Mäktig vampyroman av mannen bakom Game of Thrones

Vad: Feberdröm är en klassisk vampyrroman av mannen bakom Game of Thrones. Mäktiga hjulångare flyter fram på en grumlig och febrig Mississippiflod. Bland förrädiska grund och tropiska sjukdomar lurar också långt värre faror. Ett uråldrigt släkte vampyrer livnär sig på folket längs floden, såväl fria som slavar.

Handlingen: Året är 1857 och Abner Marsh är en rederiägare med stora problem. I princip hela hans flotta har sjunkit och han är redo att lägga ner verksamheten, då en främling vid namn Joshua York dyker upp och erbjuder sig att köpa in sig i rederiet. Det skulle lösa Marshs problem, men York ställer också ett antal märkliga krav. Trots att han känner en viss tvekan inleder York och Marsh bygget av ett fartyg som ska bli den största, ståtligaste och snabbast hjulångaren på Mississippi. De ger henne namnet Feberdröm och inleder en resa längs floden som ska visa sig ödesdiger för de båda rederiägarna.

Författaren: George R.R Martin är kungen av fantasy. Han skrev Feberdröm 1982, och den har sedan dess stadigt vunnit större publik världen över, liksom hans mästerliga fantasyserie Sagan om is och eld, som tv-serien Game of Thrones bygger på. Han är författare på heltid sedan 1979. Han är en inbiten schackspelare och samlar på tennsoldater, speciellt medeltida riddare. Han bor numera i Santa Fe i New Mexico, USA.

Varsågoda, utdrag ur Feberdröm:

Första kapitlet

Saint Louis april 1857

Abner Marsh slog knoppen på hickorykäppen hårt i hotelldisken för att få portierens uppmärksamhet. ”Jag ska träffa en karl som heter York, Joshua York. Finns någon med det namnet här?”

Portieren, som var till åren kommen och bar glasögon, hoppade högt och log då han fick syn på honom. ”Men se kapten Marsh!” utbrast han förbindligt. ”Er har jag inte sett på ett halvår, men jag hörde om olyckan, förfärligt, alldeles förfärligt. Jag har varit här sedan 1836 och aldrig skådat sådan packis.”

”Bry er inte om det!” snäste Abner Marsh irriterat. Han hade räknat med sådana kommentarer. Plantageägarnas hus var populärt bland ångbåtsfolk och Marsh hade själv brukat äta här regelbundet före den senaste stränga vintern. Men sedan packisolyckan hade han hållit sig borta, och inte enbart på grund av priserna. Även om han gillade maten så var han inte särskilt förtjust i klientelet: lotsar, kaptener och styrmän, gamla vänner och före detta konkurrenter, och allihop kände till vad som drabbat honom. Abner Marsh ville inte ha medlidande. ”Tala bara om var Yorks rum ligger”, sa han myndigt.

Mannen måste ha hört honom men tittade inte upp utan fortsatte att skeda i sig falsk sköldpaddssoppa ur en porslinsskål

Portieren nickade nervöst. ”Mister York är inte på sitt rum, kapten. Ni hittar honom i matsalen där han sitter och äter.”

”Nu? Så här dags!” Marsh kastade en blick på den utsirade hotellklockan, knäppte sedan upp mässingsknapparna på rocken och tog fram sitt eget fickur i guld. ”Hon är tio minuter efter midnatt och ni säger att han äter”, sa han klentroget.

”Ja, kapten, det gör han. Mister York har sina egna vanor, och han är inte den sorten man säger nej till.”

Abner Marsh lät höra ett ohyfsat strupljud, stoppade utan ett ord gulduret i fickan och stegade genom den överdådigt inredda lobbyn. Han var respektingivande och inte särskilt tålmodig av sig och definitivt inte van vid att göra affärer efter midnatt. Han svängde elegant med käppen som om han aldrig hade råkat ut för någon olycka och allt var precis som förr.

Matsalen var nästan lika praktfull som stora salongen på en väldig hjulångare med kristallkronor, blanka mässingsdetaljer och bord dukade med finaste linne, utsökt porslin och kristallglas. Vid kvällsvarden skulle borden ha varit fulla av resande och flodfolk, men vid den här tiden var matsalen tom och de flesta ljusen släckta. Kanske fanns det ändå en fördel med midnattsmöten, tänkte Marsh, för han skulle åtminstone slippa andra människors deltagande. Nära köksdörren stod två svarta uppassare och pratade lågmält. Utan att låtsas om dem gick Marsh fram till en välklädd främling som ensam satt och åt längst bort i matsalen.

Mannen måste ha hört honom men tittade inte upp utan fortsatte att skeda i sig falsk sköldpaddssoppa ur en porslinsskål. Snittet på den långa svarta rocken klargjorde att han inte hörde hemma i trakten, kanske var han öststatsbo eller utlänning. Han var bredaxlad och gav intryck av att vara reslig. Först trodde Marsh att det var en gammal man för håret var vitt, men på närmare håll upptäckte han att det inte alls var vitt utan ljusblont, och med ens såg främlingen nästan pojkaktig ut. York var renrakad. Han hade vare sig mustasch, skägg eller polisonger i det långa, släta ansiktet. Hyn var lika ljus som håret och han hade en kvinnas händer, tänkte Marsh.

Han knackade i bordet med käppen. Duken dämpade ljudet och fick det att låta hövligt. ”Är ni Joshua York?”

Under resten av sitt liv skulle Abner Marsh minnas det ögonblicket, första gången han såg Joshua York i ögonen

Främlingen tittade upp och deras blickar möttes.

Under resten av sitt liv skulle Abner Marsh minnas det ögonblicket, första gången han såg Joshua York i ögonen. Vad han än hade haft för tankar och planer så sögs de upp i den malström som var Yorks ögon. Det spelade ingen roll om han var pojke, gamling, sprätt eller utlänning, där fanns bara mannen själv, hans styrka, drömmen, intensiteten.

Yorks ögon var grå och häpnadsväckande mörka i det bleka ansiktet. Pupillerna såg ut som brinnande svarta nålspetsar och de blickade rakt in i Marshs själ, vägde den. Det gråa runt pupillerna verkade levande, rörde sig likt dimslöjor över vattnet en mörk natt då stränderna och ljusen försvinner och det enda som existerar i hela världen är båten och floden. I slöjorna fick han hastiga glimtar av syner som sedan försvann. Ut ur dimman kikade en kylig intelligens, men där fanns också en mörk och skräckinjagande best, fastkedjad, ilsken och rasande, liksom ensamhet och grym passion. Allt det rymdes i Yorks blick.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar. Någonstans i den där dimman kunde han känna isen röra sig oändligt långsamt, och han kunde höra det gräsliga ljudet då hans båtar trasades sönder och med det alla hans förhoppningar.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar

I sina dagar hade Abner Marsh fått mången god man att slå ner blicken och länge höll han fast Yorks medan handen slöts så hårt om käppen att han fruktade att den skulle gå av. Men till slut tittade han bort.

Mannen vid bordet sköt soppskålen åt sidan. ”Jag har väntat på er, kapten”, sa han och gjorde en gest. ”Vill ni inte slå er ner?” Rösten var djup, bildad och lättsam.

”Tack”, sa Marsh på tok för mjäkigt och sjönk ner på stolen mitt emot. Han var stor och kraftig, drygt hundraåttio centimeter lång och han vägde sina modiga hundratrettio kilo. Ansiktet var rödbrusigt och han bar svart helskägg och mustasch för att dölja den platta, intryckta näsan och alla vårtorna, men inte ens polisongerna hjälpte något vidare. Man kallade honom flodens fulaste karl och det visste han om. Marsh var vördnadsbjudande i sin tjocka blå kaptensrock med dubbla rader mässingsknappar, men Yorks blick hade fått honom att tappa koncepterna. Karlen var fanatiker, avgjorde Marsh. Han hade sett sådana ögon förut, på galningar och helvetespredikanter och en gång på slaverimotståndaren John Brown i Kansas. Marsh ville varken ha att göra med fanatiker, predikanter, abolitionister eller absolutister.

York lät emellertid inte som någon fanatiker då han tog till orda. ”Jag heter Joshua Anton York, J.A. York i affärer, Joshua för mina vänner, och jag hoppas av vi med tiden ska bli både kompanjoner och goda vänner.” Tonfallet var både hjärtligt och förnuftigt.

”Det återstår att se”, svarade Marsh osäkert. Nu var uttrycket i de grå ögonen högdraget och aningen roat och det han nyss sett i dem var borta. Han kände sig förbryllad.

”Ni har väl fått mitt brev?”

”Jag har det här”, sa Marsh och tog fram det hopvikta kuvertet ur rockfickan. Först hade erbjudandet verkat rent otroligt lyckosamt, räddningen när allt annat gått förlorat, men nu var han inte lika säker längre. ”Vill ni ge er in i hjulångarbranschen?” frågade han och böjde sig framåt.

En uppassare kom fram till bordet. ”Ska ni supera med mister York, kapten?”

”Det vore trevligt”, insköt York.

Därför borde ni veta att jag är praktiskt taget ruinerad efter den gångna vintern

”Jag tror jag gör det”, svarade Marsh. York kunde visserligen få honom att slå ner blicken, men det fanns ingen på floden som kunde äta mer än han. ”Jag tar soppa, ett dussin ostron och ett par stekta kycklingar med potatis och sås. Och se till att de är knapriga! Och något att skölja ner alltihop med. Vad dricker ni, York?”

”Bourgognevin.”

”Fint. Ge mig en flaska av detsamma.”

York såg road ut. ”Ni tycks vara matfrisk, kapten.”

”Det här är en farlig stad och en farlig flod”, sa Marsh försiktigt, ”och en karl behöver hålla sig stark. Vi är varken i New York eller London nu.”

”Det är jag fullständigt medveten om”, försäkrade York.

”Vi får hoppas det, om ni tänker ge er in i hjulångarbranschen. Det finns inget riskablare.”

”Vi kanske ska övergå till affärerna med en gång? Ni äger ett hjulångarrederi. Jag vill köpa halva, och jag förmodar att ni är intresserad av mitt erbjudande eftersom ni är här.”

”Visst är jag intresserad”, medgav Marsh, ”men förbryllad med. Ni verkar ha huvudet på skaft, så jag kan tänka mig att ni skaffade er upplysningar om mig innan ni skrev till mig.” Han trummade på brevet med fingret. ”Därför borde ni veta att jag är praktiskt taget ruinerad efter den gångna vintern.”

York sa ingenting, men något i hans ansikte fick Marsh att fortsätta.

”Jag gav mitt företag namnet Rederi Feberfloden eftersom det var där jag växte upp, nära Galena. Jag hade sex hjulångare som främst trafikerade Mississippis övre lopp, sträckan mellan Saint Louis och Saint Paul, med enstaka turer uppströms Feberfloden liksom Illinois- och Missourifloderna. Det gick bra för mig, jag skaffade en ny ångare eller två nästan varje år och funderade på att ge mig in på Ohiotraden och kanske gå på New Orleans med. Men i juli förra året exploderade en ångpanna på Mary Clarke, hon fattade eld och brann ner till vattenlinjen med hundra döda. Det var uppe nära Dubuque. Och i vintras, en förfärlig vinter … Fyra av mina hjulångare låg här i Saint Louis: Nicholas Perrot, Dunleith, Sweet Fevre och Lady Liz, som var splitter ny och bara hade gått i linjetrafik i fyra månader. Det var en fin båt, nästan tre hundra fot lång med tolv väldiga ångpannor och lika snabb som någon ångare på floden. Jag var mycket stolt över Lady Liz. Hon kostade mig tvåhundra tusen dollar men var värd varenda cent.” Soppan kom. Marsh tog en sked och grimaserade. ”För varm”, sa han. ”Hur som helst är Saint Louis ett bra ställe att ha båtarna på över vintern. Här nere blir det inte särskilt kallt och kylan brukar inte hålla i sig. Men den senaste vintern var annorlunda, det vill jag lova. Packis. Den förbaskade floden frös till ordentligt.” Han lade sin väldiga röda labb på bordet med handflatan uppåt och knöt långsamt näven. ”Det är som att lägga ett ägg i handen och krama det. Isen kan krossa en ångbåt lättare än jag knäcker ett ägg. När den går upp blir det ännu värre, väldiga berg av is glider nedför floden och slår sönder allt i sin väg, holkar, skyddsvallar, båtar. I slutet av vintern hade jag förlorat alla mina fyra ångare. Isen tog dem ifrån mig.”

”Hade ni inte försäkrat dem?” frågade York.

Marsh gav sig ljudligt i kast med soppan. Mellan skedarna skakade han på huvudet. ”Jag är ingen spelare och har aldrig trott på försäkringar. Det är rena lotteriet, och man förlorar alltid. Alla pengar jag tjänade investerade jag i ångbåtarna.”

York nickade. ”Vad jag förstår äger ni fortfarande en ångare.”

De flesta håller bara i fyra eller fem, floden äter helt enkelt upp dem

”Det gör jag”, medgav Marsh. Han åt upp det sista av soppan och tecknade att han ville ha nästa rätt. ”Eli Reynolds, en liten akterhjulångare på hundrafemtio ton. Jag har använt henne på Illinoisfloden för hon är inte särskilt djupgående. Hon låg i Peoria över vintern och undgick den värsta isen. Det är allt jag har kvar, min enda tillgång. Problemet är bara att Eli Reynolds inte är värd särskilt mycket. Som ny kostade hon bara tjugofem tusen dollar och det var år 1850.”

”Sju år”, sa York. ”Ingen särskilt lång tid.”

Marsh skakade på huvudet. ”Sju år är oerhört lång tid för en ångbåt”, förklarade han. ”De flesta håller bara i fyra eller fem. Floden äter helt enkelt upp dem. Eli Reynolds är bättre byggd än många andra, men hon är snart uttjänt.” Han började med ostronen, satte skalhalvorna mot munnen och svalde ostronen hela, sköljde sedan ner vart och ett med en rejäl klunk vin. ”Så jag är förbryllad”, fortsatte han sedan ett halvdussin ostron hade gått samma väg. ”Ni vill köpa in er i mitt rederi som bara har en liten gammal båt. I brevet nämndes ett pris, ett för högt pris. Då jag ägde sex hjulångare var Rederi Feberfloden kanske värt så mycket, men inte numera.” Han svalde ännu ett ostron. ”Ni kommer inte att få tillbaka vad ni satsat på tio år, inte med Eli Reynolds. Hon kan varken frakta tillräckligt med gods eller passagerare.” Marsh torkade munnen på servetten och betraktade främlingen på andra sidan bordet. Maten hade stärkt honom och nu kände han sig som vanligt igen, som om han hade kontroll över situationen. Yorks blick var intensiv, men det fanns inget i den att frukta.

”Ni behöver mina pengar, kapten”, påpekade York. ”Varför berättar ni det här för mig? Är ni inte rädd för att jag ska skaffa en annan kompanjon?”

”Jag arbetar inte på det sättet”, svarade Marsh. ”Jag har varit på floden i trettio år, for ner till New Orleans på en flotte som grabb och hade erfarenhet av både pråmar och skutor innan jag började på hjulångare. Jag har arbetat som lots, styrman, maskinbiträde och även skeppsgosse. Jag har sysslat med allt i den här branschen men aldrig varit någon skojare.”

”En ärlig karl”, konstaterade York med en försmädlig biton i rösten som fick Marsh att undra om han var sarkastisk. ”Det gläder mig att ni fann för gott att berätta om era bekymmer. Dem kände jag naturligtvis redan till och mitt erbjudande står fast.”

”Varför?” frågade Marsh barskt. ”Bara galningar kastar bort pengar och ni ser inte ut som någon galning.”

Innan York hann svara kom maten. Kycklingarna var precis lagom knaperstekta. Marsh slet av ett lår och började äta med god aptit. York serverades en tjock skiva oxstek, röd och blodig, som simmade i sky. Marsh såg hur skickligt han gav sig i kast med den. Kniven gled genom köttet som vore det smör. Han varken slet eller sågade, så som Marsh gjorde, utan hanterade gaffeln som en gentleman och bytte hand när han lade ner kniven. I Yorks långa bleka händer fanns både styrka och elegans och det beundrade Marsh. Han undrade hur han hade kunnat tycka att de såg ut som en kvinnas. De var vita men starka och hårda som tangenterna på flygeln i stora salongen på hjulångaren Eclipse.

Men jag vill inte heller belasta er med sanningen. Det finns saker och ting som jag inte kan berätta, saker som ni inte vill veta

”Ni har inte svarat på min fråga”, påpekade Marsh.

Joshua York hejdade sig med gaffeln i luften, tänkte efter och svarade slutligen: ”Ni har varit ärlig mot mig, kapten, och jag ska inte återgälda er ärlighet med lögner så som jag hade tänkt. Men jag vill inte heller belasta er med sanningen. Det finns saker och ting som jag inte kan berätta, saker som ni inte vill veta. Låt mig först redogöra för mina villkor, så får vi se om vi kan komma överens. Om inte ska vi skiljas som vänner.”

Marsh sågade av bröstet på sina andra kyckling. ”Fortsätt!” uppmanade han. ”Jag är idel öra.”

York lade ner kniv och gaffel och satte fingertopparna mot varandra. ”Av personliga skäl vill jag bli befälhavare på en hjulångare. Jag vill segla på Mississippifloden bekvämt och enskilt, inte som passagerare utan som kapten. Jag har en dröm, ett syfte. Jag söker vänner och bundsförvanter och jag har fiender, många fiender. Detaljerna angår er inte, och om ni pressar mig kommer jag att ljuga. Gör inte det.” Ögonen fick en hård glimt, mjuknade sedan och han log. ”Det enda ni behöver bry er om är min önskan att äga och föra befälet på en ångbåt. Som ni märker är jag ingen båtkarl, kan inget om hjulångare eller om floden förutom vad jag har läst i några böcker och vad jag har lärt mig under de senaste veckorna i Saint Louis. Därför behöver jag en kompanjon, någon som vet allt om Mississippifloden och dess folk, någon som sköter den dagliga verksamheten ombord så att jag kan ägna mig åt mitt.

Den här kompanjonen måste även ha andra egenskaper. Han måste vara diskret eftersom jag inte vill att mitt uppträdande – vilket jag medger ibland är märkligt – ska bli ett allmänt samtalsämne. Han måste vara pålitlig eftersom jag tänker låta honom ta hand om allt. Han måste vara modig. Jag vill inte ha en vekling eller någon som är vidskeplig eller troende. Är ni religiös, kapten?”

”Nej, jag har aldrig gillat predikanter och det är ömsesidigt”, svarade Marsh.

Även om mina handlingar ibland verkar underliga eller nyckfulla vill jag inte ha dem ifrågasatta. Förstår ni?

York log. ”Det jag vill ha är en pragmatiker, någon som koncentrerar sig på sitt och inte frågar för mycket. Jag värdesätter mitt privatliv, och även om mina handlingar ibland verkar underliga eller nyckfulla vill jag inte ha dem ifrågasatta. Förstår ni?”

Marsh drog eftertänksamt i skägget. ”Säg att jag gör det.”

”Då blir vi kompanjoner. Låt era bokhållare sköta rederiet. Ni ska följa med mig på floden. Jag ska vara befälhavare. Ni kan kalla er lots, styrman, kapten eller vad ni vill, och jag överlåter de praktiska göromålen åt er. Mina order blir sällsynta, men när jag ger en måste ni se till att jag blir åtlydd utan invändningar. Jag har goda vänner som ska följa med oss och få en hytt utan kostnad. Det kan hända att jag ger dem befattningar med uppgifter som jag anser lämpliga, och ni får inte ifrågasätta mina beslut. Jag kan också skaffa nya vänner längs floden och ta ombord dem med och ni ska välkomna dem. Om ni godtar dessa villkor ska vi bli rika tillsammans och resa på er flod i lyx och bekvämlighet.”

Abner Marsh skrattade. ”Kanske det, men det är inte min flod, och om ni tror att vi ska resa i lyx på gamla Eli Reynolds lär ni bli djupt besviken. Det är en fallfärdig gammal skorv med eländiga hytter och för det mesta är hon full av utlänningar, däckspassagerare som ska till de mest osannolika platser. Jag har inte satt min fot ombord på två år – gamle kapten Yoerger kör henne åt mig numera – men sist jag var där luktade hon ganska illa. Om det är lyx ni vill ha borde ni köpa in er i Eclipse eller i John Simonds.”

Joshua York drack en klunk vin och log. ”Det var inte Eli Reynolds jag tänkte på.”

”Det är den enda båt jag har.”

York satte ner vinglaset. ”Kom, så betalar vi och går upp till mitt rum där vi kan fortsätta samtalet mer ostört.”

Marsh försökte protestera. Plantageägarnas hus hade en utmärkt dessertmeny och han ville ogärna avstå från efterrätt, men York envisades.

Rummet var en stor och elegant svit, hotellets bästa, som vanligen reserverades för rika plantageägare från New Orleans. ”Sitt!” uppmanade York i befallande ton och pekade på en stor bekväm fåtölj i vardagsrummet. Marsh satte sig medan hans värd gick in i sovrummet. Ett ögonblick senare kom han tillbaka med en liten järnbeslagen kista. Han ställde den på bordet och lirkade upp låset. ”Kom hit!” sa han, men Marsh hade redan rest sig och ställt sig bakom honom. York fällde upp locket.

”Guld!” utbrast Marsh lågmält. Han sträckte fram handen och rörde vid mynten, lät dem rinna mellan fingrarna och njöt av att känna den mjuka gula metallen, av glansen och det skramlande ljudet. Ett mynt bet han i. ”Nog är det äkta allt”, konstaterade han, spottade och släppte ner guldmyntet i kistan.

”Tio tusen dollar i tjugodollarsmynt”, upplyste York. ”Jag har två likadana kistor till och kreditiv från banker i London, Philadelphia och Rom för betydligt större summor. Om ni tackar ja till mitt erbjudande, kapten, får ni en andra båt, en som är mycket finare än Eli Reynolds. Eller jag borde kanske säga att vi får en andra båt.” Han log.

Abner Marsh hade tänkt tacka nej. Visst behövde han pengarna, men han var en försiktig general, gillade inte mysterier

Abner Marsh hade tänkt tacka nej. Visst behövde han pengarna, men han var en försiktig general, gillade inte mysterier, och York ville att han bara blint skulle lita på honom. Erbjudandet var för bra för att vara sant. Marsh kände sig övertygad om att det var något lurt med det och att han skulle få ångra sig om han tackade ja. Men vid åsynen av Yorks förmögenhet vacklade han. ”En ny båt?” viskade han matt.

”Ja, förutom det pris jag är villig att betala för halva ert rederi”, svarade York.

”Hur mycket …”, började Marsh. Han var torr om läpparna och slickade dem nervöst. ”Hur mycket kan ni tänka er att spendera på en ny båt?”

”Hur mycket behövs?” undrade York lugnt.

Marsh tog upp en handfull guldmynt och betraktade dem. Vilken glans, tänkte han men sa bara: ”Ni borde inte ha så mycket pengar med er. Det finns skurkar som skulle mörda er för ett av de här mynten.”

”Jag kan försvara mig”, försäkrade York. Marsh såg uttrycket i hans blick och blev alldeles kall. Han tyckte synd om den som försökte stjäla Joshua Yorks guld.

”Har ni lust att ta en promenad längs skyddsvallen med mig?”

”Ni har inte gett mig ert svar än, kapten.”

”Ni ska få mitt svar, men först vill jag visa er något.”

”Gott”, sa York. Han stängde kistlocket och det mjuka gula skimret försvann. Med ens verkade rummet instängt och dunkelt.

Nattluften var sval och fuktig, och deras steg ekade på de mörka, öde gatorna. York rörde sig med smidig elegans, Marsh med tung pondus. York bar ett löst sittande ytterplagg skuret som en cape och en hög gammal kastorhatt som kastade svarta skuggor i ljuset från halvmånen. Marsh stirrade in i de mörka gränderna mellan de trista tegelmagasinen och försökte se så stark och hotfull ut som möjligt för att avskräcka tjuvar och banditer.

Utmed vallen låg ångbåtar i långa rader. Minst ett fyrtiotal var förtöjda vid pollare och holkar, och inte ens så här dags på dygnet var det tyst och stilla. Väldiga godsstaplar kastade svarta skuggor i månskenet och de gick förbi sjåare som stod lutade mot lårar och höbalar medan de rökte sina majspipor och lät en flaska gå runt. Det lyste fortfarande i hyttfönstren på många båtar. Hjulångaren Wyandotte från Missouri var upplyst och höll på att elda på. Högt uppe på stormdäck till en väldig hjulångare stod en karl och betraktade dem nyfiket. Abner Marsh drog med sig York förbi raden av mörka, tysta ångare vars höga skorstenar avtecknade sig mot stjärnhimlen likt svartbrända träd med underliga blommor högst upp.

Varenda karl och pojke längs floden känner igen henne

Slutligen stannade han vid en väldig utsmyckad sidohjulångare som låg intill en uttjänt gammal holk. Huvuddäcket var lastat med godstravar och landgången var upphissad för att inga obehöriga skulle kunna ta sig ombord. Också i det svaga skenet från halvmånen syntes det tydligt hur praktfull hon var. Ingen annan ångare kunde mäta sig med henne.

”Vilken vacker båt!” utbrast Joshua York med låg, respektfull röst. Det var det som avgjorde saken, tänkte Marsh senare.

”Det är Eclipse”, förklarade Marsh. ”Namnet står där på hjulhuset.” Han pekade med käppen. ”Kan ni läsa det?”

”Ja, jag har utmärkt mörkerseende. Är det något speciellt med henne?”

”Det är det minsta man kan säga. Varenda karl och pojke längs floden känner igen henne. Hon är gammal nu, byggd år 1852, för fem år sedan, men fortfarande storslagen. Det sägs att hon kostade trehundrasjuttiofem tusen dollar och var värd varenda cent. Det har aldrig funnits en större och finare hjulångare. Jag vet, för jag har studerat henne och rest med henne.” Marsh pekade. ”Hon mäter 365 fot gånger 40, stora salongen är 330 fot lång och ni har aldrig skådat dess like. I ena änden finns en förgylld staty av Henry Clay och i den andra en av Andrew Jackson, och de båda politiska rivalerna blänger ilsket på varandra hela tiden. Ombord finns mer kristall, silver och målat glas än Plantageägarnas hus ens kan drömma om, oljemålningar, mat som ni aldrig har smakat maken till och speglar, otroliga speglar. Men framför allt är hon snabb.

På huvuddäck finns femton ångpannor och hon har ett kolvslag på elva fot. Det finns inte en båt på någon flod som kör fortare då kapten Sturgeon får upp ångan. Hon har med lätthet klarat arton knop mot strömmen. År 1853 satte hon rekordet från New Orleans till Louisville. Jag kan tiden utantill: fyra dagar, nio timmar och trettio minuter. Hon slog A.L. Shotwell med femtio minuter och Shotwell är väldigt snabb.” Marsh vände sig mot York. ”Jag hade hoppats att min Lady Liz en dag skulle slå Eclipse eller åtminstone vara lika snabb, men numera vet jag att hon aldrig skulle ha klarat det. Jag bara lurade mig själv, jag hade inte råd med en båt som kunde besegra Eclipse.

Hårdare och hårdare kramade den och musklerna under den bleka huden spändes likt stålfjädrar

Om ni ger mig pengar är vi kompanjoner. Där har ni ert svar. Ni vill ha halva Rederi Feberfloden och en kompanjon som sköter allt utan att ställa frågor om era privata angelägenheter. Då är vi överens.”

Joshua York betraktade den väldiga sidohjulångaren som tyst och stilla låg och flöt på vattnet, redo för nästa utmaning. Med ett leende på läpparna och en svag glöd i de grå ögonen vände han sig till Abner Marsh. ”Avgjort”, var allt han sa och sträckte fram handen.

Marsh log och visade upp en rad sneda, utstående tänder och tog Yorks smala vita hand i sin kraftiga näve. ”Avgjort”, upprepade han och kramade hårt så som han brukade göra för att testa viljan och modet hos dem han gjorde affärer med, kramade tills han såg smärtan i deras ögon.

Men Yorks ögon förblev oberörda och hans hand slöts om Marshs med förvånansvärd styrka, hårdare och hårdare kramade den och musklerna under den bleka huden spändes likt stålfjädrar. Marsh svalde och försökte låta bli att skrika.

York släppte hans hand. ”Kom!” sa han och dunkade Marsh så hårt i ryggen att denne vinglade till. ”Vi måste planera.”