Långa avstånd och enslighet gav upphov till hyllad deckare

Hur kom ni på att ni skulle skriva en bok tillsammans?

— Det började inte med någon bokidé alls, utan med min nyfikenhet på Jennies yrke. Det var så spännande när jag fick höra brottstycken av hennes olika berättelser från jobbet, säger Ulrika, som själv arbetar som ekonom.

Eftersom Jennie har sekretess i sitt yrke som polis, fick hon berätta något annorlunda versioner av vad hon varit med om för sin svägerska. Hon fick helt enkelt börja hitta på, och så började kreativiteten flöda. Det kom att dröja några år innan det hela ledde till en romanidé.

— Jag har tidigare bara skrivit för byrålådan, och aldrig med tanken på att någon någonsin skulle läsa det, säger Ulrika och fortsätter:

— Vi blev ju nästan lite rädda när en bekant föreslog att vi skulle skicka in det här till ett bokförlag…

Lundgren & Lundgren vägrade till en början dela med sig av sin berättelse till någon. Men efterhand växte tanken fram att det faktiskt kunde bli en bok av deras berättelse. En bok som nu finns i bokhandeln, och som hyllats av många.

— Det är en speciell känsla att se den i hyllan på Coop här i Kalix, säger Jennie.

Hur uppstod huvudkaraktären Irene?

— Jag har för mig att det faktiskt började med Max, hennes kollega. Men han var lite för tam, säger Ulrika och skrattar.

— Vi gillar ju snälla killar i och för sig, men nånstans där dök Irene upp, lägger hon till.

Jennie och Ulrika berättar att Irene började som en blandning av de själva, men sedan växte till en egen person. Ulrika hämtade inspiration från sin tidigare frustration som kvinnlig medarbetare i en väldigt mansdominerad sektor, och Jennie kunde bidra med sin kunskap om polisyrket. Och genom att ge huvudpersonen ett utifrånperspektiv kunde Lundgren & Lundgren skildra sitt Norrbotten genom någon annans ögon.

”Norrland börjar i Gävle. Det är 80 mil härifrån. Nu är du i Norrbotten.” Den meningen möts huvudkaraktären Irene av när hon flyttar upp från Stockholm till polisområde östra Norrbotten för att ta polistjänst där.

— Ja, det där har man ju fått förklara själv några gånger… säger Ulrika Lundgren med ett leende på läpparna.

Vad är det då som gör Norrbotten till en så bra miljö för spänningshistorier?

— Ensligheten, tror jag, säger Jennie.

— Och kanske att de människor som stannar kvar här uppe ofta är intressanta karaktärer. Dels kan det tära på en, om man har stannat kvar mot sin vilja, och dels kan det göra en väldigt självständig, vilket kan vara bra i Jennies yrke, säger Ulrika.

Just de långa avstånden bidrar till en oerhörd spänning för läsaren. Man sitter som på nålar när polisen Irene och hennes kollega Max går in i det läskiga huset i en by i Tornedalen, och man samtidigt vet att de inte kan ”kalla på förstärkning” som det går till i Beck eller Wallander.

— Det är utmaningarna i mitt yrke som vi har velat spegla i den här boken. Det finns ingen förstärkning som väntar runt hörnet. Hamnar vi i ett läge kan det ta en timme för Luleå att komma fram, berättar Jennie.

Något som framkommer i boken, och som Irene lägger märke till, är att norrbottningarna på grund av avstånden även får en annan känsla för tid. När man blivit van vid att köra långa sträckor, tycker man kanske inte att det är så farligt att ha någon timmes bilfärd till nästa by.

— Man kan ju bli frustrerad för att stå i en bilkö i en kvart, i nån storstad. Men jag har en timme enkel väg från där jag bor till jobbet, säger Ulrika.

Kommer det bli en uppföljare till boken?

— Ja, vi hoppas det! Vi har skrivit under sommaren, och det finns en plot och en början. Det blir en ny brottsintrig, men poliserna följer med, säger Ulrika Lundgren.