Lotta Gray: "Ensam är inte stark, ensam är just bara ensam"

Vad: Valborgsmässoafton 2008 får vimmelreportern Lotta Gray fruktansvärt ont i magen. Hon ligger kvar i sängen medan hennes man och tvåårige son går till brasan. På natten ringer hon ambulansen. Hon åker in ensam, får diagnosen tjocktarmscancer och opereras. På hösten får Lotta beskedet att cancern har spridit sig till levern. Sedan följer fyra år av tung behandling.

Handling: I Himlen kan vänta skriver Lotta rakt och personligt inte bara om åren med cancer, utan också om känslan av utanförskap och den ständiga viljan att vara till lags och passa in. Både på jobbet och privat. Hon skildrar hur äktenskapet prövas och livet efter sjukdomen. Men framför allt är det en berättelse om att aldrig någonsin ge upp. Lottas motto är: You can. End of story.

Varsågoda, ett utdrag ur Himlen kan vänta:

När jag öppnar ytterdörren i den tidiga morgonen står ambulansen där och väntar på mig vid vår grind. Tyst, utan blandare. Jag går den lilla biten från vårt hus till grinden, lätt framåtböjd i grå mjukisbyxor och har till och med satt på mig lite Donna Karan roll-on. Vårt körsbärsträd står i full blom och sträcker sina blommor mot majhimlen. Fåglarna har precis vaknat och det doftar dagg, fukt från myllan.

Jag har inte riktigt tid med det här, hela veckan är full av planer, tänker jag när jag kliver in i ambulansen. Det finns inget utrymme att vara sjuk nu, det går inte att trycka in i det här livet med småbarn och heltidsjobb. Men jag lägger mig lydigt på den smala britsen. Vartenda gupp gör ont. Personalen frågar hur länge jag har känt såhär.

”Någon vecka drygt”, svarar jag svagt och vill bara blunda.

Vill att de ska låta mig vara medan jag sakta förs fram på de villagator jag känner lika bra som min egen tandrad.

Radion är på och det är sövande. Jag försöker tänka bort smärtan och kniper ihop ögonen för att parera den när ambulansen tar sig förbi Globen och ut på Nynäsvägen, viker av före Gullmarsplan och åker ner över Skanstullsbron. Någonstans i en vrå av ambulansen kan jag ana den oformliga gestalt jag alltid såg som barn hemma i vårt kök i Örebro. Något mörkt som tornar upp sig.

Jag sluter ögonen ännu mer.

Jag är sex år gammal. I mitt rum är det varmt. Persiennerna nedfällda. Sängen står mot fönstret. Jag vet inte om det är öppet. Minns inte. I köket sitter en häxa. Hennes stora krokiga näsa avtecknar sig i skenet från gatlampan utanför. Det är natt och jag är på väg de få meterna in till mammas rum i vår lilla tvåa i Oxhagen i Örebro. Men jag vågar inte. Häxan har suttit där varje natt så länge jag kan minnas, liksom bidat sin tid. Hinner jag om jag springer? Vad händer om hon tar mig?

Mitt hjärta rusar. Jag vill in till mamma. In till tryggheten och hennes varma säng. Till slut tar jag sats. På långa, rangliga sexårsben rusar jag förbi köket i ett enda gigantiskt språng. Springer som en jagad hind förbi diskbänken och landar stadigt två sekunder senare i mammas rum.

Varenda natt är det samma sak. Jag vaknar och vill gå, men vågar inte. Häxan kan ju vara där.

***

Jag ligger i en säng ute i korridoren på akuten. En AT-läkare ber mig hoppa på ett ben för att utesluta blindtarmsinflammation. Det är det inte. Det blir tidig morgon när man beslutar sig för att lägga in mig på avdelning 67. Jag vill bara hem till familjen, få åka till jobbet. Jag brukar nästan aldrig bli sjuk, har aldrig varit inlagd på sjukhus. Det här guppet i vägen har jag inte planerat.

De ger mig morfin intravenöst för att hålla magsmärtorna i schack men jag spyr rakt ut när det landar i kroppen. Mitt bland andra väntande patienter som ligger på britsar på den överfulla akuten.

Jag får Ketogan istället och när det börjar verka är det som rena himmelriket. Jag kan äntligen slappna av lite men jag vet inte hur länge smärtan kommer vara borta.

Jag läggs i en fyrbäddssal. Mina grannar är några äldre damer som alla ska opereras för något som inte är livshotande. De oroar sig, småpratar med varandra och vill ha än det ena än det andra av personalen. Med deras oroliga röster i öronen lyckas jag somna till slut, inte längre lika smärtpåverkad.

Några timmar senare vaknar jag av att en sköterska försiktigt knackar på dörren. Det är frukost och senare dags för den dagliga ronden. När han har gått sitter jag med telefonen i handen. Ringer till slut mamma.

Jag kan inte låta bli att fundera högt.

”Kan det vara cancer, tro?”

”Det är klart att det inte är cancer”, säger mamma snabbt.

Jag ser henne framför mig där hon sitter i köket med telefonen i handen.

Mina föräldrar lärde känna varandra när hon jobbade som au pair i en svensk familj i Bryssel. Hon strök kläder, lagade middagar, tog hand om barnen. På helgerna träffade hon andra svenska vänner med liknande jobb. De gick och dansade på nattklubben Svarta änglar mitt i Bryssel.

Jag har en tydlig bild av det där. Svarta änglar är ett sådant märkligt namn, dubbelt på något vis, jag fastnar för de där orden. Borde inte änglar vara vita?

Min pappa bodde inhyst i en källare i centrala Bryssel. Det vet jag eftersom jag många år senare åkte förbi platsen med honom. Jag undrade om det var där jag kom till, i mörkret i källaren. Och jag undrade hur länge de var tillsammans egentligen.

När jag fyllde sju träffade min mamma en man från landet. Janne. Rejäl, stabil, snäll. Inte så världsvan och flådig men klok och lugn och jag tror mamma tyckte det var skönt att få landa i att någon annan tog över årorna och rodde. Vi flyttade till landet, till hans åkeri, familjeföretaget, och bodde vägg i vägg med svärmor. Jag var inte helt med på flytten men blev lovad en egen häst. Den bästa mutan i världen. Golden.

Jag älskade alla årstider med henne, röken ur hennes näsborrar när det var kallt. Mitt hjärta slog lika fort som en kanins när jag lät henne löpa fritt på de fält jag kände så väl.

Mamma och Janne gifte sig så småningom och jag var glad för det. Så länge mamma var lycklig var jag lycklig.

Men hennes liv blev nog inte som hon tänkt sig. Hon var ensam med oss barn mycket. Min lillasyster Louise, kallad Lisa, med sina stora bruna ögon och sitt blonda hår, och så den mer allvarsamme Thomas som gillade att fiska och baka och gärna lekte för sig själv.

Mamma var ofta försjunken i funderingar. En dag smög jag in i köket, ställde mig bakom henne vid diskbänken. Men hon hörde mig inte, lutade bara huvudet mot köksskåpen och grät så axlarna skakade.

Jag smög ut igen, ville inte att hon skulle upptäcka mig. Kanske var det mitt fel att hon var ledsen. Jag kanske var för busig eller för vild. Så jag höll mig ofta stilla, blev ett väldigt lugnt och snällt barn som försökte vara alla till lags.

***

Timmarna sniglar sig fram, det blir lunch, det blir middag. Jag har bara min telefon som sällskap och försöker ligga så still som möjligt i sängen, rädd för att jag ska tappa nålen i armen. Jag har inte ont i magen längre, är ordentligt smärtlindrad, men jag är rastlös, vill bara bli bra, få reda på vad det är för fel och sedan få komma hem. Messar vänner, läser lite, försöker sova bort tiden och tänker att jag måste höra av mig till min pappa, den där riktiga från Afrika.

Jag var inte så nyfiken på honom som liten. Jag vet att han är från Senegal från början och att han flyttade till Bryssel för att studera. Jag har ett tummat, sepiafärgat kort där han sitter bredvid en palm och bär en brun, trång kavaj och långa skor. Kavajen är för kort i ärmarna och trång över axlarna. Stramar. Det där kortet tittade jag på ibland när jag var liten men så mycket mer än så är det inte.

Jag minns vårt första möte, hur omtumlande det var. Bilderna kommer tydligt nu, som en inre film.

Det var sen höst och jag blev avsläppt av skolbussen nere vid landsvägen. Gick de hundra meterna till vårt hus. Det var bara skog omkring mig, men jag kände mig trygg med skog, det har aldrig skrämt mig när mörkret faller. Jag gick i sjuan. Åttan kanske. Jag skulle till stallet för så var det alltid. Hem, äta och så ta stigen genom skogen till stallet någon kilometer bort. Det var en av de där höstdagarna som var som höstar ska. Blöta löv, lite frost på morgnarna. Låg dimma över åkrarna som lättar framåt förmiddagen. Vantar till skolan. Och tjockjackan.

Oftast struntade jag i läxorna för varken mamma eller pappa Janne var på mig om dem. Jag hade fullt upp med att ta hand om min häst fram till sen kväll. Det skulle mockas, ridas och fodras. Jag bar alltid med mig bilden av svettmärken på hennes rygg efter sadeln och den sura doften av blöt häst i luften.

Utanför huset stod en mörkhyad man.

”Hello, I’m your father”, sa han.

Och hans namn kom för mig. Alos.

Jag trampade förbi honom, in i köket där mamma stod. Mitt inre var i uppror men jag tänkte inte visa något. Det skulle han inte få av mig. Samtidigt fjantade mamma runt med ett påklistrat leende. Pappa, den andre, plockade med disken.

”Alos letade upp vår gamla adress i Oxhagen”, sa mamma. ”Sedan var det en granne som hjälpte honom, som visste att vi flyttat ut hit, jag hade ingen aning om att han skulle komma.”

Jag muttrade något till svar. Satte mig vid bordet, ville bara fly till stallet.

Min pappa frågade på bruten engelska hur jag mådde. Han log med hela ansiktet. På något vis fyllde han rummet. Han var väldigt lång och smal, med en brunrutig keps. På ena armen bar han ett brett, stelt silverarmband och en fet klackring. Brun kavaj, breda, lite vida byxor och så skor inomhus. Hans ögon hade samma färg som mina. Ljusbruna med lite guld i och han log med vita tänder.

Han stannade i någon vecka. Den värsta i mitt liv, trodde jag då. Han bodde i mitt flickrum i källaren och sov på mina hästprydda kuddar. Pratade högt på dålig engelska med fransk brytning, gestikulerade. Krävde att jag skulle serva honom vid middagsbordet, hälla upp vatten trots att flaskan stod närmare honom än mig. Jag svarade knappt på tilltal, vägrade möta hans blick. Hela mitt inre var i uppror.

Pappa Alos som fantasifigur hade alltid fått mig att drömma mig bort. Skapat längtan, väckt min fantasi. Fått mig att bli kreativ och skrivande. Nu var han här, och inget var som jag hoppats på.

Han åkte hem efter en dryg vecka, tillbaka till sitt jobb som någon form av ambassadör för ett vattenprojekt i Senegal och jag var jublande glad hela vägen till flygplatsen. Försökte att inte visa det.

Vi kramades adjö lite stelt och tafatt.

”Now you send me some card, tell me how you are, right?” sa han och jag ljög honom rakt upp i ansiktet.

”Yes, I will do that. And you take care now and thank you for everything.”

***

Timmarna går. Jag ligger i sängen, försöker vila. Men täcket och kudden känns så främmande för mig, inte som de där hemma. Jag hämtas för röntgen. Männen ser ut som dödgrävare. De rycker lite i sängen, dubbelkollar namnet på skylten vid fotänden.

”Charlotte Gray?” frågar de.

”Ja, ja, visst.”

Utanför röntgen, precis när man passerar dörren, finns en skylt med en varningstext: ”Förbjudet att röntgas om du är gravid”. Det där skiter jag i. Det spelar ingen roll, ingenting spelar någon roll för jag har sådana vidriga smärtor som kommer och går, får mig att kippa efter andan.

Man hittar inget på plåtarna, trots att jag röntgas från halsen till knäna och jag rullas upp till mitt rum igen, till min fyrbäddssal med utsikt över Årstaviken. Känner mig konstigt nog lugn. För om man inte kan se något knas på plåtarna borde det inte vara något farligt åtminstone.

***

Jag får göra en gastroskopi. Två bastanta damer står på varsin sida om min brits och håller i mig för att jag ska svälja en slang, tjock som en mans finger. Jag rapar och gråter, tårarna rinner och slangen skaver i halsen. Jag kommer inte undan trots att hela kroppen skriker: ”NEJ!” Jag försöker trycka mig mot madrassen och sköterskorna lugnar mig med att det blir bättre när kameran väl passerat svalget och kräkreflexen inte är lika intensiv.

”Såja, det går snart över, vi måste bara få ner den här i halsen på dig. Kroppen brukar reagera såhär, det är ingen fara.”

De fortsätter hålla i mig och pressa ner den där ormen i min hals. Jag vill bara slå dem, skalla dem, men biter ihop och försöker att inte vara för jobbig. Till slut är kameran på plats. Slangen skaver mot underläppen och jag ligger blickstilla för att försöka glömma att den är där. Om jag rör mig det minsta känns det hela vägen ner i magen.

***

På den fjärde dagen kommer en ung sköterska in i mitt rum. Jag makar mig lite åt sidan och hon sätter sig på sängkanten. Jag har en grå munkjacka på mig. Hon lägger en hand på mitt ben och ber mig följa med in till läkaren. Jag förstår inte vad hon menar. Vad är det hon inte kan säga härinne? Det svartnar för ögonen och jag känner mig svajig. Säger till mig själv att läkaren bara vill prata med mig ensam, i lugn och ro.

***

Det är ljust i rummet. Kan vara mitt på dagen. Landstingets mjuka bomull omsluter mig. Stolen är hård. Läkaren berättar att man hittat en tumör på röntgenplåtarna. Stor som en liten clementin i min tjocktarm, högt upp i kröken på vänster sida. Hennes mun rör sig som i ultrarapid. Jag lyssnar, det gör jag, men jag fattar inte. Jag har inte tid med det här. Jag har en inplanerad tjejmiddag, ett vimmel i morgon och framför allt så har jag ett barn att sköta och ett liv att leva. Jag bryter inte ihop, jag gråter inte. Jag lyssnar. Konkret och rationellt. Som jag lärt mig sedan barnsben.

Nu mer än någonsin måste jag behålla kontrollen. Jag vet inte hur man gör när man bryter ihop, mamma har aldrig lärt mig det, och jag vill inte ha martyrskapet, vill inte tycka synd om mig själv och det ska ingen annan göra heller.

Vi ska operera dig”, säger munnen som rör sig sakta. ”Det måste vi göra nu för din tarm håller på att spricka och du kan dö om tarminnehållet hamnar i buken.”

Jag blinkar till några gånger, som en robot. Allt är bara blankt. Jag förstår vad hon säger men det når inte in i mig, bottnar inte riktigt.

Jag går tillbaka till fyrbäddssalen som om ingenting har hänt fast allt egentligen är förändrat.

Jag ringer inte till någon. Inte ska väl jag hålla på och störa.

Man förbereder mig för operationen. En lång sådan på fem timmar med två kirurger som avlöser varandra. Någon ritar en ring med tuschpenna på min platta, bruna mage. Om det blir en stomi vill man veta var man ska dra ut tarmen och sätta påsen. Just där och då är det det mest jobbiga.

Jag vet inte vilken dag det är. Tror det är en måndag. Allt är bara en enda gröt men jag ler och tackar alla som om det vore min födelsedag. Det spirar något i mig under den här timmen direkt efter beskedet. Något grönt och starkt som jag inte kan förklara och som är blandat med något kallt och hårt, rädsla parat med hopp förstår jag först många år senare. Det gröna slingrar sig in i det kalla. Jag kan bara se det som ligger precis framför mig, kan inte greppa hela bilden, vidden av det hela. Det som händer mig.

Sköterskan pumpar upp sängen högre och det rycker till i min infart. Munkjackan blir till ett skydd, en påminnelse om det förra livet, det jag är på väg att förlora. Jag samlar mig till strid. Sörja, det får jag göra sedan.

Det enda jag kan tänka på är Lennox. Min son.

***

Den olidliga smärtan väcker mig. Jag anar att jag rullas i en korridor, lampor flimrar förbi ovanför mitt huvud. I efterhand förstår jag att bedövningen måste ha släppt tidigare än beräknat för smärtan är obeskrivlig, jag tror att jag kanske skriker för i nästa sekund vaknar jag upp i uppvaket, helt och totalt smärtlindrad.

Jag kan inte känna min kropp från brösten och nedåt och det är varmt omkring mig, nästan ljummet. Det står en sköterska i rummet som frågar hur jag mår.

”Jag vet inte”, svarar jag och glider in i sömnen igen.

Jag känner mig varm och dåsig, pendlar mellan vakenhet och sömn som i något slags ingenmansland, inget stör mig, ingen oro alls. Så småningom blir jag mer medveten om omgivningen och till slut är jag helt vaken.

Det är bara jag och en sköterska i rummet. Min säng står placerad vid fönstret och jag ser ut genom det. Utsikten är vidunderlig, himlen brinner i olika röda kulörer. Jag är hårt instoppad i täcket. Kroppen är orörlig, det är bara hjärnan som är vaken. Min första medvetna tanke är på Lennox. Och så frågar jag vad klockan är eftersom det är skymning utanför.

Jag ligger där länge, ända tills jag kan vicka på tårna. I hissen viker jag försiktigt undan täcket för att känna efter om jag har en stomi eller inte. Sköterskan berättar att man har tagit bort åttio centimeter av tarmen och lagt den på ett sådant sätt att jag slipper påse på magen, man har kopplat ihop tjocktarmen med ändtarmen så att jag kan bajsa den vanliga vägen. Jag blir glad åt det där i hissen. Glad åt saker jag knappt visste existerade för en vecka sedan.

***

Mitt ärr börjar mellan brösten och löper ner till pubishåret. Det stannar bara någon centimeter från mitt kejsarsnittsärr och är brett och ihopsatt med klamrar. Jag har näringsdropp, kateter och en morfinpump som jag själv styr med en knapp. Jag släpar runt på en hel arsenal med slangar.

Samtidigt som man tog bort tjocktarmen plockade man ut fyrtioåtta lymfkörtlar i ljumskarna. Dessa ska testas för att se om cancern har spridit sig.

Först kan jag bara sitta upp korta stunder. Rehabteamet försöker lära mig att ta mig upp på rätt sätt. Inte använda magmusklerna alls utan försöka svänga benen över sängen.

Jag kämpar som en gris. Jag har så fruktansvärt ont och det tar en timme för mig att bara komma upp på sängkanten. Jag är övertygad om att smärtbehandlingen inte fungerar som den ska. Det kan inte vara möjligt att det ska göra så ont och vara så svårt att röra sig.

Jag mår illa och kräks hela tiden. Att jag är gravid har jag nästan glömt i hela den här cirkusen. Så fort jag hör matvagnens hjul i korridoren kräks jag i de där fula plastpåsarna. Grannen i sängen bredvid har hela sin iranska släkt på besök. De har med sig mat i mängder och jag hulkar och spyr som ett djur bakom mitt skynke åt dofterna. Varje gång känns det som om magen spricker och såret går upp.

Jag skriver ett textmeddelande och skickar till hela min telefonbok.

”Hej kära vänner. Jag vet inte hur jag ska berätta det här och enklast är via ett och samma meddelande. Jag har fått cancer och opererats. Det är fruktansvärt förstås att behöva skriva det här men jag vill att ni ska veta. Än så länge vet jag inte om det har spridits utan måste vara kvar här. Tänk på Lennox. Hör av mig så snart jag orkar. Kram Lotta.”

Ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam.