenserna betydligt större. Det blir inga kärleksmanifestationer på Sergels torg direkt, det råder undantagstillstånd och demonstrationsförbud.

Vad behöver vi göra för att inte någon ska utsättas på det sättet som Youssuf i Processen?

– Jag vet inte om det går att undvika. Men vi måste ställa höga krav på rättssäkerheten för att minimera riskerna. När man kan genomföra husrannsakan och hålla förhör på väldigt lösa grunder, så får det enorma konsekvenser för den individ som drabbas. Inte bara på grund av alla de som sett att det varit tiotals poliser som gått igenom ditt hem, utan också vad som händer i den människan som blir anklagad.

– Jag har inga svar på någonting. Men det behöver man inte ha. Man ska bara komma ihåg att det är väldigt problematiskt.

Du beskriver ett Sverige, tre veckor efter ett stort terrordåd. Själv lever du i Bryssel. Hur har livet förändrats där, efter terrordåden 2016?

– Det började redan efter Charlie Hebdo. Och det blev ännu mer påtagligt efter Bataclan i november 2015 . Rent konkret:  vi har en stridsvagn som står framför den park som ligger intill vårt hem. Vad gör det med en, kan man fråga sig? Säkert en hel del. Men man vänjer sig snabbt. Nu står den ju bara där.

Mer orolig för unga militärer på gatorna

– En annan stor skillnad är att vi nu har unga militärer på gatorna. Myndigheterna vill visa att de gör något. Men det går ju inte att skydda sig från den här typen av hot och större attacker. Jag menar, stridsvagnen vid vår park – det kanske gör att någon känner sig säkrare. Men jag är faktiskt mer orolig för tonåringarna med vapen som går runt på gatorna i Bryssel. Det finns inte tillräckligt med poliser för den här typen av bevakning, så de kallar in värnpliktiga som kanske har gjort en vapenträning på två och en halv timme. De gör mig ärligt talat mycket mer orolig – hur reagerar de om ett avgasrör plötsligt smäller till?  Men jag går ju inte omkring och är rädd. Allt går ju in i en vanlig lunk, så fort livet kommer igång igen.

Hur var den första tiden efter bombdådet?

– Många av de franska terroristerna bor ju här i Bryssel. Efter Bataclan i Paris, november 2015, stängdes hela Bryssel ned. Alla affärer, alla skolor – det var en död stad, och du kan ju tänka dig, i november – när det normalt sett ska vara julhandel och fullt med folk ute. Istället var de enda man träffade militärer, unga killar med kulsprutor.

– Så vi stannade inne, spelade kort med barnen och tänkte ”så här ska livet vara, tillsammans med barnen”. Och vi var rädda. Såklart att vi var rädda.

– Precis efter ett terrorattentat tror man inte att livet kan återgå till det normala.  Först är det den akuta chocken, därefter rädslorna. Men så går det en tid, och sedan förändras känslorna, de går från rädsla till irritation. Och ganska snart blir man arg – jag vill ha tillbaka mitt liv, ungarnas skola, vardagen. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?

– Men det tog lång tid för folk att börja ta tunnelbana igen, det märktes på trafiken. Folk tog bilen. Men även det återgick det till normala till slut.

Du har tre barn. Vad säger du till dem, när ni pratar om det som hänt?

– Första gången vi märkte av en stor skillnad var efter Charlie Hebdo i Paris, januari 2015. Då var mina döttrar påtagligt oroliga, grät mycket, pratade om det som hänt.

– Men de är som unga är mest. De ritar svarta teckningar i några veckor, pratar om det i skolan, och sedan kommer vardagen tillbaka. Det är ju inte en krigssituation, även om det känns som det i början. Livet återgår snabbt till det nästan normala.

”Vi ska vara försiktiga med att döma varandra”

– När man haffade den eftersökta terroristen Salah Abdeslam i Bryssel, han som varit efterlyst enda sedan Parisattackerna, ringde pappa (Leif G W Persson, reds anm) till mig, och sa: ”Låt inte ungarna gå ut ikväll. Nu är risken som allra störst. Har den här mannen varit med och planerat nya terrordåd kommer de säkert tidigarelägga dem – för att han inte ska hinna berätta om dem i förhör. Eller så sker solidaritetsreaktioner.”

– Jag lät min tonåring gå ut ända. Och den kvällen hände det inte någonting. Men fyra dagar senare smällde det, först på flygplatsen och en knapp timme senare i tunnelbanan. På vår tunnelbanestation.

Många säger: ”Vi måste leva som vanligt, för annars har terroristerna vunnit”. Vad säger du om det?

– Ja, det är lätt att säga. Och det gör man ju, för att livet ska fortsätta funka – man har ju inte så mycket val. Men i någon mening gör det väl ingenting om vi ändrar vårt beteende, typ skjutsar ungarna istället för att de tar tunnelbanan. Någon gång. Man kan inte sluta vara en tänkande människa. Om jag ändrar detaljer i min vardag – inte fan har terroristerna vunnit då?

Vad hoppas du att man som läsare ska ta med sig när man har läst klart din text?

– Att man ska vara försiktig med att döma varandra. Särskilt i dessa tider. Nuförtiden verkar det som om det räcker att tillräckligt många påstår något så blir det sant – och dessutom att jag som medborgare ska straffa den personen. Det är inte bara märkligt, det är livsfarligt, säger Malin Persson Giolito.

Relaterade artiklar:

Malin Persson Giolito: ”Säger någon en gång till att det är skönt att det äntligen pratas får jag känningar av kommande blodpropp”

Malin Persson Giolito skriver till sig själv som 25-åring