Lina Wolff: ”Hon sa: Nu räcker det, ni förolämpar mig”

Välkomna att fira 8 mars med Kakan Hermansson och sju fantastiska gäster!  Vi arrangerar en kväll som vi kallar 8 nyanser av systerskap – och för er som inte bor i Stockholm eller har lyckats få biljetter kommer kvällen att livesändas på Facebook, håll utkik på SelmaStories Facebooksida.

Som uppladdning ger vi alla medverkande samma supersvåra fråga: Om du fick välja en enda feministisk fråga att driva 2017, vilken skulle det vara?

På tur står förra årets Augustprisvinnare i romanklassen, Lina Wolff!

Hej Lina, hur har din start på 2017 varit?
– Jag har börjat skriva på nästa bok, så det är mest den jag tänker på nu. Nya ämnen, nya vinklingar, vilket gör att jag behöver läsa en del nytt, saker som jag inte kommit så mycket i kontakt med tidigare.

Om du måste välja en enda feministisk fråga som är extra viktig att driva 2017 – vilken skulle det vara?
– Jag tror att utformning och hantering av feministiska diskurser i tv-serier och dataspel är bland det viktigaste idag. Inte mitt område, tyvärr, men det kanske kan bli det i framtiden, vem vet.

Vilken är din feministiska höjdpunkt i livet?
– Jag minns lite särskilt en grej som hände när jag var 26 och precis hade gift mig. Jag bodde i en spansk miljö och en gång var vi med min mans spanska familj på ett bröllop. Efter några glas vin började några män vid bordet prata om kvinnor på ett nedsättande sätt. Stämningen blev alltmer tryckande. Men så sa min svärmor, högt och tydligt: ”Basta ya. Me ofende.” (”Nu räcker det. Ni förolämpar mig.”) Min svärmor var ingen uttalad feminist men hon kände att detta var fel, och hennes indignation var helt spontan och okonstlad. Jag bär den meningen med mig, ett av många starka minnen från Spanien.

Och ditt feministiska bottennapp?
– Mitt liv är fullt av feministiska bottennapp. De värsta grejerna går liksom inte ens att prata om, man tror inte att man hamnar i vissa situationer om man är en stark person. Men det gör man, det är inget som går att gardera sig mot.

Vilken bok skulle du kalla din feministiska bibel – och varför?
– Jag har inga biblar, men jag plockar gärna russinen ur vissa böcker. Skamgrepp av Ulrika Dahl läste jag med stor behållning, inte minst för att hon vidgar det feministiska begreppet till att också innefatta queera och etniska frågor. Man förstår hur svårt det är att få syn på sig själv när man tillhör en privilegierad grupp, det finns ett slags medfödd blindhet. Och feminism inbegriper mycket, inte bara strikt manligt kvinnligt, utan också hur man ändrar synsätt och maktordningar. Jag har sedan många år tillbaka haft mycket behållning av den ryske litteraturteoretikern Michail Bachtin och hans teorier om dialog och ”polyglossia”. När jag skrev De polyglotta älskarna läste jag en del av essäer av den belgiska feministen Luce Irigaray. Jag tycker det är intressant hur hon diskuterar kring den möjliga, eller kanske omöjliga, existensen av ett kvinnligt språk.

av Caroline Geijer