Åklagaren Lisa dos Santos: “En perfekt storm har uppstått i vårt land”

Det är inte konstigt att Lisas namn finns på Expressens lista över Årets kvinnor 2022. Hennes nyutgivna bok Älskade bror är ett viktigt tidsdokument, centrerat kring det uppmärksammade fallet “Bron” – en av få dödsskjutningar som klarats upp, tack vare FBI:s krypterade tjänst Anom. Ett fall hon själv som åklagare har spelat en avgörande roll. Jag träffar henne på Rival Taverna i närheten av Södra Station, där hon kliver av pendeltåget från sitt älskade Flemingsberg: Platsen där studenter går till höger för att skapa sin framtid, och Lisa till vänster – mot Söderorts åklagarkammare – i hopp om att kunna göra den lite bättre.

Din förläggare Åsa menar i en intervju att din bok går bortom tidningsrubriker och politiska slagord kring temat gängkriminalitet. Hur då?

– Precis! Ofta ger media korta brottstycken, typ: ”Senaste skjutningen”, politiker twittrar och man blir upprörd, sen är det dags för nästa Agenda klockan nio. I min bok ges mer kontext, och jag släpper in läsarna i världen som åklagare.

När Lisa började som åklagaraspirant 2009 hade hon aldrig tänkt att hon skulle jobba med den här typen av brott.

– För tio år sedan fanns ingen på min arbetsplats som hade några gängvåldsbrott. Vi visste att det fanns två gäng: Bandidos och Hells Angels. En dag i rätten var jättemycket. Nu är det vanligt att förhandlingarna är långa och stora, där flera mål går in i varandra. Nu står vi med upp mot ett sextiotal kriminella nätverk, bara i Stockholm. Endast 25% av alla dödsskjutningar i kriminella miljöer leder till fällande dom och utdömt straff. På nittiotalet var det 80% procent.

Hur har reaktionerna inom kåren varit på att du skriver den här boken?

 – Det är många kollegor som sagt till mig att det är viktigt att jag sätter ord på det här sakerna, så det inte blir normaliserat. Vi kan inte bara nöta på och tänka: Nu poserar de med vapen. Nu kör de inga kommentarer. Nu är det som det är. Det är viktigt att vi ringar in problemområdena och sätter dem i ett sammanhang.

Jag får känslan av att du är en stark kvinna som tar fajten.

– Jag kan vara tuff i vissa stunder, för att jag inte ser några andra alternativ, men det är inte alltid så jävla genomtänkt.

Din uppmärksammade debattartikel om de kriminellas advokater var inte jättegenomtänkt?

– Nej. Jag tänkte inte jättemycket på konsekvenserna. Men då fick jag ett bra råd av en kollega, om att ibland inte fundera igenom konsekvenserna i varje led, för då bakbinder man sig själv och så gör man ingenting.

Brödraskap och gängens relationer

 Vad tror du en gängkriminell person skulle säga om din bok?

– Jag tror säkert många håller med. Bara för att man är en del av ett nätverk, så innebär det inte att man tycker det är ett bra sätt att leva på. Jag tror de kan hålla med om den här bror-grejen, alltså att deras vänskapsrelationer är skeva och olycksbådande.

Ja. Du skriver det: “Fy fan för att bli kallad för någons bror, egentligen”?

– Ja. Det kan betyda motsatsen imorgon. Man kan inte använda sina egna referensramar på vad relationer är i jämförelse med hur det ser ut i gängen. Lojalitet och nära vänskap i gängen, som det uttrycks i alla fall, är en annan sak.

Vill du svara på varför det blivit såhär?

 – Det är inte frågan om att inte vilja. Jag är en person med ett perspektiv och en inblick i gängkriminaliteten. Jag har inte jobbat på socialtjänsten, inte bott i förorten, men en perfekt storm har uppstått i vårt land.

De gängkriminella markerar närvaro i domstolens domäner

 Du beskriver det nuvarande rättssystemet som verklighetsfrånvänt. Kan du utveckla det?

 – Mycket vilar på ett gammalt system. Nu har vi en annan brottskarta än den brottslighet man räknade med när vissa lagar tillkom. Brotten sker numera i mer organiserad form. Det ligger i kriminella nätverks natur att utnyttja det systemet som finns, så att goda principer används för gängens räkning. Offentlighetsprincipen till exempel. I och med att rättegångar är offentliga skapas en möjlighet för allmänheten att få tillgång till våra domäner. Det är ingenting som ska ske bakom stängda dörrar, där inga andra än jurister förstår vad som pågår, men offentlighetsprincipen är också skitbra för ett gäng, för då kan de alltid vara i domstolen.

Lisa berättar om hur gängen går omkring i rättsväsendets domäner och markerar närvaro, stöttar en bror, markerar mot rivaler och sprider en “jävligt otäck stämning”. I gängens krypterade chattar läser Lisa att: “Idag har en bror en rättegång” och så ska man dit, precis som ett vanligt möte. Dit ska även vittnen komma. Hon beskriver hur hon blickar ut över rättssalen och konstaterar att alla vant sig med att nätverken är där. Det är som att gängen är där och arbetar lika mycket som alla andra.

“Ibland får man svindel av den overklighetskänsla alla dödsskjutningarna framkallar och ibland är skjutningarna förpackade till rå jobbvardag. Jag fastnar i tankar om unga män i obeskrivliga våldsspiraler, mördare och offer om vartannat, vapen som accessoarer, liv som släcks med enkla knapptryckningar och hur allt detta sedan ska omsättas i rättssystemets apparat. Någonstans där står jag, medan allt fortsätter.”  (Utdrag ur Älskade bror)

Är du någonsin rädd?

– Nej. Jag går inte omkring och är rädd, men däremot kan jag se vyn över stan på ett annat sätt än andra. Jag kopplar inte bort att nätverken finns på samma sätt som ni gör. Jag kan identifiera brottsplatser, narkotikaförsäljning, och känner igen sedlar som slängs fram över butiksdisken som betalning för klassiska knarkdoser.

 Krimälskarna

Det är inte bara de gängkriminella som alltid kan vara i domstolen. Även allmänheten tar friskt del av förhör från rättegångar. “Vart man än vänder sig kan man skjuta sig en sil true crime” skriver du i kapitlet ”Krimälskarna”. Hur kommer detta sig?

 – Det har skett parallellt med brottsutvecklingen. För tio år sen var det ingen annan än gammelmedia som hörde av sig till åklagare och frågade om brottsutredningar. Nu har vi trägna poddmakare i mejlen och luren. Det tar en del av vår tid att prata med alla som vill göra underhållning av brottsutredningar. Många poddar kanske bidrar till att engagera och upplysa allmänheten, men alla har inte det syftet. Många vill underhålla och tjäna pengar.

Lisa tycker att något skaver när brottsoffer och anhöriga blir lidande, de kanske inte alls har samtyckt till att deras historia ska bli stoff på det viset.

– Det kanske inte är det samhället behöver mest; fler poddar om alla hemska brott som begåtts, där lyssnarna frossar allt för mycket i våldet utan att göra något åt det.

Lisa Dos Santos snabba råd till dig som vill motverka gängkriminalitet:

1. Var aldrig en möjliggörare.
2. Köp inte gängens knark.
3. Ta inte emot gängens kontanter.
4. Begås ett brott – anmäl.

Är din bok också en del av True Crime-boomen?

 – Jag har funderat på det. Jag tycker inte att min bok bidrar till att man frossar i det grövsta, utan har valt att använda och utgå från mig själv. Sen kan man inte utesluta underhållningsfaktorn, för då skulle ingen läsa den. Jag kan inte skriva en lagbok för att någon ska engagera sig.

 Myndighetsromantiken flödar – och tur är väl det

 Det som motiverar Lisa att fortsätta är hennes kollegor.

– Även fast vi åklagare jobbar med tung materia som är frustrerande och tröstlös, så har vi en bra sammanhållning. Det finns mycket myndighetsromantik på arbetsplatsen, och det är klart underskattat. Det är skönt att det inte finns någon glamour med flashiga events och goodiebags.

 “Samtidigt som åklagarhuset i Flemingsberg håller sin sommarfest med popcorn och hemmagrillade hamburgare håller Advokatsamfundet sin sommarfest på Operaterrassen. Morgan Johansson står på gästlistan till den senare festen. Samma dag har missförtroendeförklaring väckts mot honom, vilken bottnar i den ökande gängkriminaliteten under hans mandatperiod…” (Utdrag ur Älskade bror)

Lisa Dos Santos sitter kvar på Rival, för middag med en kollega. Jag tänker avslutningsvis låta ännu ett utdrag från boken tala. Det är ett konstaterande från ett samtal mellan Lisa och Jonas, före detta åklagare och vandrande juridisk databas:

“Till slut ringar vi in samtalet kring en attityd som vi tycker löper som en röd tråd genom samhällets olika beståndsdelar. Gentemot jobbet, marknaden, omgivningen, staten. En attityd som är särskilt förödande i våra brottsutredningar. Vi pratar om det egna jaget som är minutiöst medvetet och maximalt engagerat i sina egna rättigheter men mindre om sig och kring sig när det gäller jagets skyldigheter gentemot samhället. Ekvationen går ju inte ihop. Hur kan man ha skyhöga förväntningar på det gemensamma samhället om man bara ser om sitt eget hus?”